I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

Det börjar på lördag kväll i festyra. Att bli full och gå runt på stans fyra ställen. Sebbe känner sig både ensam och i centrums mitt. Runt honom stimmar grabbiga kompisar. Själv gastar han ”Jungman Jansson”, känner till gamla rocklåtar och är sportfåne.

Helst av allt skulle han vilja bli kär, träffa någon. Det slutar ändå på en parkbänk i kylan och väckning på morgonkröken. Hem med sista bussen och krypa under täcket. Nästa dag, söndag, släpa sig upp, betvinga baksmällan som tjuter i öronen och hjälpa pappa med veden, kapen och motorsågen.

Varje dag i sista skolveckan får ett eget kapitel. Sebbe snurrar ihop de sista kurserna för att få sina vitsord. Läraroriginal uttalar luriga livsvisdomar. Mera fest och fylla och till och med bärsärkagång. Inte meningen, men ibland händer saker. Gympass, långa cykelturer längs Selångerån och mera vedarbete. Förväntningar växer inför sista dagen …

Händelserna återges ur jag-perspektiv som bryts av dialoger. På så vis kommer läsaren nära Sebbe. Han iakttar och är språkligt begåvad med galanteri och självironi. Många fyndiga beskrivningar. Det går upp och ner för trappor, gator och dansgolv och natten är ung tills den vänder över i dimsyn. Sällan har festandets och fyllans olika smaker, stadier och efterverkningar skildrats så väl. Både kroppsligt och mentalt. Alla olika kroppar på gympasset. Eller känslan att traska hemåt tidigt en junimorgon i friska luften i sällskap av ”talgoxarna, gråsparvarna och blåmesarna” när det gör ont i bröstet av all skönhet. Ibland får till och med formen på texten illustrera tiden som går eller stagade steg på gatans stenar.

I boken finns många referenser till låttexter och annat. Som läsare får man känna igen till exempel: ”När man är ung kommer man undan med att le”, ”Vardagskväll i träningskojan” eller att läsa hur Saras hud har färg av ”mandel, honung och getters mjölk.”

Familjen är viktig även om Sebbe tycker det är svårt att prata med pappan. Han har aldrig flyttat hemifrån, vilket däremot mamman har gjort och till ett nytt förhållande. Farmor bor på övervåningen, bjuder på fika med ”Skogaholmslimpa” mitt i vedarbetet. Nu bildar de tre ett team som arbetar för att få huset värmt. Sebbe ser det som viktigt, en tradition från farfars tid. Här har vi en författare som kan beskriva alla arbetsmoment; vi får en liten handbok i vedhantering inne i själva romanen.

Samtidigt kan Sebbe kan känna en vanmakt inför det som varit ”som vanligt”. Nya tider kommer. Inom sig nöts han av stora frågor. Vad väntar efter tolv år i skolan?

Men plötsligt hör Sebbe sig redogöra ”by the way” för en vilsen kompis, en tjej, om meningen med allt. Att leva sitt liv. Efter utspring och festyra med familj och vänner ser Sebbe klarare på livet. I alla fall kan han uttala funderingar i ord.

En alldeles charmig roman. En bok att läsas i gymnasiet. Den borde ingå i Trägårdhs svenska kulturkanon. Och för mig, gymnasielärare i Finland, är det både igenkänning och insikter. I Finland skrivs rigorösa nationella studentprov. Svensk gymnasieskola fungerar annorlunda. Men Sebbe har medbröder och -systrar över landsgränser. Inte lätt någongång någonstans att vara nitton och att ta studenten. Men det ordnar sig!

Similar Posts:

• Måsar och människor
• Sorgen efter en katt
• Sista veckan med gänget
• Livets vägar
• Komprimerade noveller

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Edna är av annat virke än fadern trots sina unga år. Hon biter ihop och arbetar sig både trött och stark. Sparar sina slantar och kan ge svar på tal. Ett sparkonto får hon ordnat åt sig förutom den plåtask under sängen där hon gömmer sina slantar. Det är också hon som hittar en öde stuga där de flyttar in. Fadern tvekar och gruvar sig men Edna för deras talan med kommunens lantdagsman och bönder. Hon sliter, bökar, gräver och gräftar. Målfärg till huset ordnar hon och mot faderns vilja målar hon stugan röd så hon ser den lysa ”som ett smultron” när hon återvänder hem på kvällen efter dagens möda.

Mot en fond av världshändelser går Ednas dagar. Det är emigrerade föräldrar, den tidens behandling av psykisk sjukdom, tuberkulos, förryskning och första världskriget och unga män som beger sig till Lockstedt i Tyskland för att utbilda sig till jägare. Hon får se havet för första gången när hon gör sällskap med Teodor till Gamlakarleby. Stadens torg får henne att vackla och förundras över allt liv med handel och vandel.

Hon drömmer om ett eget självständigt liv såsom mejerskan Marta lever. Eget hem, arbete och egna pengar. Intrigen kramas åt när det visar sig att kommunstämman vill sälja huset som Edna och hennes far rustat upp åt sig. Fadern Rafael är skyldig pengar. Det hela kan lösa sig genom att Edna börjar pigtjänst hos storbonden Anton. Där får hon vara med om svåra upplevelser och övergrepp men Edna visar sig ha vänner i byn som ställer sig på hennes och faderns sida. Ofta tvivlar hon på sin förmåga och irriteras över faderns vankelmod men hon vågar tänka rätt och handla därefter. Edna får ofta fungera som förälder åt sin egen förälder. Men hon tyr sig också till sina släktingar med jämnåriga Anton, förtrogen och arbetskamrat, och värkbrutna farmodern Tyra som styr och ställer från sängen.

Det finns en tradition av fattiga men livskraftiga flickor. Läsaren kan påminnas om den unga hjältinnan i Martha Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker från 1940-50-talet. I den finlandssvenska litteraturen – både äldre och nyare – har Edna systrar i till exempel Sally Salminenss Katrina (1936), Anna Bondestams Vägen till staden (1957) men också i Annika Åmans Lumpänglar (2022) och Ann-Luise Bertells romaner Vänd om min längtan (2016) och Glöm bort din saknad (2022).

Men Ulrika Hansson skriver specifikt om ett halvår i en 14-årings liv och mutar in ett alldeles eget område i norra, svenska Österbotten, i Terjärv. Hon skriver om andelsrörelsen med mejerinäringen som var viktig hela första halvan av 1900-talet i Österbottens byar. Själv med många släktingar aktiva inom den blir jag som läsare imponerad över hur Hansson detaljerat och riktigt beskriver arbetslivet med mjölkhanteringen. Från en svunnen tid när korna, mjölken och fähusen var livsnerven på finländska landsbygden.

Språket är en njutning att läsa. I Ednas omgivning används ett målande talspråk med bilder och uttryck som jag direkt kopplar till människor födda i början av 1900-talet: ”Helvetet blir aldrig fullt” och ”kosacken tar det som sitter löst” eller ”huggormsår”. Ibland används riktigt gamla (dialektala) ord, uttryck såsom ”tasmas bort” (ta eller bli slut) eller ”veseln” (vekling), ”söis” (på så sätt) eller ”slut ti pjas di” (sluta pjåska dig). Enda invändning mot en annars skicklig språkanvändning är att några gånger förekommer ordet ”stress” som inte användes i svenskan i början av 1900-talet utan har lånats in från engelska långt senare.

Nej, det är verkligen inte synd om Edna. Hon är inget offer trots hårda tider. Berättelsen är en fin och uttrycksfull skildring av en stark ung flicka i ett bysamhälle med klasskrankor och orättvisor på 1910-talet. Romanens titel håller hela vägen. Månne Ulrika Hansson fortsätter att skriva om Edna? Flickan som lånar drag av Ulrika Hanssons egen farmor, född 1903. En farmor som författaren aldrig träffat.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Donner versus Donner

Vem i all världen ska livnära sig på den skörd jag burit in?

Tankarna har varit med mig genom sommaren och hösten fram till nu, när jag äntligen förmår ställa frågan. Svara på den kan jag inte. Det får gå dag för dag. Men krypa ensam i potatisfårorna ska ingen människa behöva göra.

Maria är ensam kvar hemma på gården, hennes mor är död, hennes far på äldreboendet och brodern inskriven på institution sen många år. Men potatisen behöver skördas, och skogen de arrenderar behöver skötas. Men visst är det annorlunda nu, när hon är den enda som är kvar där hemma.

Margareta Lindholms roman är en lågmäld berättelse om livet i skuggan av arrendet och skogen. En berättelse om den svenska glesbygden och de människor som lever och verkar i periferin av andras medvetande. Det är en berättelse om skogen, kärleken till skogen och ett långsamt men slitigt skogsbruk.

Syskonen är också en berättelse om psykisk ohälsa och hur psykoser och vanföreställningar kan nästla sig in i en relation. Vilken våglängd befinner sig egentligen tvillingar på? Samma såklart!

När Bror lämnar avdelningen han bor på tvingas Maria och hennes tvillingbror återupptäcka sin relation. Hur fungerar den när de båda är på utsidan? Vad kan man kräva av varandra när man plötsligt bor tillsammans igen som vuxna.

Du klarar allting, sa Bror en gång. Du är inte rädd för något.
Vad finns kvar? Kan vi följas åt igen?

Syskonen är trots sina få sidor en bok som stannar kvar i medvetandet, jag spenderar dagarna med Maria i skogen. Bland de träd och stenar hon känner så väl. Jag följer med Maria på bussen, till fadern som plötsligt gick vilse. Till markägaren som har makten över deras tillvaro, deras skog.

Språket är avskalat och snyggt, allt flyter på utan avbrott. Margareta Lindholm fångar skickligt balansen mellan stora livsomvälvande händelser och en långsam tillvaro där skogen och årstiderna styr.

Similar Posts:

• Om man mister skogen
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Syster och bror
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar

Boken följer Sigrid när hon åker hem, försöker avgifta sig själv från sitt bensodiazepinmissbruk, och får känna sig både som återupptagen i gemenskapen och som främling. Detta varvas med korta avsnitt ur moderns perspektiv, som sträcker sig från Sigrids födelse och fram till att hon lämnar byn och åker till Stockholm. Ett mörkt stråk av tysthetskultur och skeva maktförhållanden växer fram både i nutid och i dåtid. Varför finns det alltid en tjugo-någonting-åring som hänger med ungdomar som är 5-6 år yngre, och som alla vet att man ska vara försiktig kring, men som ändå får hållas? Varför finns det alltid någon i ett litet samhälle som inte sitter på den officiella makten, men den faktiska? Sigrid återvänder till ett splittrat samhälle där den stora tvistefrågan är bygget av ett nytt vindkraftverk, där kraftledningarna måste gå genom Sigrids mammas skog, men hon vägrar att sälja.

Jag blir ofta frustrerad på bokens huvudkaraktärer under läsningen, för de beter sig som människor i trasiga relationer gör. De försöker låtsas som ingenting, misslyckas, försöker tala ut, med pratar inte färdigt, utan går tillbaka till att låtsas som ingenting, och hela tiden skaver den gamla osämjan. Det är frustrerande för att det är välskrivet och trovärdigt. Enstaka gånger kan dialogen bli lite stolpig, och ter sig mer som ett verktyg för bakgrundsberättande än faktisk trovärdig interaktion, men de passagerna är lätt räknade. Resten av texten är en utmärkt skildring av hur Sigrid och hennes mamma trasslar in sig i djupt mänskliga företeelser som sårad stolthet, återfall i missbruk, och missriktad vrede, och förlorar siktet på de mycket farligare saker som rör sig under byns gemytliga yta. De blodiga mellanspelen – någon hittas hängd vid ett lite för lägligt tillfälle, någon annans lada sätts i brand – är mindre drivande i läsningen än min omsorg om Sigrid och hennes mamma, och viljan att förstå varför Sigrid lämnade byn vid 18 års ålder, utan planer att någonsin vända tillbaka.

Det kommer ett avslöjande mot slutet, som jag först tyckte var ett antiklimax. Men när jag ser tillbaka så går det i linje med resten av berättelsen. Det här är inte en deckargåta, frågan är inte vem som mördade Dr. Senap med ljusstaken i biblioteket, och då behövs inte heller dramatiska vändningar och oväntade berättartekniska krumbukter. Det är hela tiden Sigrid och Iris relation som är i centrum, och det viktiga blir inte vem som har gjort vad, utan varför.

Som livslång nollåtta kan jag inte säkert säga om Arvidssons skildring av återvändandet till blodiga rötter i en by i norra Sverige är rättvisande. Klart är iallafall att det är en mycket engagerande läsning.

Similar Posts:

• Hemmet är verkligen den farligaste platsen
• Villa i söderort har blivit ett sätt att leva
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Brev och svek
• Far ända in i Hälsingland!

Det är om dessa ödesfrågor som den här boken handlar. Allkonstnären Marcus Priftis, som tidigare skrivit reportageböcker om såväl manlighet som om rasism, ger sig här i kast med den svenska gruvdriftens fram- och baksidor. Och det är sannerligen inga enkla frågor han tar itu med. För samtidigt som konflikterna om svenska gruvor verkar växa, så växer också det globala behovet av metaller av olika slag – inte minst om exempelvis elbilsmarknaden ska kunna växa. Svenska konsumenter deltar i den konsumtionen. Och eftersom svensk miljölagstiftning är starkare än motsvarande lagstiftning i många andra länder så kanske det är vettigare att man tillåter brytning av de metaller som finns här, snarare än att importera samma metaller från områden där gruvbrytning tillåtits förorena än mer?

Författaren lyckas i allmänhet skildra gruvfrågan väl balanserat, där både gruvindustrin och dess förespråkare, och dess kritiker, får komma till tals. I något fall hade jag förvisso önskat att Priftis kanske hade grävt vidare själv än mer, för att verkligen slå fast vilken av parterna i en kontrovers som har mest stöd för sina argument. Många gånger gör dock Priftis just det, vilket då också blir den största behållningen.

Priftis skriver lättläst och med bra flyt, och han tar upp en lång rad av de kritiska aspekterna i frågan: allt från miljöfrågan (och inte minst vem som ska stå för notan när somliga gruvor drivs för kortsiktig vinst i en global spekulationsekonomi), till vilka sysselsättningseffekter som en kortlivad gruva verkligen kan ge för glesbygden. I bokens sista kapitel för han också en diskussion om kretslopp och den omställning som behövs för att vi ska kunna leva mer hållbart, och vad det betyder för gruvindustrin. I sin helhet därför en mycket viktig och välskriven bok som borde få en bred läsarkrets.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Sverige bortom storstäderna
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Ett helhetsgrepp på manligheten

Handlingen i Gränsmark cirklar kring en brevbärares vardag. Hon heter Siv och hennes utdelningslinje sträcker sig längs smala skogsvägar där mobiltäckningen ibland är obefintlig. Hon är ofta efterlängtad och det kommer tydligt fram att hon anser sig utföra ett värdefullt arbete.

Inte alla möten i samband med postutdelningen är behagliga. En man passar på att vräka ur sig rasistiska åsikter och idiotförklara personer som har en annan uppfattning än honom i naturvårdsfrågor. Siv lyssnar, bemöter och när hon åker vidare undrar hon varför han använder henne som en mental slasktratt.

Berättelsen är indelad i tolv kapitel, ett för varje månad under ett år. Smällkalla januari går över i ljusare och varmare årstider för att sedan övergå i mörka november och julförberedelser. Korta naturbetraktelser varvas med låtar som spelas i bilradion. Samhällsaktuella frågor ges utrymme i både Sivs tankar och i de händelser som inträffar.

Ganska tidigt presenteras jag för det som tycks vara den bärande tanken i romanbygget.

Jag hade aldrig förstått mig på dokusåporna på teve. Verkligheten överträffade alltid.

En del kapitel har därför kryddats med dödsfall, bränder och djur som skadas. Siv snubblar in i både det ena och det andra när hon kliver ur postbilen. Aha, det ska föreställa en actionroman, tänker jag och läser vidare. Men när en nyinflyttad konstnär med entreprenörsanda dyker upp, tror jag att historien ska omvandlas till ett putslustigt kåseri. Det håller ända tills ännu en stämningsfull naturscen målas upp som gör att jag får ställa om min läsart ytterligare en gång.

Form och innehåll är förbryllande på många andra sätt. Jag har svårigheter med dialogen, som i stället för att göra bokens människor komplexa, bidrar till att de blir som karikatyrer. Den instoppade detaljen covid-19 omnämns utan konsekvenser. Precis alla fortsätter med handslag, deltar i månghövdade möten på Folkets Hus eller umgås nära med 70-plussare där kaffetåren nyss hällts i koppen. Myndighetsrekommendationer finns inte på kartan.

Antalet teman som betas av är många. Tyvärr sker det med snuttifiering som metod. Politiska motsättningar mellan stad och landsbygd skyndas förbi liksom bilden av hur stelbenta könsroller begränsar livet. Vidare omtalas svårigheterna med Sveriges mottagande av asylsökande och riskerna med att en terrorist kan dölja sig bland de många nykomlingarna. Tidningsdöd och postens minskade volymer konstateras.

Trivialiseringen fortsätter tills boken slutar i en västgötaklimax. Jag vet inte om jag ska förfasas eller skratta när jag inser att allt gick om intet med den utmärkta idén att få läsa om nutiden med en brevbärares ögon. Aino Trosell har nämligen lyckats fint med att balansera både form och innehåll i tidigare romaner. (Längst ned finns en länk om du vill läsa en recension av hennes förra roman.)

Gissningsvis finns det läsare som tycker helt tvärtom än jag. Bokkonsumenter har olika smak, vilket är tur för varje enskild skriven roman och dess författare.

Recension av romanen Helmers vals.

Similar Posts:

• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar
• Mollstämda berättelser från dagens Sverige
• Ved och potatis
• Det är bara så det är i Järvhöga
• En revolution i det tysta

När jag läste Staden (som Katze recenserade här) fick jag upp ögonen för Camilla Stens fenomenala förmåga att skapa en krypande obehagskänsla och samtidigt en oemotståndlig lust att läsa vidare. Hennes senaste roman Bergtagen handlar även den om försvunna personer i en liten bruksort i norra Sverige, och även här finns den där kombinationen av obehag och vällust, men på något sätt med ett annat tonfall. Där Staden hade de mer klassiska skräckelementen isolerad-i-ödemarken, är-det-någon-här?, och nej-för-guds-skull-dela-inte-på-er, så ligger obehaget i Bergtagen mycket i känslan av att något är väldigt fel, men alla låtsas att det är i sin ordning. Gång på gång återkommer folk som är uppväxta i Järvhöga till den där frasen: Det bara är så i Järvhöga, att unga pojkar går ut i skogen ibland och aldrig kommer tillbaka. Det får mig att tänka på Erik Nivas enastående sommarprogram från 2019, där han pratade om uppväxten i Malmberget – en ort som inte sällan helt raderades ut från väderkartorna i TV, en ort som rent fysiskt slukades av ett växande gruvhål, och där unga män i mitten av nittiotalet en efter en började ta livet av sig. Du vet hur det är. Ibland går folk ut i skogen och försvinner.

Bergtagen följer Julia, en tonårstjej med en ganska oansenlig vardag. Hon är stressad över projektarbetet på gymnasiet, och jobbar extra på det lokala hotellet, som plötsligt får en hel drös med kunder när en elev på Läroverket – en rik pojke från Stockholm – blir en av dem som försvinner. Ibland kontrollerar Julia att hennes mammas antidepressiva mediciner fortfarande försvinner i lagom takt från badrumsskåpet.

Det var en alldeles särskilt lugn, trygg känsla att […] se att mamman tog sina mediciner som hon skulle. Att veta att hon skulle vakna nästa morgon och duscha och klä på sig och gå till jobbet och komma hem och gnälla över jobbiga kunder. Inte ligga kvar i sängen timme efter timme, dag efter dag, tills väggarna luktade som unken kropp och lakanen blev oljiga under fingrarna medan tårarna rann ljudlöst nerför kinderna.

När Läroverkseleven försvinner vill hon inte acceptera de oengagerade ”det är sånt som händer”-svaren, utan börjar leta efter en förklaring. Hon träffar Emil, som delade rum med den försvunna Markus, och som verkar känna en oerhörd skuld över hans försvinnande. Hon går skallgång i skogen, vittjar en olaglig viltkamera, och ju mer hon letar, desto mer växer bilden av att någonting är väldigt, väldigt fel.

Boken följer också Lisa och Rosa, som lever på samma plats femtio år tidigare, och tar anställning på Läroverket, där Lisas bror skulle ha varit elev om han inte varit en av de som försvunnit. ”[Hon var] osynlig. Det blev så med familjerna som förlorat någon till skogen. Det var ingenting man pratade om, men det var som att alla var rädda för att oturen skulle smitta av sig. Bättre att dra sig undan. Inte riskera det.” De drömmer om att arbetet på Läroverket ska vara ett sätt att ta sig vidare, bort från Järvhöga, men det blir inte vad de har hoppats på. Ens liv är inte ens eget när styrelseordföranden för Läroverket också äger sågverket där ens pappa jobbar, och stugorna som familjen bor i, och ett felsteg på jobbet kan betyda att hela ens familj står utan bostad och försörjning från en dag till en annan.

Bergtagen är någonstans blandning av en historisk roman, en tonårsdeckare och behagligt kuslig allmogegotik. (Ett ord som möjligen uppfanns när bloggen Förskräcklit recenserade Creepypodden, och som ganska fint beskriver den växande genren med spökhistorier som utspelar sig i små stugor ute i de svenska skogarna.) Den är kanske inte riktigt lika skrämmande som Staden, men i gengäld har den fler intressanta underberättelser, fler bikaraktärer med djup, och säger kanske rentav något viktigt om glesbygd, om psykisk ohälsa, om hur vi kan normalisera och rationalisera något vansinnigt och orimligt.

Det är ju så det är här i Järvhöga. De som kommer från storstaden förstår inte.

Similar Posts:

• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Ett svenskt Roanoke
• Det som vill ut, som väntar
• Fin men inte klockren debut
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

Hillevi är utbildad barnmorska från Uppsala. Med ungdomlig dådkraft och viljestyrka söker hon en tjänst i jämtländsk glesbygd och får den! Fosterföräldrarna har försökt att hejda henne men den behärskade borgerskapsluften i akademiska Uppsala är inte syrerik nog för Hillevi.

Guds barmhärtighet är den första delen i trilogin av Kerstin Ekman som har samlingsnamnet Vargskinnet. Händelserna utspelar sig främst under de två kommande årtiondena efter att Hillevi anländer till bygden år 1916.

I berättarstrukturen ingår ytterligare två personer. Läsaren hoppar via fosterbarnet Kristin/Risten till modern tid när skogsbrukets tungt lastade timmerbilar far förbi på vägen. Den andra personen är fjortonårige Elis, som Hillevi möter i samband med en förlossning. Han är hårt utsatt i en mansdominerad familj och väljer att fly till grannlandet Norge. Ur hans hand skapas naturtrogna teckningar och i hans bröst finns konstnärslängtan.

I romanen träder ett glesbygds-Sverige fram med åtta årstider. Det småborgerliga och fina maneret krockar med lokala sedvänjor. Skvallret flödar mellan lokalborna. Det är sammankittande men också farligt, eftersom det kan spåra ur och skapa en rädsla för ”de andra”.

Dom är djur, sa hon. Inget annat.

Penningen är makt. Antalet renar är makt. Våld är makt. Men maktförhållanden kan kastas omkull.

Naturen formar platsen som formar människorna. Den inflyttade omformas men också den infödda. Människans anknytning till platsen är nyansrikt gestaltad i en växelverkan mellan människan, vinden, fjällen och sjöarna. En människa iakttar himlen men blir också iakttagen tillbaka. Det är som att himlen iakttar själen.

Ekmans berättelse har ett starkt budskap om att ingen kan bestämma vem som har rätt till en plats. Det spelar ingen roll om du är inflyttad eller infödd. En plats blir hemma om den förenar det förgångna, det som är nu och det som komma skall.

Det är fantastiskt att läsa om en kvinna som inte nöjer sig med att bli fru enligt tidens normer. I den starka Hillevi förenas egna reflektioner med fysiska aktiviteter. Hon är drivande och ingen omgivning med mossig moral kan hindra hennes strövtåg eller skidåkande. Helt oakademiskt bidrar hon med en humanism i lokalsamhället. Som en representant för talesättet ”Handlingar säger mer än ord” tar hon sig an livet i all sin storhet.

De naturlyriska avsnitten kontrasteras med en svärta som visar en medvetenhet om människans litenhet. Insikten fyller Kristin/Risten:

Vattnet leker i dag. Småvågor, solskimmer. Jorden är i alla fall grön och den bär människan, tänker jag. Och så stänger jag av radion. Luftens alla lager, de kalla och de varma, de torra och de fuktiga, de djupa kallstråken i sjöarna, det glittrande ytvattnet, fjällen och myrarna med sina solfläckar, sina små täcken av guld, alla är de vänliga mot människan i dag. Ljuset som knappt bländar av sitt sken om natten, mörkret som ska komma, som sannerligen ska komma, och morgonen och aftonen och lövet och gräsen och skogen och djuren som går därinne, alla är levande och vänligt stämda. Jorden bär människan och hon går lätt på marken.
Men jag vet ju att jorden hotar henne också.

”Men jag vet ju att jorden hotar henne också.” Orden får fäste och fortsätter att eka i tankarna långt efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• Det gråa är inte utan liv
• Svaghet och styrka i oss alla
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Drömmen om Utopia
• Människorna vid vattnet