Jag har gått runt länge och småläst Nina Bouraouis Enstörig när jag äntligen sätter mig för att formulera mig kring den. Boken tillhör redan last season, men är ändå en sådan som tar längre tid än en säsong att processa. Jag tänker att det är en bok värdig sommarlovet. Den sortens sommarlov vars lästid bara […][...]

Ibland uppstår bra saker när genrer blandas. Ibland blir resultatet mindre lyckat. Mixar man ihop en kärlekshistoria med en deckare, förlägger handlingen i en dåtida nutid som blandas med en dåtida dåtid och låter berättelsen berättas genom brev med olika berättarpersoner från dåtid till en läsare i nutid. Ja, då kan resultatet bli fruktansvärt långtråkigt […][...]

För artonåriga Nina är livet ganska grått. Varje dag samma sak: ändlösa, tröstlösa timmar på en trist hårsalong i staden Roubaix i norra Frankrike. Det är inte vad Nina vill. Livet måste rymma något större, någonting mer än att klippa slitna toppar och smöra för nonchalanta kunder. I hemlighet drömmer hon om ett liv inom […][...]

Barndomsvännerna Adéle och Frédéric tillhör inte precis de mest populära i skolan. Adéle är helt ointresserad av kläder och att sminka sig, till skillnad från alla de andra tjejerna i klassen, och Frédéric sitter hellre med näsan i en bok än deltar i bollsporter. De har varit vänner ända sedan de var små och Adéle […][...]

En morgon, precis innan öppning, hittar bibliotekarien på det lilla landsortsbiblioteket en besökare sovandes bland några bokhyllor i bibliotekets källare. Det är starten på ett par dryga timmars konstant monolog som i början håller sig strikt och systematisk, men som snart brister och fylls av förträngd lust och igentäppt ångest. Huvudpersonen, en medelålders kvinna som […][...]

Jag vill så hemskt, hemskt gärna tycka om Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb. Jag vill tycka om den eftersom den är fransk. I högstadiet började jag läsa franska. Vi hade en helt fantastisk lärare vars råttor var Sverigemästare i råttagility, och som tyckte att grammatik var en världslig sak, det var bättre att ägna […][...]

Genom Modernistas sammanställning av Brigitte Bardot & Lolitasyndromet – Essäer har tidigare oöversatta texter av Simone de Beauvoir blivit tillgängliga för den svenskspråkiga läsekretsen. Essäerna publicerades ursprungligen i franska tidskrifter mellan 1944-1959, och utgör nio filosofiska diskussioner utifrån ett existentialistiskt perspektiv. Översättaren Anna Petronella Fredlunds informativa efterord bidrar med en förtydligande och fördjupande kommentar till […][...]

En Duras skriven innan Duras fullt ut blev Duras. Men trots detta, en bra Duras. I En fördämning mot Stilla Havet får vi läsa om de ungdomsår som på olika sätt återkommer genom Duras författarskap. Här möter vi den närmast helt galna modern, Joseph, den halvt galne brodern och Suzanne, den känslomässigt stumma och förmodligen […][...]

Boken gör verkligen skäl för sin undertitel, ”en delikat historia”. Den är utsökt välskriven och mycket känslosam. I den här romanen ryms två storslagna kärlekshistorier. Nathalie och François är det perfekta paret. De är unga, vackra och oerhört förälskade. De har precis bestämt sig för att skaffa barn när François plötsligt dör. Under åren som […][...]

Gabrielle Wittkops debutroman Nekrofilen kom ut första gången 1972. På svenska gavs den ut 2004. Själv läser jag Nekrofilen först 2012 – på andra försöket. Första gången jag slår upp boken befinner jag mig i helt fel sinnestämning för att kunna ta emot den. Inledningens beskrivning av en liten flickas hårlösa bleka venusberg, och huvudpersonens […][...]