Med Vivek Shanbhags lilla romanpärla Ghachar Ghochar i färskt minne väcks min nyfikenhet av en tunn rosa-röd volym med titeln Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay, också den av indiskt ursprung. Böckerna uppvisar likheter inte bara storleksmässigt, utan också genom likartade teman som klass och arbetets värde. Båda beskriver familjer i förfall. Först efter […][...]

Det här är sagan om Lilla Hen. Den är hemsk och sorglig och ger antagligen gräsliga mardrömmar. Men man kan också förvänta sig pirr i magen, spänning och skratt. Och alla överlever på slutet (nästan i alla fall). Så inleds Den fasansfulla sagan om Lilla Hen och redan här förstår vi att det här kommer […][...]

Det är lätt att tycka om Vajlett, möjligen lite för lätt. Den nya lärarinnan i den västerbottniska byn är ungefär så mycket utböling det går att vara. Det är tidigt 1950-tal och som ansvarig för barnens utbildning på orten får hon en viss respekt, som dock mer än väl vägs upp av ännu högre dos […][...]

En korvtjuv är ju som bekant en liten figur som vaknar mitt i natten, går till kylskåpet och tar med sig en korv tillbaka till sängen. Nästa morgon hittar föräldrarna barnet i sängen med en halväten korv under täcket. Detta berättade min svärmor när hon en gång gav liv åt några minnen från förr. Barnet […][...]

Världens historia är så lång och mänsklighetens så kort. Jag förstår att det finns ett behov att skriva en självbiografi där man reflekterar över historiska händelser och personer man mött. Ett minne för nästkommande generationer. Isländska Andri Snær Magnason väver i sin bok Tiden och vattnet in varningar för framtiden tillsammans med personliga anekdoter. När […][...]

”Vad är det för deprimerande skit du läser?” frågade min 23-årige son med en menade glimt i ögat, när han läste baksidestexten på denna bok.  Jag bara log. För jag är alldeles kär i detta verk, måste jag säga. Det tillhör bland det allra bästa jag satt i näsan i, av de drygt sextio böcker […][...]

Maria Brobergs debut Bakvatten ljuder i samklang med många av de senaste årens uppmärksammade skildringar av livet uppe i norr. Jag tänker till exempel på Nina Wähäs Testamente, Stina Stoors Bli som folk och Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo. Att fånga den norrländska melodin i skrift och skildra livet som pågår långt från storstan, […][...]

Nio korta och mycket avskalade noveller möter mig när jag slår upp Marie Auberts bok. I novellsamlingen ”Får jag följa med dig hem” tar Aubert med oss in i den känslosamma vardagen hos ett antal personer. Fokus är relationer, ofta kantade av ångest. Fler än en gång är även huvudpersonen på en plats i livet där den […][...]

Att försöka beskriva Dröm natten till idag: påminner lite om att försöka beskriva en dröm. Det finns personer och händelser här, men det är inte de som är meningsbärande och centrala. Det viktiga är något annat, en stämning kanske, eller ett budskap som är dolt bakom bilder som inte tycks höra ihop, men som på […][...]

Den chilenska nationalblomman copihue är återkommande i Lizette Romero Niknamis debutbok De försvunna. Det är en blomma med röda (eller ibland vita) klockor, hemmahörande i den Valdivianska regnskogen som finns i södra Chile och på gränsen in i Argentina. Att just en slingrande klätterväxt är en av de saker som väver samman den här prosalyriska […][...]