Författaren säger sig ha ett uttryckligt ärende: ”att presentera fakta och forskning som ifrågasätter våra invanda föreställningar om kolonialismen.” Utsugningen av kolonierna är en sådan invand bild. Guldet som fraktades över Atlanten, slavarna som skeppades i andra riktningen, gummit från Kongo som utvanns ur träden. Den som inte arbetade fort nog fick en hand avhuggen. Men Fredrik Segerfeldt visar att varken Portugal, Spanien eller Nederländerna blev rikare under åren som kolonialmakter. I Storbritannien insåg man med tiden att imperiet kostade mer än det smakade.

Med en mängd historiska fakta visar Fredrik Segerfeldt att rasism inte är något specifikt för väst. Inte heller imperialism eller kolonialism. Tvärtom är krig, erövring och förslavning vanliga fenomen, vart man än kommer i världen. Den vite mannen är inte värre än araben, azteken eller mongolen.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en lärd och kreativt disponerad bok. Historieintresserade får mycket att sätta tänderna i. Jag tycker om att rön ur klassiska akademiska skrifter eller torra statistiska rapporter blandas med referenser från populärkultur, som exempelvis filmen Lawrence av Arabien eller poplåten Killing an Arab. Fredrik Segerfeldt väver elegant in högt och lågt om vartannat. Det är ofta medryckande läsning.

Men den svaga punkten är premissen att ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” skulle vara att endast vita kan vara rasister eller begå brott mot mänskligheten. Är jag för hård om jag påstår att den mest invanda hållningen bland västerlänningar gentemot människorna i resten av världen är nedlåtande självbelåtenhet? Vi tänker att vi har bättre levnadsstandard, mer demokrati och verklig individuell frihet. Okej, tänker en del av oss, visst var det fel att kolonisera och förslava dessa afrikaner, asiater och andra, men det där är historia nu och titta vad de åstadkommit med sin frihet – ingenting annat än korruption, krig och svält! Så ser ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” ut, påstår jag. En miljon svenskar röstade inte på Sverigedemokraterna för att de har dåligt samvete för imperialism och slaveri.

När huvudpremissen haltar uppstår problem. Det är svårt att sätta fingret exakt på den ömma punkten. Kanske är det att Fredrik Segerfeldt säger sig vilja utmana en föreställningsvärld men att denna är smalt företrädd hos svenskarna.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”den ädle vilden-tanken lever kvar i den anti- och postkoloniala retoriken där, något förenklat, den vite mannen är ond och moraliskt korrumperad medan den svarte eller brune mannen (…) är god och äkta.”

Postkolonial teori avvisar dock västerländsk romantisering av ”orienten”. Det är exempelvis kärnan i portalverket Orientalism av Edward W. Said. Postkolonialisterna framhåller att ättlingarna till de en gång hunsade lydfolken har en egen röst, att de är mer än det som västerländska turister betalar för att få se: ormtjusare, massajer med spjut och andra ädla vildar. Dessa fenomen, där människor betittas som vore de objekt på museum, är en förlängning av kolonialismen, hävdar postkolonialisterna.

Att de europeiska staterna inte tycks ha blivit rika på sina kolonier är knappast bevis för att ingen utsugning förekom. Att rövarnästet är tomt på tjuvgods kan faktiskt bero på att de stulna värdesakerna hamnat i någon annans fickor. Eller att rikedomarna förskingrades till ingen glädje alls. Eller att det stulna i första hand var annat än materiella ting, exempelvis självbestämmande och initiativkraft.

Att vi skulle vara omedvetna om icke-europeiska erövrare och deras folkmord är ett tveksamt påstående även det. De flesta har väl ändå läst om Djingis Khan i skolan? Eller i vart fall hört schlagerlåten?

Jag anar att Fredrik Segerfeldts egentliga ärende är att polemisera med identitetspolitiskt inriktade vänsteraktivister som lutar sig mot postkoloniala teorier. Sådana finns förstås, men deras tankar och åsikter är knappast ”invanda” bland svenskar i allmänhet. Dessa aktivisters ståndpunkter kan man som läsare inte dra några säkra slutsatser om i Den svarte mannens börda. Om min misstanke är riktig borde Fredrik Segerfeldt därför ha skrivit en annan bok. Då hade han behövt ta sig an meningsmotståndarnas bästa argument för att sedan bemöta dessa.

Similar Posts:

• O som i Othello
• Tunn historia, tunt berättat
• Vita kränkta män bakom EU
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

För på ytan är ju Nere för räkning i Paris och London precis så enkel. Den unge George hamnar i slutet av 20-talet i Gay Paree, inte bland jazzande societetsfolk, utan i ett snorbilligt rum för resande där han behöver slåss mot vägglössen för varenda centimeter. Han försöker skriva, han försöker sälja några artiklar, han försöker hålla engelskakurser, men ju fattigare han blir och ju hungrigare han blir och ju fler kläder han pantsätter desto svårare blir det ju. Bitvis går han utan mat i dagar och måste livnära sig på kokt mjölk och cigaretter (cigaretter kan man ju inte vara utan, det är ju 20-tal). Tillslut får han via en rysk bekant jobb längst ner i köket på ett hotell, där han tillbringar 18 timmar om dagen sex dagar i veckan med att diska, bränna rostat bröd och bussa fram maträtter under konstant tidspress – där tjänar han visserligen några sous om dagen, men när ska han få tid att spendera dem? Efter ett par månader står han inte ut längre; han utlovas ett jobb hemma i England, reser för sina sista ören hem, skrytandes om sitt civiliserade hemland, för att få veta att ja, jobbet börjar om ett par månader, du klarar dig väl tills dess? Tja, på den här tiden fanns det ju fortfarande luffare på vägarna, så vad gör man… Spare a penny, guv?

Det har påpekats, och tas även upp (mellan glåpord mot Edward Said) i Peter Lutherssons förord, att Orwells skildring av sin egen situation kanske inte är alldeles ärlig. Inte att han nödvändigtvis ljuger, men han var inte av nöd tvingad att leva på gatorna och sova i luffarceller. Även om hans familj inte nödvändigtvis var rika så hade han utvägar, och kunde för att tala med Pulp ha ringt pappa och satt stopp för allt. Det är dock inte enbart till bokens nackdel; om Orwell någon gång framstår lite som en upptäcktsresande i en koloni där infödingarna känns igen på årsinkomst snarare än hudfärg beror det minst lika mycket på att han skriver för en publik som aldrig behövt känna särskild oro att sluta där nere. Och även om just själva prosan kanske inte alltid var Orwells främsta styrka – någon Hamsun var han ju inte – ligger det något oerhört levande i hans skildring av de människor han träffar. Benlösa krigsveteraner som super upp pensionen på lönnkrogar; kokerskor som faller i gråt, säkert som urverk, 10 timmar in i sitt pass; irländska luffare som byter religion stup i kvarten för att få en kopp te i olika kyrkor i utbyte mot att låta frälsisarna tro att en kopp vattnigt te mot flera timmars tacksägelsebön är ett rättvist och barmhärtigt byte.

Och någonstans där hittar vi ju också den Orwell som vi känner igen, för självklart finns det någonstans där en koppling mellan, säg, den snorkige servitören på en Pariskrog som gladeligen tar skit av hovmästaren eftersom han i alla fall har det bättre än kökspersonalen, och grisen Napoleons förtjusta ”TWO LEGS GOOD FOUR LEGS BAD”. Eller för den delen mellan det organiserade tvåminutershatet i 1984 och Orwells konstaterande att skälet till att vi föraktar tiggare och inte ger dem några pengar är just det faktum att de sliter ut sig utan att tjäna pengar, och vi har ju lärt oss att arbete som inte lönar sig per definition är värdelöst och därmed värt förakt. Orwell var och förblev övertygad socialist, och han kunde inte låta bli att peka på (om än ibland väl övertydligt, men återigen, detta är skrivet för en publik) de strukturer han ser blottlagda när han ser allt från ett nytt perspektiv. Cirkelmekanismen som gör att låglöneyrken föraktas och betraktas som mindre värda just för att de är låglöneyrken. Sättet samhället hela tiden anpassar levnadsstandarden så att de som gör skitjobbet inte svälter ihjäl, men har varken tid eller råd att leta efter något bättre, någon måste ju diska. Sättet lyxen i samhället utökas i takt med den tillgängliga billiga arbetskraften – nästan så att man kunde tro att syftet var att hålla folk upptagna. Och de som till slut ramlar igenom alla lager och landar längst ner hålls kvar där de är genom att tiggeri helt enkelt förbjuds, så att de alltid måste hålla sig i rörelse och aldrig finna fotfäste igen.

Fast detta var ju på tjugotalet, förstås. Innan alla blev jämlika, men vissa … Hur var det citatet gick nu igen?

Similar Posts:

• 1949-1984-2001…?
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Dokusåpan det nya Ryssland
• Förtrycket i välfärd och lycka

I egenskap av icke-genusteoretiker blir jag lite matt emellanåt, när hon drar enorma växlar på precis allt möjligt, känns det som, och samma sak när hon dissekerar skivorna Lionheart och Never for Ever och stämplar dem som totalt orientalistiska, d.v.s. att de glorifierar den feminiserande och mystiska bilden av ”Österlandet” (framför allt arabvärlden) som har spridits sedan medeltiden runt om i Västeuropa. Jag är inte så säker på att Withers har så mycket på fötterna i alla sina idéer här – en känsla som återkommer flera gånger, bland annat när hon senare kopplar ihop Bushs karaktärer med det hon kallar magick (ja, med -ck-), det vill säga naturmagi, traditionell häxkunskap. Hon hävdar att ”för dem som praktiserar magi kommer otvivelaktligen BFS:ets verk att genljuda på ett djupare plan”. Inte för att jag sysslar med magi, men jag undrar om författaren inte bara ser sig själv i andra där. Det märks också på att hon har lite dålig faktakoll på andra ställen – Dagensbok.coms flitigare läsare kanske har koll på vampyrfilmerna i historien, och det är inte 1922 års Nosferatu som får låna en del av sitt soundtrack till skivan Hounds of Love, utan 1980-talsversionen.

Karaktär var ordet, sa Bull: Withers har för enkelhetens skull skapat något hon kallat BSF: Bushian Feminine Subject. Detta är den karaktär som hon anser föds i och med första skivan och som genomgår liv, död och återfödelse under Bushs karriär (här fram till 2010, eller snarare 2005, då skivan Aerial släpptes). Här har Withers i och för sig en poäng, för hon får verkligen ihop BFS:ets historia och karaktär – en mångfacetterad, skiftande och ibland uttalat feminin, ibland snarast androgyn karaktär. Födelsen 1978 och de skakiga barndomsåren och ”tonåren” under de första skivorna fram till The Dreaming 1982 gås igenom noga, sedan hoppar Withers ända fram till skivan The Red Shoes som släpptes 1993, där hon anser att Bushs feminina subjekt dör, för att sedan återfödas på Aerial år 2005. Skivan Hounds of Love får ett eget kapitel fokuserat på B-sidan (den släpptes på den tiden då alla skivor hade en A- och en B-sida) med undertiteln The Ninth Wave. Withers får inte riktigt in den i sin förutfattade kronologi, utan stopar in den flera år senare, i direkt anknytning till Aerial.

Boken är absolut till för dem som lyssnar på Kate Bush, eller som vill börja göra det. Den är till för dem som gärna vill ha lite tanke bakom sin musik, för boken väcker många nya tankar under läsningen. Som tur är kan jag i princip återkalla samtliga låtar i huvudet när jag läser om dem, men för den som inte kan det, behövs nog alla låtar nära till hands under läsningen. Boken kräver ett kritiskt sinnelag, för det är många påståenden och idéer, men den är rolig. Withers får till det på många sätt och vis, och ger verkligen ett annat djup till låtarna. Det hade gått mig helt förbi att Kate Bush var såpass politisk som hon ändå är, och vissa paralleller mellan skivorna hade jag också missat, så det är verkligen givande läsning för den som uppskattar eller vill uppskatta denna mångfacetterade artist.

Similar Posts:

• Skivtips en masse
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Ikonen Dolly Parton
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Världens viktigaste självhjälpsbok

Kort sagt, Zena El Khalil verkar vara ett litet bombnedslag. Och jag har träffats av det, bombnedslaget, och en liten skärva har rispat min hud och väckt min nyfikenhet. Kanske är det därför jag snabbt sugs in i boken, trots att det inte finns någon egentlig handling, ingen riktig intrig. Jag får snarare vibbar av att detta är lite utav en reportagebok och påminns om Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Men på samma gång har texten också något slags dagboksartat över sig. Detta är dock ingen Anne Frank, ingen Zlata Filipovic. Det är något helt annat; en ström av tankar, minnen, känslor och bilder. Som ordkonstnär tilltalar mig inte Zena El Khalil. Däremot är hennes sätt att förmedla bilder, så att de stiger upp ur orden och får tyngd och substans, smått genialisk. Formen är överlag lös, stundom uppbruten. Det hoppas rätt friskt mellan både rum och tid, men särskilt svårt att hänga med är det inte. Och där är här min besvikelse kommer. För lite besviken blir jag. Kanske är det språket som flyter på alltför lätt utan minsta tillstymmelse till friktion. Eller kanske är det författarinnans tendens att exotisera. Libanon, Beirut och det liv som levs där är ibland som en reseskildring, där citroner, halloumiost, saffran och ett glänsande medelhav kämpar om platsen som huvudingrediens. Hon serverar Orienten så som vi vill ha den och som Edward Said gick till hårt angrepp mot i Orientalism.

Den andra bilden; ett krigshärjat och gudsförgätet ingemansland där korruption och våld hör till vardagen är också välbekant. När El Khalil skildrar kriget är det som att slå på en nyhetssändning. Måhända är det också det som El Khalil vill komma åt. Genom att konstratera en idyll mot grått krig ställer hon två vitt skilda världar mot varandra. Vilken är mest verklig? Mest sann? Denna tanke är nog så god, men den fungerar inte riktigt. Författarinnan hade kunnat utveckla mötet mellan dessa och på så vis skapat helt nya bilder. Som det nu är blir det förvirrande att på sidan läsa lyriska hyllningar till Beirut för att på nästa mötas av svidande cynisk civilsationskritik, riktad mot både Libanon, USA och Israel. Det verkar som om El Khalil både vill försvara och gå till attack. Hon pendlar mellan kärlek och hat. När jag slagit igen pärmarna tänker jag att: här har någon velat förmedla hur det är att älska. Hur kärleken ser ut, kan se ut, in till minsta lilla beståndsdel. Och hur viktig och elementär kampen om verkligheten är. Men jag hade önskat att El Khalil tagit ett varv till och synat dessa bilder ur ytterligare ett perspektiv. Här hade hon haft ett gyllene tillfälle att utmana och därmed ta kål på både fördomar och falska föreställningar.

Kampen om makten över verkligheten är för övrigt ett tema som tar stor plats i El Khalils roman. Vems röst är det hörs? Och vems och vilken historia är det som berättas? Författarinnan är plågsamt medveten om att hennes röst och berättelse är en bland många och att den alla gånger varken hörs eller läses. Den kanske till och med ignoreras. Zena El Khalil skriker inte. Men hon är arg. Arg på Israel och USA. Det är inte fråga om något hat, mer en frustration över att hela tiden bli betraktad som den andre (som ingen lyssnar på). Efter attacken mot World Trade Center, då El Khalil för övrigt befann sig i New York, är hon (enligt henne själv) inget att annat än en arab. Hon är inte en person längre, bara en fiende. Och till och med då älskar hon.

Det är också det som till stor del räddar romanen; författarinnans förmåga att älska. Och att hon inte ber om ursäkt för sig själv. Zena el Khalil är Zena el Khalil: vem som helst och samtidigt långt ifrån vem som helst. Hon festar, älskar, sover och röker hasch. Hon till och med badar när Israel tar paus i sina bombräder. Men mest brinner hon för konsten och hittar, trots att kriget begränsar möjligheterna, sätt att uttrycka sig. ”Poeten vinner alltid.”, skriver hon.

Det här är inte litterärt finlir, snarare en serie frusna ögonblick som sakta men säkert tinas upp framför läsarens ögon. När Zena gråter, gråter jag. När hon skrattar strålar jag som en sol. Hennes ilska, frustration och fruktan planteras i min kropp och jag dras med i en dans fylld av krigsrök och död. Men ändå finns där hela tiden ett ljus, ett hopp. Kanske är det därför jag läser vidare. För att det, trots allt – trots krig och konflikter – finns ett liv och i det en vardag. Såhär är det att älska Beirut, El Khalil gör det på sitt sätt, jag på mitt.

Similar Posts:

• Gränsöverskridande
• För ett fritt Palestina
• När kriget är över varas såren
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Växer obemärkt i skuggan

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Vad jag här vill göra är att undersöka vilket intryck föreställningar om rashierarkier, uteslutning på grund av ras, rasmässig sårbarhet och tillgänglighet har gjort på icke-svarta som delat, motarbetat, undersökt eller ändrat på dessa föreställningar. Den vetenskap som forskar i slavarnas tankar, fantasivärld och beteende är värdefull. Men lika värdefullt är ett allvarligt försök att se vad rasideologin gör med herrarnas tankar, fantasivärld och beteende.

Det faktum att människor tenderar att definiera sig själva genom att formulera någon sorts motpol äger stor allmängiltighet och är knappast någon ny idé. Från politik till ungdomskultur, till föreställningar om manligt och kvinnligt, till rasism verkar polarisande vara något grundläggande i hur vi skapar våra identiteter och hur vi förstår andra.

Morrison är långt ifrån den första att skriva om sådant. Edward W Saids klassiker Orientalism kom 1978 och Simone de Beauviors Det andra könet redan 1949, för att bara nämna två av de mer namnkunniga exemplen. Ändå är Mörkt spel märkligt fri från referenser – också för en bok som bygger på en serie föreläsningar.

Kanske har det att göra med att Mörkt spel är skriven för en amerikansk publik, för problemet med hänvisningar återkommer. Bland annat nämner Morrison i inledningen av boken att somliga amerikanska kritiker berömmer sig om att aldrig någonsin ha läst någon afroamerikansk författare och det är för mig ett så bisarrt (och dessutom vagt) påstående – inte att det finns kritiker som aldrig har gjort det, men att de dessutom skulle kunna skryta med det offentligt – att jag önskar mig ett förord riktad till en svensk publik som kunde bringa någon ordning i litteraturdebatten i detta märkliga land.

Till viss del kan man kanske ändå känna igen sig i den paradoxala ängslighet som Morrison också påtalar inför allt som luktar politik, som skulle kunna stöta eller kränka någon. Där tycker jag att hon har en viktig och intressant poäng:

En trolig anledning till knappheten på kritiskt material i detta stora och fängslande ämne är att den litterära debatten alltid styrs av tystnad och undanflykter i frågor som gäller rasen. Undanflykterna har skapat ett nytt ställföreträdande språk där problemen är kodade, något som utesluter en öppen debatt. Situationen förvärras av det förhöjda tonläge som tränger fram i allt tal om ras. Det kompliceras ytterligare av det faktum att vanan att inte låtsas om rasen anses vara en älskvärd, ja generös och frisinnad gest. Att notera den är att erkänna en redan misskrediterad olikhet. Att stärka dess osynlighet genom tystnad är att tillåta den svarta gruppen en skugglös delaktighet i kulturetablissemanget. I enlighet med den logiken talar alla belevade instinkter mot ett noterande av rasen, vilket utesluter en mogen debatt.

Lite synd är det i alla fall att Mörkt spel med några ytterligare hänvisningar och exempel hade kunnat bli en mycket mer lättillgänglig bok. Bäst är Morrison också när hon ger och diskuterar konkreta exempel ur den amerikanske litteraturen. Dem hämtar hon bland annat hos författare som Ernest Hemingway, Edgar Allan Poe och Mark Twain.

Om den som uppskattar dessa författare genast fick hjärtat i halsgropen nu har jag emellertid inte alls lyckats förmedla vad Mörkt spel går ut på. Syftet är ingalunda att peka ut, eller till och med sortera ut, författare som rasister eller ickerasister. Det Morrison sysslar med är betydligt mer nyanserat och analytiskt än så.

Similar Posts:

• Dialog i svartvitt
• En nobel kortroman
• Att andas nyanser
• En doft av förruttnelse
• Klaustrofobisk familjemiddag

Förstås är titeln Nikanor Teratologens. Det är långt mellan norrländska Kågedalen och Indien, men författarskapets mest uppenbara bomärke kvarstår: språket och ögat för det vidunderliga. Som missfostret Bhairava beskrivs:

Dess huvud var väldigt och frånstötande, ärrat och täckt med ytliga blåsvullna blodkärl som löpte likt vindlande virulenta floder kring det groteska kraniet.

Eller, om britternas ankomst:

Historiens labyrintiska urinoar, uppkastad av rymden som ett halvsmält foster och bebodd av en odödlig kopplerska med uråldrigt fördärvat vårt- och böldtäckt anlete, tillät er bemäktiga er det väldiga Indien som ett oförklarligt livmoderframfall som glatt överraskar de omättliga grisarna i en stia.

Medan formen kunde vara hämtad från Markis de Sades Dialog mellan en präst och en döende, har idéinnehållet beröringspunkter med Mörkrets hjärta, Edward W Saids Orientalism, samt säkert något betydande verk av Nietzsche. Utfallet är givet: Storbritanien hycklar i sitt fördömande av primitiva ritualer samt ondska i stort, särskilt som kolonialismen inte står efter i grymhet. Man begår inbillad överlägsenhet och religiöst självbedrägeri. Enda vägen är ett slags den bisarra slumpens socialdarwinism, ett av naturen givet kaos. Med adress till västerlandet av idag. Så läser jag boken. Och knappast försöker jag igen.

För civilisationskritik i all ära – och fan så påläst det är – men jag brukar också tycka att själva grejen med skönlitteratur är väl att man kan klä idéer och resonemang i gestaltning, händelseförlopp och dramatik för att låta dem absorberas av läsarsinnet i det fördolda, i en kringgående manöver om det medvetna. Här finns mest bara en lärd uppvisning, med samtalsformen som en tunn och blek ram. ”Du kan inte förstå denna värld endast genom att mäta och väga och etikettera och analysera den, du måste brista, vandra vilse, falla sönder”, säger Bhairava till Cunningham. Så är det nog, men Att hata allt mänskligt liv är själv inget att brista till eller vandra vilse i. Manövern stannar av i en svag gest, lärd men episkt fattig. Den fortfarande svindlande språkliga fräsigheten och fantasirikedomen ackompanjerar de(n) lärdes tuggande, men som bakgrundsmusik, på för låg volym för att dränka ljuden från omvärlden.

Similar Posts:

• Morfar tämjd av Bibeln
• En kyrka utan Kristus
• De ä vi som ä morfar nu.
• Logisk rundgång om ondskan
• En promenad vid vansinnets rand

Fanny har en stark inneboende moralisk kompass, men är samtidigt den tristaste, musigaste och ängsligaste av Austens hjältinnor. Det har för all del sina socioekonomiska skäl: som den fattiga släktingen vistas hon på nåder hos den rika familjen Bertram på godset Mansfield Park. Hon växter upp som en skuggestalt få har särskilt mycket uppskattning eller ens uppmärksamhet till övers för. Av de fyra kusinerna Bertram är det bara Edmund som envisas med att behandla henne drägligt.

Medlidande är inte den snabbaste ingången till en huvudperson, men precis som den till en början ynkliga Jane Eyre i Charlotte Brontës roman med samma namn växer Fanny långsamt in i läsararnas – och en och annan medkaraktärs – hjärtan.

När husets herre, sir Bertram, reser bort i affärer i Västindien (hans eventuella inblandning i slavhandel hör till romanens mer omdebatterade teman – varför nu det skulle vara så kontroversiellt, vad tror ni den här sysslolösa samhällsklassens pengar kom ifrån egentligen?) får godsets ungdom fritt spelrum under överseende av den mjäkiga lady Bertram och hennes inbilska syster mrs Norris – den sistnämnda hör med sitt snåla, manipulativa sätt till de främsta av Austens många underbart förfärliga karaktärer. Fria från patriarkens bevakande öga ger sig ungdomarna på det moraliskt tveksamma nöjet att spela teater, vilket snabbt ställer sällskapets många kärleksintriger på sin spets.

Fannys misstro för det depraverade teatermediet hör onekligen till det som får Mansfield Park att kännas en smula daterad, men tänker man efter är misstänksamheten kanske befogad? Från Hollywood till den lokala amatörteaterklubben, hur många hjärtan har inte både upptänts och krossats sporrade av teaterns storvulna men bedrägliga känslor?

Mansfield Park har för all del sina förespråkare (till dem som håller romanen högst av Austens produktion hör enligt Karen Joy Fowler bland andra Virginia Woolf, Vladimir Nabokov och Edward Said), men det brukar heta att det går åt en bunt omläsningar för att riktigt lära sig älska den. Märkligt nog översattes Mansfield Park inte till svenska förrän 1997. I gengäld har denna oförtjänt styvmoderliga behandling resulterat i en charmerande och fräsch översättning, signerad Maria Ekman.

Bland de omdömen Austen själv samlade in bland släkt och vänner finns en mrs Bramstone som ”föredrog den framför de andra – men misstänkte att det kunde bero på hennes brist på smak – eftersom hon inte förstår sig på humor”. Det stämmer att Mansfield Park är mindre underhållande och mer melankolisk än de tidigare romanerna. Den har emellertid en fin lyhördhet för Fannys tillbakadragna personlighet och för hennes hemlöshet, outsiderskap och socialt utsatta mellanläge.

Ur den aspekten är Mansfield Park lika aktuell som någonsin. Vid sidan av fördelaktiga giftermål är den sortens påtvingad, intern välgörenhet som Fanny utsätts för när hon som tioåring skickas till de främmande släktingarna en av få möjligheter till social mobilitet i det austenska samhället. Som många klassresenärer har Fanny svårt att finna sig till rätta både i sin snorkiga nya miljö och i den hon flyttat ifrån. Bara hennes eget omdöme kan avgöra vilka hon egentligen kan lita på och med henne växer insikten att ett riktigt hem bygger på annat än den obligatoriska förekomsten av gemensamma gener.

Similar Posts:

• Två sätt att få hjärtat krossat
• Lapptäcke i brev och bilder
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Clueless à 1816
• Ladyn som gör vad som faller henne in

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Jag köpte Hur man botar en fanatiker på Myrorna på Södra Förstadsgatan i Malmö, det kan ha varit en av de sista dagarna jag bodde där. Men det visste jag ju inte då. Jag köpte samtidigt Röda rummet. Ingen av böckerna har jag kvar, ingen har jag läst. De blev nog kvar i Småland. Vår katt började läsa Amos Oz-boken, jag hade inte hjärta att ta den med mig när jag åkte. Normalt läser Sudden bara deckare men han har gjort vissa trevare mot språkmaterialistisk poesi senaste året eller så. Han är nästan tjugo år gammal, det är en överjävlig ålder på en katt. Det är en bondkatt, ett senkommet bildningskomplex anfräter kraken på ålderns höst. Faktum är att jag inte ens är säker på att han kan läsa. Jag låter honom hållas.

Anser Amos att fanatism går att bota på ett mer långsiktigt plan? Tycker han det ser ljust ut?

Jag läste Orientalism av Edward Said i vintras. Den var bra. Läst den? Det är ju läskigt hur eurocentiska vi är, även inom högre utbildning och kultur finns ju den här exotiseringen/demoniseringen i stora delar kvar. Men det börjar kanske röra på sig, allt hänger ju samman, analysen finns ju i genus, etnicitet och sådana ämnen på universiteten nu. Frågan är om inte klass fortfarande är lite styvmoderligt behandlat iofs. Klass, det blir fortfarande känsligt. Arbetarklass, medelklass, överklass.

Det är mycket roligt, det där med partybåten. Underbart ord, partybåt. Partybåt. Det blir nästan ohållbart roligt om vi utgår från att den ansvarige partybåtsägaren var en illiterat stekare.

”Men va faaan, kom igen, han är ju en estländsk POET, släpp ombord oss nu!”
”?”

Jag skulle vilja tillbringa en vecka på Stavsudda, där Jonas (min Jonas i Stockholm) och hans bror har en stuga. Yttre skärgården, höst, promenader, brasa och bok, Southern Comfort, fiska gädda, sova.

Kanske försöker jag imorgon övertala Jonas att införskaffa 1 st. partybåt att lägga an vid bryggan. Då skriver jag upp samtliga nu levande baltiska poeter på gästlistan när det vankas galej.

Jag är lite trött. Du är nattmänniska va?
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Haha ja partybåt är ett roligt ord!! Ja snälla övertala Jonas att köpa en partybåt! Kan en eka vara partybåt? En optimistjolle? Minns du Kurt i sin röda lilla båt? På kurs med Kurt-tv-programmet? Kurt var kul! Det känns som att partybåtar måste ha en massa blinkande lyktor osv och att RÄKFROSSA är krav nr 1. Mm jag är nattmänniska :) men nu är det inte så mkt med mig :) Det har varit mkt party på sistone, inga partybåtar i sikte visserligen men ha, ändå :) (och så har jag förkylningen-från-hell. Ska man inte kunna gå ut och dricka öl osv fastän man är lite förkyld utan att få en nära-döden-upplevelse efteråt? Ska det va på det viset? Va? Va? Va?) Vi får mejla vidare imorgon. Egentligen borde vi åka till Istanbul. Där finns en gigantisk basar med säkert tusen butiker eller kanske fler, en ”avdelning” är fullproppad med bokhandlar/antikvariat. Najs.

Gonatt, hörs imorrn.
/H

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Dessa mail kommer att utgöra vårt bidrag till Bokmässekrönikorna på DB, inget läggs till eller dras ifrån i efterhand …

Möjligen med undantag för min mysiga blunder att stava ”illitterat” med ett t i inlägget ovan. The irony.

Jag tröstar mig med att citera Kristian Lundberg:

Att skriva dikter är att tiga på ett språk alla har tillgång till

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Bokmässans gränser
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Bokmässeveckan på dagensbok.com