Det är inte så lite i Alfhild Agrells pjäs Räddad som för tankarna till Henrik Ibsens Ett dockhem som kommit några år tidigare. Om man läser den som ett svar på dockhemmet – ett av många i en tid när äktenskap och könsroller debatterades flitigt – så är den ovillkorligen ett ”Nejdu, Ibsen. Det är […][...]

Jag hade ingen särskilt levande relation till Elmer Diktonius och Edith Södergran. Till enstaka dikter, absolut, men inte till poeterna som personer. Jag tycker ofta att författare i alldeles för stor utsträckning blandar sig i, eller blandas in i, hur deras texter läses. Så möter jag de båda finlandsvenska poeterna en vårdag i Magnus Nilssons […][...]

Dora är inte som alla andra. Dora är faktiskt inte så mycket alls. Ganska bortmedicinerad. Nu är läkaren ny och mamman skulle vilja veta vem Dora är. Sist jag hade min dotter, var hon ett barn. Nu är hon nästan vuxen. Jag såg hennes kropp förändras. Jag skulle vilja se hur förändrat hennes inre är. […][...]

Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]

Var är alla? utspelar sig i en riktig jävla håla. Alla vet allt om alla och antingen hänger man på vägkrogen eller på pizzerian. Tessan jobbar på vägkrogen. Benne hänger framför teven för att kolla någon match. David och Alex kommer dit och super med Tessan. De är någonstans i övre tonåren. Alex är ledaren, […][...]

Jag antar att de flesta generationer skymtar något romantiskt hos tiden strax innan de föddes. Det man inte har erfarenhet av står en fritt att fantisera om. Själv föddes jag 1980 och tycks aldrig upphöra att fascineras av 70-talet. Det idealistiska 1970-talet. Exotiskt! Inget var väl mer tabu under tiden jag växte upp än att […][...]

Det är 1970 och på en storslagen egendom i Port of Spain på Trinidad sitter en åldrad engelsk dam, Agatha Willett, och minns hur hon som 25-åring kom till ön som guvernant åt den plantageägande familjen DeLaFontaine. Det är karneval, ömsom 1970, ömsom 1948 och framåt, och precis som det hedniska midsommarfirandet Strindberg förlade Fröken […][...]

Få socialister har väl funnit sig så väl till rätta i de borgerliga salongerna som George Bernard Shaw. Inga sociala klasser går fria från hans kärleksfulla karikerande – och det är väl inte heller vem som helst som gör charmerande komedi av fonetik, samhällskritik och språksociologi. I Nobelpristagarens tveklöst mest kända pjäs – inte minst […][...]

Ulf Lundells 6 pjäser innehåller sex separata dramer (”Kejsardyk”, ”Backstage”, ”Offpist”, ”Como”, ”Oriental” och ”Cristallo”) som också bildar en helhet. Den mest påtagliga känslan som de här sex pjäserna förmedlar lästa i en följd är känslan av klaustrofobisk instängdhet. Det beror inte först och främst på att huvudpersonerna i några av pjäserna är inlåsta i […][...]

Av med hjälmen av med hjälmen: – Vi har förlorat! Wolfgang Borchert var en av miljoner tyskar som gick ut i andra världskriget. Han gjorde det inte för Hitler, för nazismen, eller för Tyskland. För Tyskland hade han skrivit pjäser som agiterade mot nazisterna, och för detta blev han skickad till fronten (det är billigare […][...]