”Mitt skrivande är ett utredningsarbete. Jag måste ta reda på varför så mycket är så konstigt.” Så inleder Lena Andersson sitt förord till textsamlingen Förnuft och högmod och det är någonting med det som fångar mig direkt. Precis som första gången jag hörde henne prata, på någon bokmässa, och sedan gick raka vägen och inhandlade […][...]

Stig Larsson återkommer till prosan. Det borde väl vara en händelse värd att fira? Senast Larsson utgav en prosabok var så länge sen som 1992, då novellsamlingen Om en död utkom. För fem år sedan utgav han urvalsvolymen Artiklar 1975-2004, med just vad titeln antyder: artiklar och essäer från hela hans författar- och kritikerskap. Men […][...]

När man skriver recensioner är det ju kutym att man inte avslöjar slutet. Jag tänker frångå det här, så om du till exempel levt på Mars de senaste 150 åren, inte vet hur Fröken Julie slutar och absolut inte vill veta det heller, så ska du sluta läsa nu. Eller också inte. För det är […][...]

Å ena sidan har Strindberg en klar och tidstypisk bild av vad en man är: fysiskt och psykiskt stark, rationell, naturligt överlägsen. Allt annat än den veka, irrationella kvinnan. Å andra sidan skriver han mycket sällan män – eller kvinnor – som egentligen kan leva upp (eller ned) till de bilderna. I inledningen av Fadren […][...]

Strindberg. Inte framstår han som någon vidare sympatisk författare. Ofta har jag känslan av att han bestraffar sina karaktärer, att han lägger så mycket av sig själv i dem, all hybris, all sturskhet, alla svagheter han inte själv står ut med, och sedan piskar ihjäl dem, som någon slags symboliskt självskadebeteende. Vad vet jag? I […][...]

Hertig Frederick regerar. Maktspråk och girighet råder och humanisterna är förjagade till skogs. Nej, det var nog inte tänkt som en allegori över just vår samtid, även om den som roar sig med sådant onekligen kan få vatten på sin kvarn. Det är klassisk Shakespeare-komedi, en de klassiskaste, faktiskt: Som ni vill ha det, eller, […][...]

Möjligen fanns inte begreppet fredagsmys 1891, men konceptet är i varje fall motsvarande. Nu ska hela familjen pallras upp i förmaket framför brasan medan familjefadern läser högt ur något ”nyttigt och lärorikt” verk och myser. Vi ä’ här tre generationer representerade i denna familj, alla samlade kring gemensamma intressen, alla förenade genom den fullaste sympati […][...]

Aina Rosdal har inte träffat sin bror på femton år. Så länge sedan är det brodern och hennes make kom ihop sig och hon självklart tog makens sida, utan att egentligen ens ha satt sig in i vad saken gällde. En kvinnas plikt är ju att stå sin make bi. Nu är han i alla […][...]

I brukspatron Stålbergs hem förbereder man som bäst julfirandet och väntar hem männen i familjen från staden. Med sig har de dock en överraskning – sonen Helge har förlovat sig och hemför nu sin fästmö, skådespelerskan Ester Larsson. En skådespelerska! En kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan som sannerligen tar plats offentligt, som skamlöst gestaltar […][...]

Av de pjäser av kvinnliga dramatiker som de senaste åren getts ut av Rosenlarv förlag i samarbete med diverse teatrar – fina, pastellfärgade utgåvor med hjälpsamma efterord och litteraturlistor – är Stina Aronsons Syskonbädd otvivelaktigt den som mest sticker ut. Projekten att återupptäcka kvinnliga dramatiker har fokuserat mest på det moderna genombrottet och förra sekelskiftet. […][...]