”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Similar Posts:

• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Små stora betraktelser
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Blomsterdalen är en våldsam uppgörelse med detta. Skriven av Niviaq Korneliussen och tilldelad Nordiska rådets Litteraturpris 2021 synliggör den de förödande konsekvenserna av postkolonialismen på Grönland. Vi får följa ett namnlöst jag, en siffra i statistiken, en bit kött och blod, som samtidigt är en hel människa – med en svår uppväxt bakom sig, med känsloutspel och en färgstark personlighet. Hon ska flytta från Grönland och börja plugga i Danmark, lämna sin nya flickvän och hela sitt tidigare liv bakom sig.

Men det verkar inte riktigt fungera – Grönland finns i henne också när hon reser därifrån, hon blir inte kvitt ordspråken, mörkret och de ständiga uppdateringarna på Facebook: livsbejakande citat varvat med nya uppdateringar om grönländare som begått självmord. Danskarna ser på henne som om hon vore en utomjording, hemifrån ligger förväntningarna på att hon ska lyckas som en tjock dimma. Den branta nedåtspiralen för jaget blir ganska snart tydlig, ändå hoppas man att hon inte ska förpassas till det öde som så många andra grönländare möter.

Blomsterdalen är en viktig bok – temat är så pass bärande att det väger upp för en del av de svagheter som boken tyvärr dras med. Även om jaget är en färgstark individ, och Korneliussen lagt energi på att göra henne tredimensionell med minnen från barndomen och relationer till andra människor, kommer man ändå inte riktigt nära. Man förstår heller inte helt varför relationen till föräldrarna, och i synnerhet mamman, är så pass infekterad som jaget menar att den är. Några formativa minnen tas upp där jaget känt sig sviket av sina föräldrar, men mer än något annat känns det som modelleringar av en sanning som författaren vill få fram snarare än något djupt och riktigt. Detsamma gäller handlingen – intentionen är tydlig, men vissa avgörande vändningar sker plötsligt och utan riktig förklaring eller bakgrund.

Detta till trots lyckas Blomsterdalen förmedla sitt budskap – att grönländarna, också de som tar som tar sina liv, är mer än bara siffror i statistiken, att Grönland är mer än en turistort för danskar att åka på semester till när de behagar. Korneliussen lyckas dessutom kanalisera detta budskap genom en röst som känns ny och normbrytande.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Med landskapet som plattform
• Död och blommor i försiktig skrud
• Modet att dra eller modet att stanna?

Kristian IV av Danmark hade som ambition att tvinga Sverige tillbaka till den nordiska unionen, en sammanslutning som hade präglat senmedeltiden. I andra hand ville han utestänga Sverige från västkusten. Men för att uppnå detta var han tvungen att angripa Kalmar, på den tiden gränsstad mellan länderna.

På den svenska tronen satt den sista av Gustav Vasas söner som blev kung, Karl IX. Han var vid krigsutbrottet 61 år gammal. Om Vasa-eran hade en aura av svärd och hillebarder över sig, tycks Kalmarkriget ha präglats av tungt artilleri. Borgar och befästa städer som man fordom hade behövt belägra för att betvinga, kunde nu skjutas sönder och stormas. Så gick det med Kalmar stad som endast en månad in i kriget, den 27 maj 1611, sensationellt kunde erövras av danskarna.

Senare gav Kalmar slott upp, en av landets då starkaste befästningsverk. Ännu något senare Borgholms slott och även Älvsborgs fästning. Karl utmanade den 34-årige Kristian på envig i en desperat gest. Han fick ett hånfullt nej till svar och kriget fortsatte. Danskarna hade en hel del dyra legoknektar från kontinenten i sina led. Svenskarna mobiliserade bondehärar.

Som så ofta är freden, i detta fall Freden i Knäred, och dess villkor minst lika intressant som den väpnade konflikten. Vid tiden för freden hade Karl IX avlidit och hans son Gustaf II Adolf blivit kung. Freden i Knäred förhandlades från svenskarnas sida av en ung Axel Oxenstierna, en man med framtiden för sig. Trots alla militära förluster kan villkoren betraktas som hyggliga för svensk del. Gränserna återställdes. Danskarna återlämnade Kalmar och Öland och fick tillbaka Jämtland och Härjedalen. Kruxet var västkusten, som svenskarna förlorat greppet om. I freden enades parterna om att svenskarna skulle betala ett krigsskadestånd, den så kallade Älvsborgs lösen, på totalt en miljon silverdaler. Därefter skulle Älvsborg och Göta älv återgå i svensk ägo.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en flyhänt och översiktlig skildring. Källmaterialet tycks vara ganska tunt eller så har hon medvetet valt ett helikopterperspektiv för att det ska bli snabbläst. Som bördig från trakten kring Kalmar sund kan jag känna starkt med ölänningarna som aldrig har kunnat gömma sig i krigstider. Jag kan undra över lokalt traderade berättelser som ger vid handen att kalmariterna tvingades spränga storkyrkan för att den inte skulle kunna användas av danskarna i de fortsatta angreppen mot slottet, något författaren inte tar upp (och som kanske inte är sant). Storpolitiskt kan man fundera kring den svenska krigsförlusten. Den tycks knappast ha gjort någon större åverkan på svensk krigsförmåga eller Gustav II Adolfs aptit på erövringar. Något tiotal år senare var ”Lejonet från Norden” inbegripen i trettioåriga kriget.

På flera sätt är det nedslående. Envåldshärskare kan kriga och förlora eller kriga och vinna. De många människorna betalar priset. Frågan är hur vi sätter stopp för de härskande gubbarna som vill ha krig.

Similar Posts:

• Kriget och de som får sitta emellan
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Välregisserade begravningar
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Historia ur den osynligas perspektiv

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde deras klor när de kilade fram över träet. De åt allt de fick tag på.

Tue växer upp på en bondgård med mamma, pappa, två mindre syskon, kor och ett helt gäng hundar på den danska landsbygden. Det skulle såklart kunna låta idylliskt, men bokens inledning – ”Det var som om jag hade döden i mig fast jag inte var särskilt gammal.” – sätter en helt annan inramning.

Korsgaards prosa är rak och rättfram, utan krusiduller, och fångar perfekt tolvåringens självklara livslogik. Om något var en olyckshändelse, varför ska man då be om förlåtelse?

Tue hjälper gärna pappa när han kan och min känsla är att det inte bara är för de utlovade, om än eftertraktade sedlarna. Den fåordiga patriarken slösar inte direkt med bekräftelse till den äldste sonen (eller till någon annan heller för den delen). När de halvvilda hundarna smiter iväg eller gårdsplanen är stökig är det alltid någon annans fel – någon mindre, någon som befinner sig längre ner i hackordningen.

Sonen försöker också hjälpa mamma, trots att hon bara vill vara ifred framför datorn. Tolvåringar ska inte behöva förstå depression bättre än sina föräldrar, eller plåstra ihop en mamma som skurit sig, men det är sånt som en del tolvåringar måste göra ibland.

Det är med andra ord tufft hemma på många sätt och i skolan är det inte mycket bättre. De andra barnen märker att Tue luktar och kanske är det inte bara otvättade strumpor och ladugård de känner utan allt det andra också. När en klasskompis för en gångs skull följer med Tue hem slutar det nästan i fullständig katastrof.

Romanen följer Tue under ett par år, fram till nians skolavslutning. Varje kapitel fokuserar på någon specifik händelse och de kan nästan läsas som fristående kortnoveller. Tillsammans bygger de berättelsen som en mosaik snarare än med en dramaturgisk kurva – och ändå lyckas jag inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst ut den.

Det här är Korsgaards debutroman som kom ut på danska 2017 och är den första delen i en trilogi, som nu även ska bli film. Visst fångas jag av Tue och de andra karaktärerna på den danska landsbygden och ser gärna en filmatisering, men framför allt hoppas jag att även uppföljarna översätts till svenska, för det är Korsgaards prosa – i Helena Hanssons svenska översättning – som gör det hela så levande och oemotståndligt. Det går rakt in och det går inte att värja sig.

Similar Posts:

• Ingen skriver som Khemiri
• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Att välja och skriva sitt liv
• Varsamt porträtt av förfäder
• Ingen sommar utan nordic noir?

Fram stiger Kurt, som driver en firma med långfärdsbussar. Han lever med Maggie, den tredje partnern i ordningen. Pengarna räcker och blir över. De borde ha det bra. Romanen visar i stället upp liv med smärtpunkter. Att sakna pengar har en brutal effekt på människor.

Maggies tillbakablickar avslöjar en kringflackande uppväxt. Ömsom tog hon sig till socialbidragskontoret där hon vägde sina ord inför handläggaren, ömsom fann hon män som bjöd på en säng och alkohol. Årtionden senare fikar hon med sin vuxna, utflyttade dotter och klyftan mellan den som aldrig jobbat och den som studerar på universitet är uppenbar. Dottern frågar om mamman egentligen var feminist när hon var ung? Att vara ovetande om hur ofta Maggie snodde kläder i butikerna på Strøget eller mötte våldsamma män som betraktade henne som hora är minst sagt en förmån för dottern.

Ett återhållsamt språk vittnar om hur Maggie och Kurt – en gång våldsamt förälskade – inte längre speglar sig i varandra. Utsatthet och lyckokast har tumlat om dem i för hög fart.

Jag undrar om Nordenhof är ute efter att skriva den stora nordiska romanen. Pengar på fickan är den första delen av sju böcker med samlingsnamnet Scandinavian Star. I denna del har Kurt en liten anknytning till de affärsuppgörelser som föregick år 1990 års katastrof, vars offer fått ett minnesmärke i Oslo.

I bokens mitt låter författaren berättaren kliva fram och rapportera om utredningsmaterial som avslöjar enorma säkerhetsbrister på fartyget Scandinavian Star. Transaktioner mellan oklart registrerade företag. Avtal om överpriser gav mångmiljonbelopp i utbetalda försäkringspengar vid allvarlig skada. Berättaren fylls av förfäran när hon konstaterar att barn dött i branden. Hennes eget barn är två år.

När förfäran avtar, växer cynismen. Den som har pengar kan slinka undan om man skickligt döljer ägarstrukturen bland de involverade bolagen:

Ole B. Hansen sonade inte sitt straff. Han drog i exil i Spanien och förkroppsligade den straffrihet som bara är hans klass förunnad.

Greppet liknar Brechts Verfremdungseffekt och här uppstår skarpare kulisser till romanpersonerna. Maggies beroende av Kurt för att överleva är inte huvudspåret. Temat beroende vidgas och dess tentakler sträcks ut i hela samhället och över en längre tidsperiod. Det kapitalistiska systemet från 1980-talet fram till idag kräver sina offer, även om den välbeställda majoriteten inte låtsas om det. Det skulle aldrig gå att förklara för de champagnedrickande, välklädda krogbesökarna att någon betalar sitt liv för att systemet ska hållas igång.

Nordenhof lyckas väcka mitt engagemang och min frustration på ett sätt som bara de skickligaste skribenterna gör. Romanen är nominerad till det Nordiska rådets litteraturpris 2021 – men jag är inte säker på att någon av politikerna som deltar i rådssammanträdena läser en roman som handlar om att kapitalismen är ett monster.

159 människor dog. Det är alldeles för möjligt att de dog för att några andra människor ville uppnå ekonomisk vinst. Det är inte möjligt att trösta sig med fallets ovanlighet.

Om det finns något ovanligt med fallet är det enbart att kapitalismens dödsoffer – förutsatt att man bortser från de som överhuvudtaget inte räknas som dödsoffer, växter, svampar, fiskar, insekter – som regel inte brukar finnas i Skandinavien.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Ur smärtan liv och poesi
• Balansakt i skrivande och kärlek
• Bränner bakom glasvägg

Men kanske går det ändå att förstå hur denna bildliga blindhet uppstår? Kanske kan man tvinga sig att se och ställa frågor? Varför tycks mord och krig vara människans eviga följeslagare? Själv har Carsten Jensen sett åtskilligt genom sin rapportering från inbördeskrigets Balkan och Danmarks deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan.

204 korta, numrerade texter utgör en helhet, en essä. Det handlar om ett försök att förstå, en undersökning med påtaglig närvaro. Carsten Jensen drar från egna erfarenheter, från officiella fakta och från ett brett urval av läsefrukter – inte minst romaner och poesi.

Incidenten i Köpenhamn leder vidare till betraktelser av de våldsamma Aztekerna och Conquistadorerna, Röda Khmererna, krigen i Irak och Libyen, nationalismen då och nu, masskjutningar i USA, Anders Breivik på Utøya, islamistisk terror och Adolf Eichman. Det kan tyckas spretigt, men Carsten Jensen tappar inte bort kopplingarna till det nutida Danmark.

Det är, menar författaren, ett land där Erich Maria Remarque är bortglömd. Däremot läses Ernst Jünger desto mer uppmärksamt av allt fler. Den som ifrågasätter krigen, visar inte tillbörlig respekt för de veteraner som kommit hem med skador.

Han visar övertygande hur varken Danmark eller Väst utvärderat de kostsamma insatserna i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. I vilken utsträckning lyckades man med föresatserna? Blev det demokrati? Förbättrades kvinnornas ställning? Är extremisterna besegrade? Svaren på dessa frågor är lika uppenbara som de är oönskade.

Och det är en av poängerna. Krigen startas inte för att lösa problem, de utkämpas för att krig och våld är bärande inslag i ekonomin, trådar invävda i kulturen. Carsten Jensen återkommer till det faktum att ett krig mot våldsverkarna också är en strid med något inom oss själva.

Essän är tät och håller ihop väldigt väl trots att ämnet är stort och anslaget spretigt. Den ger mängder av uppslag till vidare studier och borde läsas vitt och brett. Bonuspoäng för att texten är modig i en tid då aggressiv nationalism har vind i seglen. Underbyggda motbilder behövs.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• En krigskorrespondent med hjärta
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer
• Vivere necesse est
• Tungt om imperialism

Av familjen Gabel återstår tre syskon, som nu är vuxna. Föräldrarna är döda sedan många år. Pappan valde att resa så mycket han kunde i sitt yrkesutövande och mamman var den som gjorde allt för sina barn innan sin död. Äldsta barnet i syskonskaran funderar på hur det kommer sig att hon känner ett främlingskap när hon närmar sig minnet av mamman, trots att hon tillbringat mer tid med henne jämfört med sina yngre syskon:

Charlotte Gabel var som ett hus där ljuset var tänt i vartenda rum. Allt var som det såg ut, det fanns inget utrymme för tolkning, inga vrår att gömma sig i, och Ea kunde inte befria sig från en girig önskan om att det skulle finnas något annat och mer än det som var tillgängligt. Deras mamma levde synbarligen sitt liv utan att en enda gång fråga sig själv om det kunde ha blivit annorlunda.

Genom funderingar som ovan får läsaren ett snabbt skissat porträtt av en mamma. Orden formuleras en kväll när Ea inte kan somna och är berusad intill illamåendets gräns. Något är under förändring i hennes eget liv och hon får inte grepp om vad denna förändring består i. Livet i San Fransisco är ingalunda glamoröst och hon har mot sina egna förväntningar besökt en clairvoyant. De övriga syskonen bor kvar i Köpenhamn. Sidsel ska resa till London för att reparera en staty på ett museum och Niels vandrar och cyklar för att hålla sina demoner i schack.

Romanens tidsomfång spänner över endast ett fåtal dagar och nätter. Idévärlden känns märkbart privilegierad, trots att flera av romanfigurernas materiella situation står inför en brant. Alla tycks vara starkt genomsyrade av idén att det såklart finns en möjlighet att välja något annat.

Idén om vad en familj är skildras med situationer som stundtals är dråpliga. Ensamstående Sidsel har sin sexåriga dotters ögon riktade mot sig när hon står och tittar i toaletten efter spår av springmask. Niels är brodern med en självkänsla att beundra. Han bekymrar sig inte ett dugg över att han saknar fast bostad och jobbar som affischuppklistrare utan regelbunden inkomst. Han vet att han är den perfekta morbrodern när systern frågar om han kan vara barnvakt åt sin systerdotter.

I syskonens liv finns människor som de knyter an till eller bryter upp ifrån. Jag gillar att möta deras handlingskraft som ges större plats än tvekan och ältande. Ibland är situationerna de halkar in i halsbrytande. Frånvaron av konsekvenstänkande är å andra sidan en förståelig strategi när förluster ur det förgångna poppar upp i ens inre.

De snabbt tecknade porträtten återkommer på flera ställen under berättelsens förlopp utan att individerna förlorar i djup. Till och med clairvoyanten med huset till försäljning som följd av en alldeles färsk separation får fäste i mig. Det är intressant hur Minor beskriver det inre hos personerna utan att förlora förankringen i den konkreta verkligheten.

Romantiteln är väl vald och väckte min nyfikenhet. Så småningom dyker hummerns sköld upp och fyller sin funktion som metafor. Inte heller den känns sökt eller som att författaren försöker briljera med sina bilder. Lusten att vistas i språkets värld som är både drömsk och full av vardagens trivialiteter varar från första sidan till den sista. Förutom detta har jag i min läsning sett något som nog ifrågasätter tanken om individens fria val.

Som variation till att välja bästsäljande romaner som vanligtvis finns i skyltningen på bibliotek eller hos bokhandlare, tycker jag att denna roman förtjänar både uppmärksamhet och många läsare.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Existens är i presens
• Längtan, lera och luft
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Lukt av ladugård, depression och död

I Betong skildras livet som just betongarbetare i Danmark i ett antal korta, självbiografiska noveller. Lite annorlunda är också att de skönlitterära novellerna varvas med korta faktakapitel om utvecklingen i byggbranschen, om fackföreningsrörelsen och samhället i bredare mening. Novellerna, såväl som faktakapitlen, handlar om allt ifrån problemen med säkerhet på arbetsplatserna, till att utländska företag konkurrerar med de danska om uppdragen. Arbetare från olika länder tvingas därmed konkurrera med varandra, vilket resulterar i en negativ spiral för arbetsvillkoren. Men de handlar också om försök att råda bot på denna onda spiral exempelvis genom att organisera alla arbetare fackligt.

I Danmark ska boken tydligen ha hyllats av många kritiker. Själv blir jag inte fullt så hänförd. Bokens skildringar av arbetslivet för betongarbetare är förvisso realistiska och osminkade. Det är arbetslivet och villkoren på arbetsplatserna, sammanhållningen såväl som splittringen, som väl får sägas vara i centrum för boken. Människorna, däremot, skildras aldrig särskilt ingående i jämförelse, vilket gör att jag tyvärr aldrig blir helt engagerad av flera av bokens noveller.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Asocialrealism
• Noveller som fastnar
• Varvsepokens arbetare
• Snälla noveller i akvarell

Alla har ägt en skog som barn. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm. Bladen var genomlysta av sol.

New Forest är en roman som flödar fram och tillbaka, såväl rumsligt som kronologiskt. Danmarksresenärer känner igen de djupa lövskogarna och Köpenhamn, charterturister de olika orterna vid Medelhavet. Romanen utspelar sig även i Nordnorge och England. Alltsammans är utsökt gestaltat.

New Forest är en starkt lyrisk roman. Språket pockar på närvaro, ja det är ett tillstånd för läsaren att verkligen uppehålla sig i. Romanen samspråkar med T.S. Eliots stora dikt Det öde landet. Här finns referenser till Rainer Maria Rilke. Metaforer och liknelser påminner mig om Tomas Tranströmer. Den läsare som så vill kan i texten gå på poetisk upptäcktsfärd.

Det stacks åror i vattnet, de började ro in. Plötsligt störtade moderns händer genom havsytan som en vild kalv som kastas ut från ett lastfartyg. Men i samma stund halades hon upp i båten igen.

Och, nej, hur läsaren väljer att följa flickan, kvinnan, den gamla damen är endast en angelägenhet för mottagaren. New Forest, romanen, överlämnad till sin läsare, helt och fullt. Den är rimligen en av årets riktigt stora litterära händelser.

Sedan tog han min hand och kramade den. Hårt. Inte omsorgsfullt men som man kramar ett barns hand när man måste skynda över en väg.

New Forest ges ut i Bonniers klassiska Panacheserie för översatt skönlitteratur som startades redan 1946. Formgivaren Nina Ulmaja har skapat en anslående volym. Omslagets svartvita skogssiluett reproduceras även på snitten. Förr hade ett blocklimmat band på nästan 700 sidor fallit sönder i lösblad under första genomläsningen. Men nu håller boken. Ryggen är både böjlig och hållbar: tekniken utvecklas, även om trådhäftat är bäst!

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Från mobboffer till självständig yngling
• Intervju med Nicola Lagioia
• Glassig besvikelse

Maja Lee Langvad utkom för några år sedan med Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption. I Dagar med galopperande hjärtklappning låter hon versalen bestämma: HON ÄR ARG kallar hon den. Hon är arg är en uppgörelse med hennes erfarenheter av att vara adopterad, men också ett starkt adoptionskritiskt inlägg i en pyrande debatt. Det finns, åtminstone i Sverige, ett pågående men lågmält samtal kring adoption och dess implikationer. Det är tyst inte för att det inte finns, utan för att det inte ges utrymme i större forum. Under sju år ska hon ha skrivit på boken och ansträngningen som krävdes är vad som föranlett denna bok. Hon nådde gränsen för vad hon förmådde och passerade den. Alla intervjuer, föreläsningar och skrivandet i sig med sina minutiösa förberedelser och starka känslor blev för mycket. Föreliggande bok kan ses som ett sätt att bearbeta hennes stress.

Asterisken är nära nog oundgänglig. Främst används den i hänvisningssammanhang, men där finns det andra lösningar att begagna sig av. Oumbärlig blir den först när man försöker spotta ur sig en aforism eller något som åtminstone påminner om den koncisa uttrycksformen. Asterisken är bromsklossen som förhindrar orden att föröka sig och bli en medellång roman. Den är både avskärmare och beskärare. Genom Langvads bok löper tre trådar. Ibland korsar de varandra, men rör sig allt som oftast parallellt åtskilda just av stjärnan. Där finns kärleksbekymmer, ett funderande kring skrivandet som praktik där hon inte sällan infogar citat av Marguerite Duras, och ett reflekterande kring hur Hon är arg växte fram och vilka följderna blev av ansträngningen. Vad som får trådarna att förbli röda är stressen, det som får dem att inte trassla ihop sig är asterisken.

Kärleken hon känner till personen hon inte nämner vid namn är stark – och omöjlig. Inte som känsla, nej, känslorna är starka, men hon har inte energi att göra hjärtats kärlek också till en materiell kärlek. De ses ibland, har kontakt via samtal och textmeddelanden, men det kan för tillfället inte bli mer än så. Energin räcker inte till, även om hon i framtiden hoppas på att kärleken får veckla ut sig och bli något livslångt. Andra relationer får gå på sparlåga. Hon har inte kraft nog att upprätthålla fler än ett fåtal vänskaper eftersom varje interaktion med omvärlden urlakar henne.

Jag trivs med andras svaghet som sällskap. Inte för att frottera mig med deras belägenhet, utan för att känna frändskap, låt vara aldrig så tunn eller rentav illusorisk. Jag har ett dokument svävandes uppe bland molnen och det som står där tangerar en del av vad hon skriver. Orden är för skrivbordslådan, oftast papperskorgen även om man inte borde slänga det man skriver. Hur som helst är igenkänning alltid upplyftande, särskilt om det är med en författare. Stressyndrom har jag inte upplevt, men depressionen, energi- och håglösheten känner jag till alltför väl. Hur man som sjuk måste kunna uppbåda en frisks ansträngning i möten med olika myndigheter. Hur det sociala blir oerhört påfrestande, nedbrytande. Den ständiga oron över att möta en bekant eftersom man fasar för frågan Hur är det? Sanningen skulle vara lika malplacerad som man själv känner sig. Hur det tär att inte veta när det blir bättre. Om det ens blir bättre. Hur man önskar att väggarna, hörnen, skuggorna vore sina – om de vill ta emot en. Huva och hörlurar med senaste noise cancelling-teknologin blir till en fråga om överlevnad.

Boken dör långsamt av syrebrist. Eller snarare somnar den in. Den har skrivits i rasande tempo, det har bara tagit några veckor för henne att slutföra den. När hon är klar far hon ut till sin mor och påtar runt i rosenbuskars rabatter, och jag konstaterar att det har varit en tämligen ljum läsning.

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Det vilda skrivandet
• Tröstprästinnan
• En vindlande kärleksexplosion
• Livet, litteraturen och allting