Recension

: Så här upphör världen
Så här upphör världen Philip Teir
2017
Natur & Kultur
5/10

Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar

Utgiven 2017
ISBN 9789127149762
Sidor 278

Om författaren

Philip Teir

Fotograf: Elias Korpak

Philip Teir (1980) är en finlandssvensk journalist och författare, uppvuxen i Jakobstad och numera bosatt i Helsingfors. Mellan åren 2009 – 2014 arbetade Teir som kulturchef på Hufvudstadsbladet. Hans texter har också publicerats på svenska kultursidor, däribland Dagens Nyheter. Debutromanen Vinterkriget (2013) har översatts till flera språk.

Sök efter boken

För många är sommaren en utopisk dröm, ett par veckor om året då allting plötsligt är möjligt. Philip Teirs roman, Så här upphör världen, tar avstamp i den här sortens förväntan. Erik och hans fru Julia ser fram emot en lång och härlig semester i stugan vid Mjölkviken där Julia tillbringat så många av sin barndoms somrar. Erik ska äntligen få tid att göra allt det där som pappor borde göra med sina barn. Julia ska skriva på sin andra roman.

Det blir inte riktigt som de tänkt. De har längtat bort från Helsingfors. Från staden. Men naturen som möter dem är inte den romantiska idyll som de fantiserat om. Istället är den vild, oberäknelig och luktar illa. Husgrunden fylls sakta av dyvatten. Ett älgkadaver ruttnar bort i skogen. Här kan finnas orm, så det är säkrast att använda stövlar. Och i havet har någon drunknat. Farorna lurar överallt och precis när semestern ska börja blir Erik av med sitt jobb.

Kanske är det lika bra att ge upp? Likt de forna miljöaktivisterna Chris och Marika (Julias barndomsvän) som menar att klimatkrisen ändå har gått för långt. Det finns inget mer att göra. Chris är numera ledare för Aniararörelsen vars medlemmar ägnar sig åt att sörja det som varit, och åt att med Edith Södergrans ord ”bejaka livets långa timmar av sjukdom”.

Philip Teir skildrar en samtid där undergången är ett ständigt hot och där de vuxna verkar vara inkapabla att axla något som helst ansvar. Det här gäller oavsett om man som Erik och Julia lever i en kärnfamilj, eller om man som Chris gör uppror mot monogamin och bejakar sina djuriska impulser. Karaktärerna längtar efter kärlek, men kan inte, eller orkar inte längre ta hand om sina relationer. De sitter fast i sina narcissistiska drömmar och är samtidigt oupphörligt ängsliga över att ha gjort fel livsval. I takt med att semesterveckorna skaver av civilisationens tunna fernissa uppenbarar sig deras desperation och tomhet. Philip Teir ger detta tillstånd en magnifik skepnad i älgen som fastnat mellan två träd i skogen.

Julia var inte riktigt förberedd på hur stort djuret faktiskt var. Det hade antagligen hängt där väldigt länge, för kroppen var mer eller mindre uttorkad och sönderäten, med skelettet tydligt synligt. Bara älgens ben och klövar såg ut att ha sparats, och fläckvis fanns det päls kvar på kadavret. Innanmätet var helt urholkat, men huvudet, eller kraniet, var spöklikt uttrycksfullt, som om det tittade rakt på dem.

Det är de unga som står för hoppet i Philip Teirs roman. De som ännu inte har ruttnat inombords. Här finns tonåringarna Leo och Alice som upplever sin första sommarförälskelse. Och tioåriga Anton som, i motsats till sina föräldrar, ser och tar in allt som händer runtomkring honom.

Philip Teir har valt att låta många karaktärer komma till tals i romanen vilket ger berättelsen bredd. Men det ständigt skiftande berättarperspektivet gör det också svårare för läsaren att komma någon in på livet. Karaktärerna förblir ytliga bekantskaper och dialogerna känns ganska ofta stela och onaturliga. Kanske är det ett medvetet grepp för att förstärka de svårigheter att komma varandra nära som personerna i romanen brottas med. Men det gör mig också vagt missnöjd med läsningen.

Titeln, Så här upphör världen, skvallrar om att Philip Teir har funnit inspiration till sin berättelse i T.S. Eliots dikt ”The Hollow Men”. Men han har nog också, likt T.S. Eliot sneglat lite i klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Är inte Chris egentligen en samtida inkarnation av Kurtz? Och påminner inte naturen vid sommarhuset i Mjölkviken lite om djungeln vid Kongofloden? Om du bestämmer dig för att läsa Så här upphör världen så får du många möjligheter att klura kring de litterära referenserna och avtäcka byggnadsställningarna runt romanprojektet. Och det är inte det sämsta. Särskilt när det leder dig fram till texter som denna:

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Ur ”The Hollow Men” av T.S. Eliot

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2017-05-21 07:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6954

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?