Recension

: Tunu
Tunu Kim Leine
2012
Forum
7/10

Med landskapet som plattform

Utgiven 2012
ISBN 9789137136523
Sidor 275
Orginaltitel Tunu
Översättare Margareta Järnebrand
Först utgiven 2009

Om författaren

kim-leine
foto: Robin Skjoldborg.

Kim Leine är född i Norge. Som sjuttonåring flyttade han till Danmark och senare till Grönland där han arbetade som sjuksköterska i tio år. 2004 återvände han till Danmark och debuterade med den hyllade självbiografiska romanen Kalak. Han har även utkommit med Valdemarsdag (2009). Samma år mottog han den danska statens treåriga litteraturstipendium.

Sök efter boken

Tunu är upplagd som små berättelser, anekdoter, händelser, där karaktärerna snart vävs in i varandra. Med ett varierat språk tecknar Leine porträttet av en by. Stundtals kargt, stelbent, stundtals utsvävande snyggt, stundtals riktigt roligt. Ibland tar vi del av handlingen via mailkorrespondans mellan fastlandets sjukhus och öns sjuksköterska, Jesper, som får nära nog 1800-talsfall på halsen när det gäller olyckor och problemfyllda havandeskap, dramatiska självmord och isolerade ensamma människor som sakta tynar bort. Ibland tar vi del av folks känslor, ibland inte alls.

Det är två saker som jag upplever att Leine vill utmärka som specifikt för det grönländska folket. Det ena är den bristande tilltron till medicinvetenskap. Om en man har förfrusit ser man till exempel hellre att han rullas i snön, än att han, som sjuksköterskan föreskriver, baddas med varma omslag. En tilltro till traditioner som är med och skapar både spänning och motsättningar. Det andra handlar om de grönländska kvinnorna, som danskarna i berättelsen påstår har hårdare hud. ”Akta dig för dem”, säger läkaren från stan till Jesper. Som att den som problemfritt sprider sin säd i själva verket är det lidande offret?

Stundtals går det mig på nerverna med allt detta knullande; hur lätt särar inte en kvinna på benen för en man i Leines värld? Och är det inte en enda man som är nöjd med den fru han har, tycker att hennes bröst känns bäst under fingrarna? Kanske späs min irritation på av att det främst är manligt perspektiv som skildras i boken. Få kvinnor får vara huvudroller i berättelserna, och nu vill jag inte förespråka nån form av kvotering, det är inte det. Bara att de kvinnor som fladdrar förbi så ofta förblir antingen horor eller madonnor, och då oftast horor, vilket känns lite enahanda och tråkigt i längden.

Är Grönland verkligen så här hemskt? Handlar mitt obehag om en kulturkonflikt?

Om man bortser från denna irritation över världsbilden som förmedlas är Tunu en drabbande, spännande, rolig och sorglig läsupplevelse. Jag gillar speciellt hur karaktärerna knyts samman med varandra; inte på det där övertydliga dumförklarande sättet, utan smygande och bara med precis så mycket ledtrådar som läsaren behöver för att hänga med i vem som är vem. På samma sätt drivs även handlingen framåt.

Ibland är det nästan poetiskt, som i denna tandutryckning:

Handen fattar om metallstången som sticker ut ur hans mun. Fettkuddarna i handen trycks åt runt metallen. Sedan vrider den långsamt runt tången. Jochum känner något fatta tag djupt inom honom, en hand som ringlar sig ner genom honom och tar tag någonstans i hans inre och bänder loss något. Handen vrider det runt, runt, och Jochums inre följer med, han blir till varm karamellmassa, röda och vita polkaränder som snor sig och får spiralform. Sedan släpper det, det känns som en snärt långt nere, och Jochum dras ut ur Jochum, en våt, spretande tingest.

Ibland är det mer enkelt och rakt, men med många undertoner. Som här, i en av berättelserna jag gillar allra bäst. Den om Salomon som startat ett videotek för att tjäna pengar:

De ger honom några sedlar. En stund senare kommer deras fruar. Det märks att folk är färdiga med kvällsmaten. Salomon ställer fram några klappstolar, fler gäster kommer till, de betalar femtio kronor var. När tillströmningen har mattats av lägger han in en gammal film med Chevy Chase i spelaren. Ungdomarna har inte betalat biobiljett, men han kan inte hindra dem från att titta de också. Han borde sätta upp ett skynke, tänker han, så att rummet kan delas i två avdelningar, en för kafégäster och en för dem som vill titta på film.

Det grönländska landskapet spelar en stor roll för handlingen, i och med sin egen inbyggda dramatik. Vattnet är strömfyllt och går inte att lita på. Isen går att trampa igenom, björnar kan ta sig in. Detta är ingen direkt reklam för att bo på Grönland, men som läsupplevelse är Tunu varierande, överraskande, stundtals nattsvart men stundtals också väldigt rolig. Människoöden läggs på människoöden, burleskt och överdrivet på sina ställen men också igenkännbart, intressant, med en tydlig närvaro.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-09-08 00:00 / Uppdaterad: 2012-09-07 23:40

Kategori: Recension | Recension: #4890

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?