En familj, mamma, pappa och två döttrar, kommer från ett varmt Kalifornien till ett isande, ruggigt Sverige. Från en trygg plats med många rum till en främmande trång lägenhet, belägen så högt upp att man känner huset röra sig i vinden. Allt är mindre, sämre, sjaskigare än väntat och den länge emotsedda flytten blir till något förfärligt.

I huset mittemot betraktar en flicka skeendet från sitt håll och många år senare lägger hon pussel med sina minnesfragment.

Det är så många olika lager – händelserna, minnen av dem, nedtecknandet av minnena, bearbetandet av dem, både på det kognitiva och … kreativa planet. Redan från början finns en tydlig osäkerhet kring sanningen, alltså även den fiktiva sanningen. Någon gång kan det göra mig frustrerad, att den gripande berättelse blir till någon sorts experiment men samtidigt fascinerar det mig – hur jag faktiskt kan fångas så av en historia som är försedd med alla möjliga ursäkter och varningsflaggor.

Det är något visst med hur Cilla Naumann frammanar en annan tid, andra rum, som ter sig så levande. Hur hon bryter av med sidospår som är njutbara men också förvirrande med sina lösa trådar, eller snarare icke infriade förväntningar.

Och hur hon lyckas balansera det ödesmättade i vägen mot katastrofen, eller snarare slutet av den, med ytterligt vardagliga detaljer, som snöslask, dammtussar, plastpåsar, doften av klor i en simhall. Det är mörkt och mättat men samtidigt väldigt lätt och poetiskt. De fyra olyckliga familjemedlemmarna som förlorat varandra, och sig själva, som är instängda i främlingskapet – också gentemot varandra.

Glidningen mellan vad som sker i de båda familjerna, var det finns beröringspunkter. Frånvarande fäder, ute i världen, även om världen är liten, närvarande mödrar – i alla fall närvarande i rummet, själen är det kanske sämre bevänt med. Att tänka sig in i någon annan, att träda in i någon annan.

Det obegripliga som ger upphov till en längtan efter att allt slutligen ska hamna på rätt plats, som bygger ut ett ungefär till en hel värld.

Similar Posts:

• Sommaren när döden kom
• En kibbutz i Dalarna
• Moderskapets bräcklighet
• Löjligt lycklig läsning
• Den ärvda exilen

Det var i gryningen Adam föddes.
När reste hon sig och gick?
Vart?
I min famn har han växt. Han är min son. Hon vet inget om honom. Jag vill vråla – ingenting!
Men i nattens väntrum blir han ändå hennes.
[---]
Jag är så rädd för att förlora. För att pojken min ska återtas.

En rädslans och skörhetens poesi. Moderskapets bräcklighet, moderskapets själviskhet.

Parallellt pågår en dag i ett annat liv. Ana är ett av de övergivna barnen, lämnad på en trappa i en filt, på gränsen till ihjälfrusen men räddad till livet, alltid ett föremål för andras barmhärtighet har hon till sist byggt upp ett självständigt liv, där den stora symbolen är den egna hyreslägenheten: hon, den hemlösa, moderlösa, faderlösa har ett eget hem. Och den kärlek hon själv aldrig fick slösar hon på det yngsta barnet i familjen där hon anställts som hemhjälp/hushållerska/barnflicka. Medan dagen går, den betydelsefulla dagen då ett – eller flera – barn på barnhemmet mittemot kommer att hämtas av sina nya föräldrar, funderar hon på sin barndom och sitt vuxna liv.

Kvinnorna som älskar barnen andra fött, kvinnorna vars livmödrar är tomma hålor, kvinnorna som fyllt de mer bildliga svarta hålen i sitt inre med annat men som ändå inte törs lita på att det ska hålla. Så olika och så lika, med förnuftet och känslorna som sliter åt olika håll. Att vara en mor utan ett barn, att vara ett barn utan en mor. Och att ha en mor som inte längre kan fungera i någon modersroll, utan är på väg in i barnets.

Ja, det är kvinnorna det handlar om, de som lämnar och de som tar emot. Männen, fäderna, är perifera och det barn som får komma till tals är den vuxna Ana; den adopterade sonen är medvetet ganska vagt skildrad, vilket jag inte ser som något negativt – hans historia har en annan plats än i den här boken.

Det är självbiografiskt, mycket självbiografiskt, har jag förstått av en intervju, och nog känns det äkta och självupplevt men ändå inte för nära. Det finns en respektfull distans och allmängiltighet också i det som kanske är det allra mest personliga. Ändå är det hela tiden det lilla, det nära som skildras. Det storslagna är långt borta, dramatiken försiggår på insidan men känslorna flödar över sidorna och jag finner det omöjligt att inte dras med, dras in helt och fullt.

Det är nästan bedrägligt lättläst och självklart men hela tiden så laddat, så mättat av betydelse. Det är enkelt men med en knivskarp precision i skiftningarna mellan det mer sakligt berättade och det poetiska.

Gång på gång blir min blick suddig av tårar, gång på gång måste jag ta ett djupt andetag innan jag fortsätter för att det berör mig så, trots att jag varken är adopterad eller har adopterat. Kanske handlar det om att jag kan relatera till moderskapet, kanske handlar det helt enkelt om känslor och tankar som rör just det allra mest allmängiltiga – kärlek, rädsla, ensamhet, samhörighet.

Någon gång känns det ändå som om hon väjer undan nästan en aning för tidigt, räds mörkret, men samtidigt har hon gläntat på dörren och jag kan stiga in där om jag vill – allt måste ju faktiskt inte skrivas ut.

Similar Posts:

• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Ingen skriver som Khemiri
• Monikaböckerna mot mål
• Vem är du, och varför?
• Betydelsen av en familj

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Jag vill bara att den där hemska dödstysta förlamningen i rummet ska släppa och att allt ska bli som vanligt igen. Framför allt vill jag att Martin ska slippa ha gjort det där som jag redan vet att vi kommer att reta honom för i evigheter. Reta och reta och reta och reta. Jag vill veva tillbaka tiden, ha det ogjort.
För hans skull.
Och för vår.

Kulor i hjärtat kom ut första gången 2009 och blev då Augustprisnominerad. Jag kan förstå det. Cilla Naumann skriver med lätt hand om tunga ämnen. Hon undersöker mobbing och drivkrafterna bakom, på samma självklara sätt som hon undersöker svårigheterna, det rent av förhatliga, i att passa ett par femåriga tvillingar. Eller det läskiga när föräldrar ska skilja sig. Eller när en lillasyster bara försvinner.

Novellerna rör sig i tonåren, och för det mesta i unga pojkars värld. Naumann återvänder gärna till samma karaktärer; Tom känns igen från bland annat 62 dagar och 17 timmar härifrån. Språket i Kulor i hjärtat är uppdelat med radbrytningar som gör läsningen lätt och otvungen, som betonar på ett sätt som aldrig upplevs överdrivet eller sökt, bara rätt. Jag tänker mig att det är en bok att ge unga läsovilliga. En bok som med sitt format lockar in och förför även de mest ovana till en berättelse eller två. Där gör Naumann verkligen något viktigt för ungdomslitteraturen, i dessa tunga tider av dålig läsförståelse.

Vi får en blick in i den unga världen, som får mig att fundera över hur mycket ungdomar egentligen märker, av det vuxna tror att de döljer så bra. Hur jobbiga känslor drabbar även de tuffaste, ibland så att man måste springa bort från alltihopa. Befriande fritt från floskler är det också, bara en novell kretsar kring kärlek på det traditionella förälskelsepirrande viset. Det känns befriande.

Den här utgåvan har en nyskriven novell på slutet; Solvargen. Den är fin, handlar om när gamla människor i ens omgivning dör, och att slutet inte alltid behöver vara slutet. Och även jag, som har stor läsvana och klarar tuggmotstånd, har stor behållning av den här samlingen. Där har vi vad som gör en bra författare, tänker jag. Hon skriver enkelt, men bra. Förför, utan att komplicera för mycket. Och framför allt: hon berör.

Extra plus för den snygga framsidan!

Similar Posts:

• Sommaren när döden kom
• Äntligen ungdomsnoveller
• Höstlovsvecka är ungdomsboksvecka
• Unga relationer
• Minnesmönster

Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker.
Vi skrattar åt våra bleka vita stjärtar som kommer upp över ytan i kullerbyttorna. Johanna kan göra fem varv, jag sex ibland. Vi skrattar åt de fula rumporna som fläks upp i vattnet. Johanna suger ihop munnen som en gammal tandlös kärring.
”Ditt anus”, säger hon, och dyker ned igen.

Förra året läste jag 62 dagar, ungdomsboken som utspelar sig på samma plats, kretsar kring samma händelser, som den här boken. Den rekommenderade jag som tacksam läsning för killar som kanske i vanliga fall helst inte plockar upp en bok. Nu får vi följa Lasses mamma. Lasse, som får smeknamnet Lassemiss, av kompisarna snart betonat som en miss av naturen. Någon som inte är som alla andra.

Monika växer upp på en bondgård ensam med sin pappa, mamma dog när hon bara var något år gammal. På somrarna kommer sommargästerna till byn. Johanna och hennes pappa som är doktor, hennes mamma som bjuder på fina fester med snittar som tilltugg och vin att dricka. Inte som hemma, där det alltid bjuds på kaffe och kaka. Johanna och Monika hittar varandra, som man gjorde i den åldern, när allt som krävdes var att man var i samma ålder för att självklart dela samma världsbild. Ändå påpekas skillnaderna förstås, väldigt medvetet. ”Du luktar dig”, säger Johanna, men åsyftar stallukten, som sätter sig i allt och aldrig försvinner. Och Johannas pappa har regler för vad man får göra och inte göra. Men Monika och Johanna trotsar alla regler, de cyklar, badar, övernattar i kojan i skogen utan att berätta för sina föräldrar vart de tagit vägen.

”Tänk när vi är stora och får barn.”
Johanna håller fimpen mellan tummen och pekfingret. Natten är mörkblå och len. Hennes ansikte ser utfrätt ut i kojans halvmörker, magert och brunbränt, tänderna och ögonen lyser när hon ler. Cigarettglöden fräser till när hon fimpar mot marken. Daggen har fallit och det luktar mer skog om skogen på natten än om dagen.
Vi tittar på varandra och bilder drar fram mellan våra ögon – cyklarna, klipporna, gurkorna vi plockar åt grannbonden på förmiddagarna och sedlarna vi samlar i plåtburken under filtarna, mitt ansikte och Johannas, våra bruna ben, de svartvita korna, Stora vägen, min blöta bikini på pakethållaren, grusvägen mellan våra hus, horisonten.
Vi börjar skratta.
”Våra små barn”, säger Johanna med tillgjord röst och vaggar med armarna i kors över magen som om hon redan hade en liten baby i famnen.

Och vi kommer att få se Johannas bebis också, längre fram i tiden som går. Naumann kastar sig med van hand mellan åren i Monikas liv, utan att det blir förvirrande och utan att det känns som en tung ödesmättad släktkrönika. Den världsliga sorgen i att förlora en bästa vän för att man utvecklas åt olika håll, möter den mer mångbottnade sorgen i att föda ett barn som visar sig inte vara som andra barn. En bebis som bara ligger i vagnen och sover, sover, sover hela tiden. En mamma som tar snabba promenader med barnvagnen, passerar åkrar och trampar ner stigar och fötter för att slippa känna hur det skaver av mammarollen. Vem är jag nu? För att slippa känna oron växa.

Naumann har verkligen ett mästerligt språk, och det är en sann glädje att läsa det. Jag vill inte sluta och jag lever med den när jag inte läser i den; ”vem var nu det”, säger jag rakt ut när jag ser på ett teveprogram där de pratar om scenografi i en föreställning, ”som målade ett helt rum rött?” Först efter ett tag slår det mig att det inte är en verklig människa som har berättat om det, utan Monika i boken. Så inne i boken har jag varit, att jag misstagit den för verkligheten.

Detta sätt att plantera scener, stämningar, att beskriva den svenska sommaren så som jag också upplevde den när jag var liten; när man alltid badade, vädret spelade ingen roll. När man åt hur många mackor som helst utan att bli mätt. Och satt med blå läppar i flera timmar huttrande med saltvatten i håret. För att sedan återvända till samma scener igen, fast nu flera år senare. När pappas hår börjat ge vika och den bleka huvudsvålen skymtar där under. När korna säljs en efter en från gården. När till och med doktorn, som är så försiktig, blir sjuk, och sommargästerna köper upp tomt efter tomt och bygger nytt, med stora panoramafönster där man aldrig skymtar en människa.

Och alla ska en dag dö. Även din pappa, som alltid har funnits där som en stöttepelare i tillvaron. Alla val som skapade människors öden, alla andra människors val som satte dina planer i gungning. I riktigt bra böcker känner du igen dig, upplever nya oväntade saker, gråter och skrattar och upplever det stora. Hur vackert livet kan vara, och hur fruktansvärt fult och orättvist. Att någon har satt ord på precis hur det är. Till och med det röda försättsbladet känns oerhört symboliskt laddat och genomtänkt… Det här är sannerligen en värdig Augustpriskandidat. Och ett lästips för er alla. Var beredd att sätta av några timmar till sträckläsning på soffan bara. Det är där den gör sig allra bäst.

Och läs 62 dagar först. Den är tunn och snabbläst och förhöjer läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Sommaren när döden kom
• Minnesmönster
• Drömmar som krossas och byggs
• Moderskapets bräcklighet

Men redan idag recenserar Anna Liv Kristina Appelqvists pusseldeckare De blå damerna. Detta är den fjärde fristående delen som utspelas sig på Västgöta universitet med småstadslivet i Skövde som fond. Den inbegriper både en fräck tavelstöld och ett brutalt mord på en av damerna.

Lina har fallit för Augustprisnominerade Cilla Naumanns Springa med åror. Hon tycker att det är en fantastiskt bra kandidat med ett underbart snabbflytande språk, om den första bästa kompisen, om barndomssomrarna, om när man får barn och det inte blir som man tänkt sig. Detta är Linas nya favoritbok.

Och på torsdag läser Marie fyra nya noveller från Novellix. Som vanligt är novellerna skitsnygga, menar Marie. Vad hon egentligen tycker om innehållet får ni veta senare i veckan.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Augustprisnomineringar 2012
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer
• Vecka 36: Danskt band är det nya orange. Och storleken har betydelse!
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Maskarna föll ner runt Lassemiss. När de landade på hans stora svarta skor hördes ett knäppande ljud, som om det regnade.
”Den måste begravas”, sa han och gick förbi våra moppar. Han gick ut några steg längs stenmuren och lade ned ekorren på gräset och började gräva med händerna. Efter en stund reste han sig och gick och hämtade en hammare ur skuffen på sin gamla gröna moppe. Just nu var han kung eftersom han var den ende av oss som vågade göra något. Alla somrar sedan vi var små hade vi stirrat på allt han kunde göra med sina stora händer.
Just nu stirrade vi på allt han kunde göra med sin hammare. Tunga tuvor bände han upp ur jorden med rottrådar, daggmaskar och allt. Han låg på knä, svetten rann om honom.

På sommarloven åker Tom och hans familj, mamma, pappa och Brorsan, till sin sommarstuga. Det är en annan värld jämfört med stan. Här surrar flugorna och man kan höra havet, och alla människor känner varandra och vet vem som är son till vem. Tom och Brorsan hänger med Lassemiss, som de aldrig skulle umgås med ifall inte deras mammor kände varandra. ”Vad är det för fel på honom”, säger Joel. För nog är det något konstigt med Lassemiss, något som inte riktigt är som det ska.

Lassemiss gamla skitiga olivgröna 30-moppe går så långsamt att man kör om honom med cykel i nedförsbackarna. När han sitter på moppen ser man hans mörka feta lugg under hjälmen. Den rör sig inte i vinddraget. Men byxbenen fladdrar. Han har aldrig jeans eller shorts som vi andra, utan sådana där tunna kostymbyxor som jag lånade av min kusin på morfars och mormors begravningar. (…) Man vill inte riktigt titta på Lassemiss. Jag vet inte vad det är man inte vill få syn på. Kanske är det snarare så att man inte vill synas själv eftersom man inte vill snacka med honom för länge.

62 dagar är en bok som genast ger mig en skjuts tillbaka i tiden, till när jag själv var i femtonårsåldern och slukade böcker. Tunn bok med luftig layout och ett språk med flyt uppmuntrar verkligen till intensiv verklighetsflykt. Naumann väjer inte för det jobbiga och äckliga, och det boken främst handlar om är egentligen just det ekorren råkar ut för i den inledande scenen: döden. Det blir en sommar med många begravningar. Dessutom sker det en sån där grej, som egentligen är helt förfärlig, men som bara sker, innan man vet ordet av. För att gränser är till för att tänjas. Särskilt om man är femton år och tuff kille, eller bara på jakt efter något annat. Något som inte ens pappa kan förstå.

Han visste ju ingenting om mig längre. Det var så länge sedan han hade vetat allt. Han visste väl knappt ens att det var i Arvids garage vi höll till om kvällarna? Och inte vilka moppar vi höll på att meka ihop där inne, eller att vi körde för fort hela tiden eller pallade jordgubbar och hallon på gårdarna runt omkring och inte att det hade hänt att någon hade ryckt en eller annan brevlåda i farten.
Bara för att det var kul.
Hur skulle man kunna förklara det för honom?
Att jag, hans son Tom, kunde garva och tycka att det var kul att en brevlåda hos en vanlig gammal tant eller farbror på landet var förstörd?

Det var länge sen jag läste en bok om en tonårskille, känner jag, när jag läser om Tom och hans eskapader. Idag har böckerna om och till tjejer ändå tagit sig så pass långt att könsskillnaderna inte är enorma, men på vissa punkter märks det förstås ändå skillnad. En Miriam nämns på några ställen, som hon som ”hade åkt bak på min moppe mest av allas i år”. Man tänker att det skulle resultera i en större plats för henne i boken. Men hon är bara något som passerar i bakgrunden, jag får inte ens en tydlig bild av hennes ansikte. Det är okej, det här är inte en bok som främst handlar om kärlek och hormoner, utan om vilka situationer ung häftiga killar kan hamna i genom sitt beteende. Det är bara en tydlig skillnad jag registrerar mellan tjejbok och killbok, och ur ett genusperspektiv är den väl inte så rolig, men den är en av få.

Lite googling på författaren ger att boken Kulor i hjärtat från 2009 tar upp mer om hormoner och kärlek. Boken är en novellsamling som också handlar om Tom, och jag blir nyfiken på den också.

62 dagar kretsar främst kring några få händelser. Boken är 143 sidor, vilket inte ger utrymme för något mer djuplodande. Men den hinner ändå ta upp viktiga frågeställningar, och en hel del fina och tydliga karaktärsporträtt. Framför allt är den medryckande, och för det mesta väldigt välskriven. Ibland blir resultatet lite ojämnt, och jag funderar över det överdrivet enkla, radbrytningar som känns oövertänkta, som att luft måste skrivas in utan att jag egentligen tycker att det behövs. Kan en tonåring inte ta till sig ett svårare språk än så här, funderar jag?

Samtidigt är det kanske ett smart sätt att locka en femtonårig kille, som inte är van bokläsare, att plocka upp boken och sugas in? Eller ännu yngre läsare, kanske breddas den möjliga målgruppen på det här viset? För inte dröjer det länge innan det blir action och svårt att lägga ifrån sig boken… På sidan 24:

Efteråt försöker jag förklara att jag faktiskt inte visste vad vi skulle göra, att jag hade kommit sent till garaget, så sent att jag inte hört något av det som hade sagts eller planerats och inte visste vem som kommit upp med förslaget, att ingen hade sagt rent ut till mig vad det var för planer.

Men det hjälper inte vad jag än säger.
Och inte hur jag än försöker förklara mig.
Då är det redan försent.

Jag tror jag ska försöka pracka på min bror den här boken, vid närmare eftertanke…

Similar Posts:

• Något att locka läsovilliga unga med
• Journalistiskt om svårförståeliga känslor
• ”Spring aldrig i vita områden”
• På andra sidan
• De där första somrarna, och resten av livet

Här är en bråkdel av vad veckan kommer att bjuda på;

Anna N skriver om Den unga F:s bekännelser enligt Maria Margareta Österholm. En jättefin och annorlunda bok och zombiehamstrar och andra svåra saker som gör henne ganska lycklig.

Lina har recenserat 62 dagar, en ungdomsbok av Cilla Naumann. Hon tyckte om den, även om hon har lite invändningar också. Lina rekommenderar boken, kanske framför allt till finniga tonårspojkar som sällan läser annars.

Anna C skriver om Åsa Anderberg Strollos Hoppas, som handlar om unga hemlösa i Stockholm. Om att bli sviken av vuxenvärlden, försöka överleva själv och att HOPPAS. En mycket viktig ungdomsbok som Anna C hoppas får många läsare.

Emelie skriver om Louise Halvardssons Punkindustriell hårdrockare med attityd som handlar om en tjejs sexuella uppvaknande, längtan bort och hittande av identitet under gymnasietiden. Tidperspektivet är svårt eftersom den spänner över en så lång period men den hårfina gränsen mellan sexuellt oerfaren till att bli slampa skildras jättefint. Emelie bjuder också på en bonus i form av den tyska författaren Cornelia Funkes Spökriddaren och hans väpnare. Det är en högstämd spökhistoria som bitvis är riktigt läskig, men som är skrivet på ett avancerat språk som hon många gånger blir osäker inför och tvekar om målgruppen 9-12 åringar kommer att kunna ta till sig det.

Jag har läst Maja-Maria Henrikssons Inte på riktigt, inte på låtsas. Det handlar om längtan efter tillhörighet. En längtan som är så stark att den blir destruktiv. Det är en bok som gör ont att läsa, men en bok jag inte vill vara utan.

På onsdag kommer en intervju med cirkelförfattarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren av Emelie och Anna C. Det är ett samtal om karaktärer, om vänskapens betydelse under tonåren, vikten av att samarbeta och hur författarna har reagerat på all medieuppståndelse. Vi får också några avslöjanden om vad uppföljningen Eld handlar om, som kommer i vår.

Dessutom blir det utlottningar av finfina bokpaket VARJE dag den här veckan, och där behöver man minsann inte vara tonåring för att få vinna. Tävla bland annat om ett signerat exemplar av Augustnominerade Cirkeln, Hoppas, Smaragdernas bok och Flyga högt. Det får ni inte missa ungdomar!

Väl mött önskar redaktionen!

Till höger ser ni Cirkelförfattarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren på årets Bokmässa.

Similar Posts:

• Misär med ljusglimt
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer
• Flickroller, läppstift och zombiehamstrar