Mitt intresse för deckare i allmänhet och Agatha Christies böcker i synnerhet började tidigt. Min far brukade om somrarna återberätta rysliga historier, och jag fastnade särskilt för Och så var de bara en som bygger på en synnerligen snillrik idé. Rätt omgående lånade jag den boken och läste den med mycket nöje och därefter plöjdes […][...]

Reni Eddo-Lodges Varför jag inte längre pratar med vita om ras är en viktig bok som vill medvetandegöra vad den strukturella rasismen är och vad den gör med oss. Boken är pedagogiskt uppdelad i olika kapitel om historisk bakgrund, feminism, klass, vita privilegier och så vidare – men tyvärr har den för bråttom för att riktigt […][...]

30-åriga Georgina Horspool försöker vara positiv. Verkligen. Men det är inte lätt när hon på samma dag blir sparkad från sitt jobb på stadens sämsta restaurang och hittar sin pojkvän i säng med hans sekreterare. Skit. Inte blir det bättre av att hennes syster skäms för henne och att hennes mammas nya man nedlåtande undrar […][...]

En tungt betitlad man framför sina nedlåtande synpunkter på en kvinnas föredrag på en konferens. Hon har ett tydligt minne av vad hon tänkte medan han pratade: Ska inte du ramla omkull nu. Ska inte du trassla in dig i några kablar framme vid projektorduken på vägen ut och ramla och slå i huvudet i […][...]

En eftermiddag finner jag mig försjunken i Skattkammarön igen, Robert Louis Stevensons piratklassiker från 1883. Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg […][...]

Det är ingen hemlighet att jag är oerhört svag för Downton Abbey, och slukar därför med glädje allt skaparen Julian Fellowes kommer i närheten av. Vissa av Fellowes tidigare böcker (Belgravia) är litterära fullträffar, medan andra (Fint folk) inte sticker ut lika mycket, men ändå är trivsam underhållning. Svunna tider är ingetdera. Redan själva premissen […][...]

Jag är 29 sidor in – stycket där Burton rasar över att det ges ut för många nya poeter och att hela Frankfurtmässan är överfull av böcker ingen gitter läsa – när jag första gången måste googla boken och kolla att det inte är en litterär bluff. Det gör jag sedan ett par gånger till […][...]

Ni minns när Madickens mor fyller år och familjen ska ut på en födelsedagspicknick? De ror ut i ekan, vattnet är stilla, de välsvarvade årorna hanteras av fadern, hans byxor är välpressade, födelsedagsbarnet gömmer sig under ett solparasoll, ungarna sitter i fören. Det är så idylliskt att det gränsar till det motbjudande. När nötkreaturen jagar […][...]

Mo Hayders böcker Fågelmannen och Behandlingen, som här recenseras tillsammans eftersom de följer tätt inpå varandra, är vidriga. Riktigt, riktigt vidriga. Och precis när man tänker att nu, nu har författaren i alla fall nått botten -ja, då lyckas hon sjunka ytterligare lite djupare. Någonstans läste jag att även extrema skräckfilmer undviker att visa våld […][...]

Bakom hennes ögon handlar om hur singelmamman Louise träffar paret David och Adele, och blir alltmer indragen i deras liv. Det börjar med att hon och David flirtar med varandra i en bar, bara för att strax därefter upptäcka att David är Louises nya chef. Genant, men inget som inte går att komma över. David […][...]