En eftermiddag finner jag mig försjunken i Skattkammarön igen, Robert Louis Stevensons piratklassiker från 1883. Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg […][...]

Det är ingen hemlighet att jag är oerhört svag för Downton Abbey, och slukar därför med glädje allt skaparen Julian Fellowes kommer i närheten av. Vissa av Fellowes tidigare böcker (Belgravia) är litterära fullträffar, medan andra (Fint folk) inte sticker ut lika mycket, men ändå är trivsam underhållning. Svunna tider är ingetdera. Redan själva premissen […][...]

Jag är 29 sidor in – stycket där Burton rasar över att det ges ut för många nya poeter och att hela Frankfurtmässan är överfull av böcker ingen gitter läsa – när jag första gången måste googla boken och kolla att det inte är en litterär bluff. Det gör jag sedan ett par gånger till […][...]

Ni minns när Madickens mor fyller år och familjen ska ut på en födelsedagspicknick? De ror ut i ekan, vattnet är stilla, de välsvarvade årorna hanteras av fadern, hans byxor är välpressade, födelsedagsbarnet gömmer sig under ett solparasoll, ungarna sitter i fören. Det är så idylliskt att det gränsar till det motbjudande. När nötkreaturen jagar […][...]

Mo Hayders böcker Fågelmannen och Behandlingen, som här recenseras tillsammans eftersom de följer tätt inpå varandra, är vidriga. Riktigt, riktigt vidriga. Och precis när man tänker att nu, nu har författaren i alla fall nått botten -ja, då lyckas hon sjunka ytterligare lite djupare. Någonstans läste jag att även extrema skräckfilmer undviker att visa våld […][...]

Bakom hennes ögon handlar om hur singelmamman Louise träffar paret David och Adele, och blir alltmer indragen i deras liv. Det börjar med att hon och David flirtar med varandra i en bar, bara för att strax därefter upptäcka att David är Louises nya chef. Genant, men inget som inte går att komma över. David […][...]

För en tid sedan recenserade jag Henry Marshs Liv, död och hjärnkirurgi. Då rekommenderade jag att man istället skulle läsa Gabriel Westons Mellan liv och död eftersom hon är avsevärt mer sympatisk. Ännu en bok i genren läkare-berättar-om-sina-karriärer är Adam Kays Det här kommer göra ont. (Jag antar att man får klandra översättaren för bristen […][...]

Dagens ryska president får inga applåder med tanke på annekteringen av Krimhalvön och påverkansoperationerna i Ukraina. En försvarare av Ryssland tar fram kartan och pekar på hur öppet den europeiska slätten ligger. I det försvarsstrategiska perspektivet kräver Moskva en buffertzon gentemot de västliga makterna, där numera de baltiska staterna ingår. Om Ukraina haft en bergskedja […][...]

Maggie O’Farrell har skrivit en rad böcker vid det här laget, men mitt första möte med hennes skrivande blir i hennes senaste bok, en slags memoar berättad genom nära-döden-upplevelser: Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden. Titeln, framför allt på engelska: I am, I am, I am, låter som stadiga hjärtslag. […][...]

Geografi är ett ämne som bland annat innebär att känna till huvudstäderna, floder och berg i ett land. Men risken finns att geografi görs till ett tråkigt namnrabblande. Det måste finnas intressanta geografiböcker, tänkte jag, och tog mig för att läsa en bok med den lockande titeln Atlas över vilda platser. Författaren tar ett ambitiöst […][...]