Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn 2015 uppstod ingen ”Je suis Vilks”-rörelse. Det konstaterar Jens Liljestrand när han i Expressen recenserar Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, och det konstaterandet både sammanfattar och inte sammanfattar något centralt i frågorna kring Lars Vilks och hans evinnerliga rondellhund. Jag skulle lika lite skriva under på ”Je […][...]

När årets Augustgala ikväll gått av stapeln har priset för årets svenska skönlitteratur tilldelats Lina Wolff för romanen De polyglotta älskarna, för årets svenska fackbok Nina Burton med Gutenberggalaxens nova och årets svenska barn- och ungdomsbok Ann-Helén Laestadius med ungdomsromanen Tio över ett. Dessutom går Lilla Augustpriset till Sigrid Nikka från Höllviken för berättelsen ”Då […][...]

På måndag går årets Augustgala av stapeln. Sex böcker vardera är nominerade till tre priser: Årets bästa skönlitterära bok, Årets bästa fackbok och Årets bästa barn- och ungdomsbok. Innan vinnarna har utsetts vill vi passa på och uppmärksamma alla de arton nominerade – eller åtminstone dem vi hunnit recensera så här långt. Tidigare pristagare har […][...]

Medierevolution. Nätverkande. Ett internationellt vetenskapssamhälle. Det finns mycket i Nina Burtons berättelse om renässansens Europa som får det att kännas påtagligt samtida. Också något annat än de där käcka orden, något mörkare och mer svårgripbart. Det finns en framstegstanke i Erasmus av Rotterdam och hans samtidas humanism. Den pekar framåt delvis genom att peka bakåt, […][...]

Det är dagen efter det amerikanska valet när jag först bökar mig till rätta i snö och is med naturfotograferna Felix Heintzenbergs och Ole Jørgen Lioddens Arktis. Det är på en gång en perfekt flykt och en hjärtskärande breddning av perspektiven – en mäktig, fascinerande och enormt sårbar miljö. Mitt första spontana rubrikförslag till den […][...]

Fattiga. Det är väl något Andra människor blir? Missbrukare, psykiskt sjuka, utlänningar som tigger framför Ica? Om ens de är fattiga på riktigt – vi svämmar över av misstänksamhet mot såväl definitioner som verkliga livsvillkor: Hämtas inte tiggaren i själva verket upp av en Mercedes? Badar inte de där utanförskapsmänniskorna i bidragspengar? Själva blir vi […][...]

Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med […][...]

En kärlek, särskild den första, kan verka så oändligt svårt, hopplöst till och med, att komma ut på andra sidan av. Oavsett. Men om den där första kärleken samtidigt är ens bästa lekkamrat, den enda som förstår en, som hittar inuti ens huvud? Om den där kärleken också var den enda som gick att prata […][...]

Först tänker jag att de är diagnoser, de märkliga djuren i Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som inget sett utom vi. Nog verkar Eskalopen deprimerad, En annan schizofren och Bipolaren uppenbart, ja, bipolär? Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den […][...]

Det är något som tydligen händer jaget i den här berättelsen då och då, men det minns han förstås inte. Ingenting minns han. Inte vem han är, inte var han bor, inte att han har en katt. Inte ens att han är morfar. Jag vet inte om det finns andra barnböcker om demens. Jag har […][...]