Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, ville bygga en trädkoja i skogen – med alla dina drömmar om en annan värld, skulle du lägga dig ner bredvid mig?

Berättelsen far vidare med tankar kring kärlek, en allomfattande kärlek som ska släcka den smärtsamma ömhetstörsten en gång för alla. En del av vännerna menar att det är bättre att lämna hundmannen, som verkar ta lite för lätt på kärleken och lite för allvarligt på teorier kring det orättvisa samhället. Han låter alltid möten och demonstrationer gå före berättarjagets rop på hjälp när panikångesten slagit klorna i henne.

Avsnitten där det egna jaget granskas är detaljrika. Bakgrunden till panikångesten som hon går i terapi för. Utsatthet, så många nyanser av utsatthet.

Ett stort fokus på männen och deras kamp för en bättre värld. Men de är många. Egoisterna och skitstövlarna, alltså. Den som våldtog henne när hon var mitt inne i en panikångestattack hoppas jag träffas av ett skammens spjut som aldrig dras ut igen.

Romanen saknar intrig. Det är skrivande och självrannsakande som utgör den röda tråden. I många avsnitt förs påhittade samtal med andra kvinnor som varit politiskt aktiva i rättvisefrågor. Fantasin flödar, dialogerna med kvinnorna från förr instämmer eller säger emot Anna. Å ena sidan är de identifikationsobjekt och å andra sidan är de ouppnåeliga i sina intellektuella och radikala resonemang.

Jag läser romanen som en mångsidig kritik av patriarkatet. Återkommande belyses villkoren för kvinnorna som anpassat sig i olika grad i ett samhälle där mannen är norm. Att arbeta till utmattningens gräns där sjukdomen tar vid och jobbet ryker. Att män inte vill konfrontera en annan man som utsatt kvinnor för trakasserier (det måste samlas bevis, kvinnors vittnesmål räcker inte). Att frånskilda män tar sig rätten att leva sitt liv som de vill och bortprioriterar vardagsliv med barnen. Drömmar om att väninnorna ska grunda ett kollektiv. De kan stötta varandra i vardagens göromål, vara extraföräldrar åt varandras barn och ha ett intellektuellt utbyte utan maktkamp. Jag hade gärna sett romanjaget utveckla sin vision kring detta, men hundmannen återkommer och så blir läsningen mindre intressant igen.

Romanens blandning av berättarjagets vardagsliv och de fiktiva samtalen med de författande förmödrarna är inte så lyckad. Ofta ackompanjeras dialogerna med åtskilliga glas vin, ett litterärt stilgrepp, funderar jag, men jag har ingen susning. Raden av namn är lång: Sonja Åkesson, Kathy Acker, Sara Lidman, Mia Zapata, Frida Kahlo, Simone Weil, Sylvia Ravera, Marsha Johnson och några till. Tragiska öden i flera fall, där livet tagit slut för att någon tagit sig rätten att mörda, men resultatet blir i mina ögon hafsigt i stället för att väcka nyfikenhet.

Skrivande människor bär ofta på en energi som måste få utlopp. Det kan ske i skönlitterär form där fantasin formar miljöer som läsaren kan vistas i, eller så fylls boksidorna av personer som handlar klokt eller tokigt. En annan form är dagboksflödet, där känslor formas i tankar som hjälper till att strukturera tillvaron. I Jörgensdotters roman är gränsen flytande, eftersom mycket av texten tycks vara hämtat från det egna livet i Gävle och annat är fantasier. Skildringen har sina träffande och läsvärda formuleringar men de väger inte upp bristerna i de biografiska delarna om kvinnorna som hon ser som sina systrar.

Similar Posts:

• Skrivandets hålrum
• Kamp mot bokförbud
• A trip down memory lane
• Ren ångest i rasande fart
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Similar Posts:

• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Drömmen om Utopia
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö

Anna Jörgensdotter har själv vistats en tid på institution i samband med en depression, och kanske märks den lite i boken, den egna erfarenheten: i blicken, den ömsinta, som betraktar patienterna. Hade Jörgensdotter levt på Esters tid, hade kanske även hon hamnat där? På ”avdelningen för slöa och osnygga”. Drömmen om Ester är inte bara en berättelse om ett konstnärinneöde, utan också ett stycke svensk sjukdoms- och kvinnohistoria.

Beskrivningarna av tillvaron bakom de låsta dörrarna är ofta sakliga, med termer lånade från dåtidens praktiska synsätt och ibland plumpa språk. Men lika ofta drar beskrivningarna skarvlöst iväg mot något som mer liknar poesi:

De har inte lärt sig att närma sig försiktigt. De står med armarna i tvångströjor för att de tafsar, eller rivs. Revor ner i skelettet. Se på blod och rispor och skelett hur jag mår. […] För de imbecilla och sinnesslöa är det inte helt kört. Värre med idioterna som är omöjliga att uppfostra. De har armarna i tvångströjor för att de sträcker sig efter ett liv som inte är möjligt att leva.

Ester Hennings storslagna konstnärsdrömmar bromsades hastigt upp, även om hon aldrig slutade måla; på möbler och väggar och där hon kunde komma åt, med stulna pennstumpar och med ilsken frenesi. Några utställningar blev det också, under hospitalets regi. Men det stora erkännandet kom aldrig, åtminstone inte under hennes livstid. Ester levde hela sitt liv under skuggan av den store konstnären Anders Zorn. ”Fröken har anlag men är tyvärr färgblind”, säger Zorn i romanen. ”Om hon ska satsa på något måste det bli skulptur. Men skulpterandet är, ska fröken veta, ingen kvinnosyssla.” Romanens Ester ömsom ältar, ömsom avfärdar denna utsaga. Motar bort den med trotsigt storhetsvansinne: hon ska ju bli den störste konstnären av dem alla!

Boken är inte att betrakta som samvetsgrann biografi utan som en fantasi, inspirerad av verklighetens Ester Henning. Men det är en mycket levande fantasi. Från barndomen i Mora till livet som fattig konstnärsstudent i Stockholm och till sjukhustiden, ”inträdet i den vita världen”. Ögonblicksbilderna staplas på varandra i en sorts medvetandeström som ibland är lite snårig att följa, men som alltid lämnar starka intryck. Det är poetiskt, ibland snudd på pretentiöst – och väldigt välskrivet.

Ester dör 1975 på sjukhuset i Solberga, efter att ha varit institutionaliserad under större delen av sitt liv. ”Inget liv har levts förgäves”, säger prästen på hennes begravning, och i och med Anna Jörgensdotters poetiska roman har Ester Hennings liv och konstnärskap slutligen fått upprättelse.

Similar Posts:

• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Att hitta sin pappa
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Fascinerande konstnärsöde
• Underlig undervattensberättelse

Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till blir hon direkt avvisad, både av kvinnan i fråga och kvinnans dotter. Novellen handlar om sådana tillfällen vi alla varit med om: du vet att någonting är fel, men du vet inte riktigt vad du kan göra åt det. Hjälplösheten inför medmänniskan vägg i vägg, speglas i hjälplösheten som huvudpersonen känner i sitt yrke där hon arbetar med uppehållstillstånd. Om och om igen tvingas hon se utsatta kvinnor skickas tillbaka till platser där de kommer att fara illa, hur allvarlig deras situation än är. Hon ska inte känna något, hon måste förhålla sig professionellt, känslokallt inför dessa människor som hon möter.

Emmy Abrahamson beskriver i novellen Anställningsintervjun en identisk anställningsintervju två gånger, den enda skillnaden är att den som ansöker om jobbet först är kvinna, därefter en man. Vidare skriver Anna Winberg i Tjejfäktning om hur svårt det kan vara för en ung kvinna att ta sig in i männens värld i en sport där majoriteten av utövarna är män. Julia Svanbergs novell Jaguar beskriver två unga kvinnors drömmar i Colombia, ett land där abort inte är ett (lagligt) alternativ, och hur de båda unga kvinnorna går samma mörka öde till mötes på grund av ofrivillig graviditet. En påminnelse om att det finns platser i världen där kvinnors liv ser fullkomligt annorlunda ut.

En av de noveller som verkligen lämnar avtryck är Vio Szabos novell Manifestation. Författaren skriver om de fördomar som i högsta grad finns mot transpersoner, eller personer som har bytt kön och lever som kvinna eller man. Författaren skriver om hur det är att vara född i fel kropp, men för att bli godtagen till utredning måste en person med manskropp till exempel, vilja bli kvinna – på rätt sätt. Szabo beskriver framförallt den mardrömslika omgivningen: som transperson är du fritt villebråd att grupperas som man, kvinna, transa eller neutrum när helst det passar andra. Du blir sedd som man när det gäller brist på städning, sedd som för kvinnlig när du sminkar dig, och sedd som ett neutrum när det handlar om fortplantning: en transperson skulle ju tidigare sterilisera sig för att få byta kön juridiskt. Du får inte komma in på tjejklubb, eftersom du inte är En Riktig Kvinna och du får inte uttrycka dig för självsäkert eftersom det vore alltför suspekt med en kvinna som inte ber om ursäkt för sin existens.

Gemensamt för novellerna är den svarta hopplösheten, den oförstående omgivningen och den allt minskande omtanken om varandra. Antologin lämnar läsaren med en känsla av att vilja kämpa för alla dessa gestalter och deras olika historier, deras rätt att finnas till på sina egna villkor. Vi måste säga stopp, vi måste göra något åt orättvisan, utsattheten och översitteriet. Men det är inte endast du som måste kämpa, inte endast jag. Det är vi tillsammans, allihop måste vi stötta varandra och våra medmänniskor. Som förläggaren Titti Persson säger i förordet: feminismen har inte gått för långt – vår kamp har bara börjat.

Similar Posts:

• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Klassamhället 2014

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

T-shirts så svarta att de slukar sol, slukar hela sommarlovet
Jag slösade livet på att springa längs stranden och hala en drake.
Man får känslan av att befinna sig långt, långt.

Jag läser antagligen Viktor Johanssons andra diktsamling fel, inte för att jag tror att det finns något rätt eller fel sätt att läsa diktsamlingar på. Men ändå. Jag börjar mitt i någonstans, bläddrar lite, läser en dikt här och en dikt där, fascineras av en ickekronologi som jag skapar själv. Så jag irrar runt bland pojkrum och barndomsnostalgi, den begynnande sexualiteten, rädslan för att bli vuxen och älskar det. Jag känner igen och vet precis för att jag har varit där själv. Samtidigt är det att vara uppvuxen i samma tid men ändå ha helt olika upplevelser, minnen.

Jag har läst den här boken förut, den om att vara uppvuxen på 80-talet och att förhålla sig till det, Matilda Roos har gjort det, Ida Säll, Anna Jörgensdotter. Men det har alltid varit flickornas berättelser, deras blickar. Jag menar inte att flickor och pojkar i regel behöver ha olika syn på sina uppväxter, men under 80- och 90- talet var pojkar och flickor fortfarande åtskilda av könsroller, förväntningar och saknade ofta tillträden till det andra könets världar, därför har jag längtat efter den här diktsamlingen.

Min ickekronologiska läsning resulterar i att jag läser vissa dikter flera gånger om och jag tycker om det, som att jag på något sätt kommer hela diktsamlingen närmar då, för att jag börjar hitta i den. Dock riskerar jag ju att missa dikter med det läsandet och jag funderar på hur jag ska komma runt det, om jag ska göra en markering bredvid dikten för varje gång jag läst den, men jag skriver sällan i mina böcker och vet inte om jag vill göra läsandet till något matematiskt. Kanske är det en risk jag får ta.

När kapitlen dessutom bär namn som De hemliga, Flyttfåglarna, Önskepapporna och Ballerinorna, smälter jag genast och förbannar samtidigt min förutsägbarhet. Viktor Johansson har ett språk som känns som en lek. Det är fritt, bjuder in, öppnar, erbjuder andra utvägar.

Kittlade mellan benen när vi kutade från platsen,
som när man gungar nära loopar, som barnorgasmer.
Det unika ljuset från snutlyktor mellan varuhusen,
du skrek five-O som på alla rapskivor och smet, förändrades.
Växte ur dina pojkhänder,
klisterhandskar sprack och slutade hålla min hand i smyg.
Dina skor lyste alltid så rena,
Nike Air max 95 vita som vingar när du sprang,
såg ut att sväva ovanför marken.
Du berättade att de var fyllda av luft.

Samtidigt är det en våldsam diktsamling med krig, barnsoldater, nedbrända skolor, värdetransportrån, störtade flygplan och död. Som rör sig så långt ifrån tjuvrökning, krossande av busskurer och snatteri i kiosken. Det är här jag hittar det som är så främmande för mig, det som jag har svårt att få ihop med att springa över fotbollsplaner, spela dataspel, treva efter någons hand. Men liv och människor är komplexa och gränserna mellan verklighet, lek och fantasi överskridande, därför förenas det ändå.

Ni rånade en värdetransport,
när färgampullerna detonerade i din hand
sköt du föraren.
Du är rädd för åska,
gnider fingertopparna när vi pratar, för att få bort spökbläcket.
Pojken ute i regnet med draken i en blöt lina mot åskmolnen,
ska leda ström ner i vaggan.

Som vanligt får jag känslan av att vara oövervinnerlig när jag läser Viktor Johansson, en känsla som förmedlas genom hela författarskapet. Game over känns som en fortsättning på novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Brevnoveller gav ut under sin första säsong. Game over är äkta på ett sätt som känns befriande efter Eternellers konstruerade science fiktion -verklighet, en tematik som Game over också fångar upp.

Game over är en bok att känna igen sig i och att känna sig främmande inför, därför kan jag inte annat än älska det.

Similar Posts:

• Otryggheten i tryggheten
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Undergångsstämning över varje klipp
• En stundtals gnistrande dimma
• Bland tanter, långtradare och vemod

Som Emilia som cyklar och cyklar. Hon vill bort till någon annanstans, hon vet bara inte vart. Eller så ska man bara vara nöjd. För något annat är ingen idé, ”för inte ska väl jag.” Berättelserna vävs samman i en skimrande prosa, den typiskt Jörgensdotterska som är så finslipad och självklar, lekande lätt och drivande. En njutning att läsa. Men Bergets döttrar är inte en uppvisning i snygga formuleringar och rader att sätta upp på kylskåpet. Bergets döttrar är en gedigen roman, där kompositionen är tät och romanfigurerna tränger in i vardagen. De blir personer av kött och blod. Jag läser en annons där Steen ska sälja hus. Steen, tänker jag, visst känner jag någon som heter Steen? Men, nej, visst ja. Det är ju mellan bokpärmarna.

Alla får plats och ingen bara är. Jörgensdotter har en tydlig tes: det finns alltid en anledning till att folk är som de är. Kvinna, man, klass och erfarenhet. Alla har en bakgrund. För läsupplevelsen innebär det engagemang och förståelse. Och nyfikenhet. Ingenting skrivs på näsan. Romanen är uppdelad i tre delar. Före, under och efter kriget. Det finns tidsluckor. De fylls skickligt i genom personernas egna berättelser. Här finns inte en berättarröst. Alla har en egen röst som berättar sin egen historia. Som läsare är det bara att följa med och sjunka in. Tala högt och vilja lägga sig i. Snabbt vända sida, undra vad som ska hända nu? Och det är spännande och sorgligt och romantiskt. Och tusan vad bra det är.

Similar Posts:

• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Another side of Fogelström
• Litteraturen som hot och löfte
• Små träd och stor litteratur
• När samhället bara vill skydda de starka

Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier som får störst uppmärksamhet vilket parodiskt nog är lika med nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är tråkigt, för nya röster i litteraturen behövs alltid och ibland undrar man varför litteraturkritiker och förlagsfolk inte visar större intresse för landets skrivarskoleantologier. Att ägna sina dagar åt att skriva och att ha textsamtal i ett eller två år visar ju på intresse och ambition, något som i många fall leder till lyckade resultat.

I årets antologi med namnet Det rör om lite i kaffet för mig trängs nitton hungriga skrivare som alla vill någonting, har någonting viktigt att säga, om sorger och förluster, olycksbådande kärlek och existentiella spörsmål. Men få av deltagarna tycks ha hittat egna, originella och fungerande röster för vad de vill berätta. Några bidrag får mig dock att stanna upp. Hannes Grönbergs prosatext “Fönstren lyste så blanka i alla hem” inleds med följande mening: “Efter att ha läst Hamsuns Svält genomför jag ett fåfängt försök till självsvält.” Jag läser leende vidare och möts av en kvick, stilmedveten och medryckande skildring av en ung mans existentiella ångest och dekadenta försök att finna nya medvetandeformer. Beskrivningen av vardagens lunk och mannens mer eller mindre meningslösa göromål, som till exempel att skriva en novell om en man som äter upp en igelkott, gör det hela skönt omväxlande mellan lust och lidande.

En liknande text, avseende det bittra, ironiskt kvicka tonfallet, är Malin Vraks ”Järnlungan” där hon ger oss ett psykologiskt sylvasst porträtt av en sjuk man som andas genom konstgjord lunga och är förlamad från axlarna och neråt. Han har en fru som “ [...] tycks ha blivit helt förtjust i den infama ironin. Eller så har hon gjort mig till ett konstprojekt. Eller så anser hon att klichéerna måste få sitt. I vilket fall är det ondskefullt.” och en manlig, yngre assistent som suckandes får vända blad på Hegel och Nietzsche-böckerna som mannen studerar, “ [...] den finniga halvmesyren hatar verkligen sitt jobb.”

Bland resten av bidragen hittade jag en tonsäker och intressant röst i Veronica Cronholms diktsvit “Ovarium”, där hon med en avskalad och luftig språkdräkt gestaltar en människas sköra utsatthet: “I vilket hav flyter mina tårar/bland salta vattenmassor/Vid vilket tillfälle blev jag/skuren i köttet.” Isabell Jönsson fascinerar med sin monologbaserade, dramaturgiska prosa om två vilsna människor som försöker nå varandra på såväl konkreta som andliga plan. Freke Räihä blandar stort och smått i sina kryptiska men ändå härligt befriande dikter med spännande vändningar och en språklig nyfikenhet som fängslar. Även Emmy Högström Tagesson lyckas hålla kvar mitt intresse med sin nyskapande, visuella poesi med utgångspunkt i en cd-skiva.

Similar Posts:

• En samling framtida författare
• Ungt, spretigt men lovande
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Politisk brännvidd i poesin
• Utåtriktade röster som når in

Jag har nog alltid känt att Anna Jörgensdotter skriver just precis det där som jag skulle vilja skriva om jag kunde skriva. Som lyckas formulera precis just det där. Hur liten och rädd och hur stark man är. Allt man behöver men aldrig vågar. Eller kanske kan våga. Det finns något så väldigt kärleksfullt över det. En värme och en humor som aldrig skrattar åt men alltid med. Som ser både det fina och det trasiga och som fogar samman till något som går att älska alldeles rakt igenom.

I Änglarnas syster lever sextonåriga Sonja sex år efter katastrofen. Efter storebrors död och pappans lämnande. Mamman sitter och stirrar i ett kök. En ondsint regissör beordrar fram ännu mer grått. I skolan är klasskamraterna så där missunnsamt elaka som folk är i högstadiet. En pojkvän kunde lova något annat, men skräcken att förlora, att inte räcka till lägger sig som ett avstånd emellan. Ingen fattar, och hur ska man våga formulera? Hur arg och ledsen och bra, hur mycket man vill? Varför man behöver lite lila glitter och vad det betyder att hålla fast i något när man förlorat så?

I våningen ovanför klistrar Katrina bilder på fåglar på väggarna. Krukväxterna protesterar ljudlöst. Alla längtar ut, men man borde väl egentligen vara tacksam? Att man kommit undan hopplöshetens Albanien, att man har tak över huvudet och någon som tar hand om en? Men kanske går det trots allt att nå fram, kanske går det att mötas? Kanske med en trulig tonårstjej i upprorisk lila glitterhatt?

Jörgensdotter har en fantastisk förmåga att hitta det poetiska i det prosaiska, i både det grå och det glittriga. Hon tar det mest vardagliga språk, pratigt och fullt av ofullständiga meningar, referenser, engelska klichéer, och förhöjer det, fyller det med innehåll och betydelser som bara är så exakta, så på pricken. Anna Jörgensdotter vågar vara precis allt. Och jag inte bara älskar det, det känns faktiskt ganska livsviktigt.

Och så, som en bonus, finns det ett soundtrack. Längst bak i boken sitter en skiva med delvis specialskriven musik till boken. Jag har aldrig stött på fenomenet förut, och till en början vet jag inte riktigt hur man ska hantera det. Men det är ju faktiskt helt genialt. En underbar bok som man kan gå och gnola på efteråt. Både i huvudet och i hjärtat.

Similar Posts:

• Drömskt om konstnärinnan Ester Henning
• Jörgensdotter en njutning att läsa
• Fördjupad bild av ”mamma”
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• När författare borde hålla tyst