Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu gått trettio år sedan den antologin, redigerad av Siv Widerberg och Anna Artén, gavs ut och alltså hög tid för en uppdatering utifrån vad som hänt inom svensk poesi sedan dess.

Berör och förstör är indelad i sju avsnitt med titlar som ”Skymtar ett annat lager av tid” och ”Säg något om jorden som inte är en rening” där dikter av hela 80 olika poeter samsas. Det är både sedan länge väl etablerade namn, som Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Anna Hallberg och Ann Jäderlund tillsammans med nyare poeter med endast någon diktbok i bagaget än så länge – och allt däremellan.

Boken presenterar också en mycket fin variation vad gäller dikternas olika stil och uttryck, vilket ju måste ha varit en ambition. Redaktörerna har lyckats mycket väl med att presentera vad den samtida lyriken har att erbjuda i form av allt från prosalyrik, minimalism, olika slags ton, röst och teman samt hur textens utformning på boksidan kan skapa olika uttryck.

Det är också skönt att dikterna presenteras utan pekpinnar. I ett kort förord presenterar redaktörerna en litteratur- och språksyn som vill öppna upp, snarare än stänga in. I övrigt får dikterna, liksom läsaren, stå på egna ben. Förtjänstfull är även listan över medverkande i slutet, som ger överblick över mångfalden samt gör det lätt att söka upp mer läsning där något har väckt intresse.

Slutligen måste något sägas om den fysiska boken i sig, då även den aspekten av Berör och förstör lyser av kvalitet. Att få ihop en sådan variation dikter som här samlas måste skapat vissa utmaningar. Till exempel kommer en del av texterna ur sviter och längre böcker där indelning i strof eller dikt inte är självklar vilket kräver ställningstaganden kring hur något kan brytas ut för att ändå representera den helhet som det kommer ifrån. Att få allt att samsas på ett fungerande sätt i en antologi är en utmaning i sig. Även här har redaktörerna lyckats, liksom Lina Ulmaja som står för bokens formgivning och omslag.

Similar Posts:

• 00-talets allra bästa poeter i en
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Kvinnan i första person
• Poesi für alle
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Nyutgåvan av Ann Jäderlunds Som en gång varit äng inleds av Burcu Sahin. Hon tar upp den debatt med bland andra Åsa Beckman som kom efter publiceringen av Som en gång varit äng 1988, om kvinnlig lyrik och hur den läses av manliga kritiker – och vilket utrymme kvinnliga författare tillåtits genom litteraturhistorien.

I ett inlägg för Beckman fram idén om två slags läsningar av poesin: ett som kräver full förståelse och ett annat som är frigjort från krav på en fast betydelse. Sahin föreslår att Jäderlunds diktsamling ”utforskar vad det innebär att stå främmande inför både det egna och världen som tränger sig på” vilket ställer krav på att söka ”ett tillstånd där det är möjligt att vara i dikterna, att lyssna till och själv bli en ’Annan’.”

Det tror jag är ett gynnsamt – kanske ett nödvändigt? – sätt att läsa Jäderlunds dikter. Lite som att upptäcka en ny stad genom att tillåta sig att gå vilse bland gator och gränder utan att tvångsmässigt behöva kunna peka ut på kartan exakt var vi befinner oss och i stället ägna oss åt att befinna oss och uppleva det som är där och då.

Det är inledning på midsommarveckan när jag börjar läsa Som en gång varit äng och blomsteraffärerna här omkring har öppnat igen efter flera veckors coronastängt, deras utbud är nästan tillbaka till hur det var förut. På köksbänken har jag ställt en bukett med efterlängtade, hårt knutna, djupaprikosa pionbollar.

Som en gång varit äng handlar om begär, längtan, sexualitet. Det är ofta fåordigt med korta rader och strofer som många gånger både bär en lekfull humor parallellt med allvaret:

Ängen är fuktig och leker att ängen är fuktig
Bladet är blankt och leker att bladet är blankt
Munnen är vacker och leker att munnen är vacker

(Amorbåge)

Naturen får beskriva människan, allt upptäcks inifrån känslan snarare än utifrån en förväntad struktur. Som en gång varit äng stakar inte ut en given läsning men ger ständigt nya ingångar.

Pionerna på köksbänken har gått från djupaprikos till rosa till gulvitt och de hårt knutna bollarna har vecklat ut sig, öppnat sig och börjar nu falla. Den lite söttunga doften lägger sig runt min läsning av Jäderlund. Naturen, ängen, blommorna – ett möte i kroppen.

Similar Posts:

• Det som växer med språket
• Liknar björkarna liknelser eller bokstäver?
• Absurda inslag i naturmiljö
• ”d j u p a v e c k”
• Ett år i den svenska naturen

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

I Signe Gjessings debutdiktsamling, översatt till svenska av Ann Jäderlund, verkar fraserna och orden först svamligt ditslängda på måfå, som vore de resultatet av en fnissigt övertrött workshop på skrivarläger. Kanske är det jag som är trött i min läsning, men till en början blir jag mest irriterad av raderna: ”en fallskärm när du slår ihop ögonen/ men den ska vikas ihop igen/ världen är skallig/ mellan dina ögonfransar/ det vet du.”

Men, det är inte första gången jag känner såhär inför en diktsamling. Jag läser lite till, stänger boken och tar upp den igen vid ett senare tillfälle. Vid andra läsningen är jag mer välvilligt inställd till Gjessings dikter. Det går att känna sig hemma i dem. Kanske är det den Jäderlundska översättningen, något i den som gör dem bekanta, något i den varsamma lättheten, som gör att poesin trots allt känns fullkomligt självklar i sitt sammanhang.

Gjessing skriver en sorts dikt där världen på många sätt tycks ha övergett all form av logik och rationalitet. Här är galaxer, kosmos, universum, solen och stjärnorna, men också mosaik och skärvor – ett krackelerande. Det är bekanta komponenter, som klädesplagg som har gått sönder och sedan satts ihop igen med avigsidan ut. När plagget vänds rätt igen visar det sig vara samma gamla värld som vi är vana vid, bara ihopsatt lite annorlunda. Poeten har skapat en egen logik i ickelogiken:

Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen.

Våra kroppar är händer, som sträcker sig in i dagen för att rädda undan den.

[…]

Vågor: all vätska fälls ihop som en kniv. Veckla ut vätskan, när jag

säger till

I Gjessings logiskt ologiska universumvfinns också poesin som bärande element. Där har den en lika självklar plats som någonsin solen och stjärnorna, ja den flyter rentav samman både med människan och världen. Det är vackert på ett sätt som både oroar och piggar upp i sina krumbukter: ”Jag springer upp på gatans tak./ Nummer från Sidogatan ligger och flyter,/ poesins husnummer./ Jag snöar ner skyltarna. Otaliga ser jag dem glittra bort. Vem bor inte på landet?”

Att jämföra Signe Gjessing med Inger Christensen känns trist och gjort. Jag har dock svårt att inte tänka på Christensens förmåga att vara närvarade i allt från minsta organism till världsalltet, när jag läser Gjessing. Men där Christensen oftare tycks rakt igenom allvarlig, vänder Gjessing på textens mening och speglar snarare ett allvar i lekfullheten. Hos Gjessing skymtar hela tiden poesin i poesin. Det är värt att återkomma till.

Similar Posts:

• Lekfullt utforskande begivenheter
• ”Jag tänker ett ljus”
• Tänk på döden
• Tack för det Modernista!
• September finns; dikten finns

Jag kan se mitt öga gapa
Håret finns i sidan med mig
Vattenljuden klunkar skär
Jag kan lösa upp mig gapa
Svälja andas gapa skär
Sköna under svälja gapa
Mörkret bultar hörselljuden
Rinner öppna vattenskär
Andas hör mig ögon gapa
Svälj mig dunka blunda skär
Öppet drick mig gapa gapa
Andas drick mig vattenskär
Andas öppet vatten gapa

djupa kärlek ingen bär undertiteln ”dikter 1992 – 2015” och visst märks det att texterna är skrivna vid olika tider, om olika saker. En smula disparata i förhållande till varandra. Det vinröda bokmärkesbandet känns stundtals som den röda tråden jag vill hålla mig i. Men visst rör sig dikterna i samma ström; förlusten, modern, barnet, det sköra vita. Det vita i ett sjukhus, hos en död, en svepning, ett negativt utrymme. Det vita hos syrenen, häggen, pälsen, ”pseudovitt som fräknar över lungan”.

Det finns ingen ironi, inga manér hos Jäderlund. Det är på riktigt, det skaver, skär, smärtar och lever. Det är kärlek och död, det är de stora känslorna, skeendena, det är ”jag vill att du ska dö”, ”de svarta händerna för synen” som ska blöda och syrener som driver fram ”[g]enom förträngningarna i hjärnan”.

djupa kärlek ingen är drabbande, rasande vacker och vildsint. Jag fortsätter ljuda.

kan du förlåta mig jag är törstig
bara och
härleder
inget ur saknad
som vattengrums
urgröpta pälsar och självmördarna
har ju
ett eget ställe dit inga
andra får komma

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Augustpriset 2016
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Helgon och kroppar
• Liknar björkarna liknelser eller bokstäver?

en död brun lem
rummet håller om
schubert, februarivinter

den är fortfarande fuktig
utan puls
[…]

från oxe till människa
[…]
tänderna sjunker i biffen
genom stekytan
in mot kroppen
[…]
det är i munnen oxen upphör
tuggas ner till människa
i blodet
i tarmarna

När hon nu inleder sin nya diktsamling Ljusgrönt och aska är det lätt att känna igen Hallbergs kärnfulla kroppslighet.

Den lyckliga skrattande
blodiga munnen
så glad!

Kroppsdelar placeras ut i texten. Ofta subjektslösa, med en nästan vetenskaplig kylighet. Alla andra nivåer av förnimmelse och möjliga störningsmoment – det sociala, det rumsliga, det samhälleliga – skalas bort. Kvar finns bara den hotfulla existensen och tvetydigheten i den. Med den lyckliga skrattande munnen följer alltid risken för olycka. Varje mänsklig lem vi känner bär risken för död. I varje njutbar tugga av andra varelsers kött, kommer inte bara död utan också evigt pågående industriella övergrepp och upplösning inuti mänskliga gommar och tarmar som en slutgiltig förnedring.

Ibland under läsningen av Ljusgrönt och aska går tankarna till Ann Jäderlunds sinnligt omfamnande dikter, framför allt de i Kalender Röd Levande av is. Här finns samma exkluderande av omgivningen, samma närhet till det hotfulla parallellt med det ständigt benådande ljuset och lyckan. ”så lätt att gå in i ditt rum när du skrattar/ borde jag ta hand om dig/du blöder” skriver Hallberg och frammanar på några rader de faror som den mänskliga närheten består i.

Annars är det, som vanligt, lätt att uppehålla sig vid formen i Anna Hallbergs diktning. I Ljusgrönt och aska löper de fragmentariska diktsjoken på från vänster till höger över uppslagen. Översta delen utgörs av en sorts associativ färgutsmyckning; det är ”SAFTGRÖN KLOR GIN KLOROFYLL/ DIMMA MOSSA ZUCCHINI ÖRTSALT” och så vidare. Det gröna upprepar sig likt en informationsremsa i kollektivtrafiken och fungera inte bara som utsmyckning till samlingens övriga två textdelar, utan även som störningen. Det går inte att läsa mittenpartiet eller nedersta delen i Ljusgrönt och aska utan att ständigt råka flacka upp med blicken och tanken till den översta remsan. Samlingen är en prisma av intryck, den bryter ständig ner sig själv för sedan ta fart och växa: ”Ur ordens blomma: ännu en blomma/ i aska öppnas en ask som öppnas”.

För att låta språket växa krävs kanske en återgång till kärnan; till den rädsla för att öppna munnen och formulera sig där allt en gång började. Att ta sig ett språk i munnen är att riskera något, men också att på samma gång bli ett hot. Detta illusterar Anna Hallberg på ett mycket vackert sätt.

Jag saknar delvis direktheten från Colosseum, Kolloseum – de korta utsnitten som stod upp för sig själva och utgjorde en kontrast till de mer prosalyriska styckena om Colosseum och på vis fick dikten att tränga ur sin egen lyriska kapsel. Som gjorde texten större än vad den först verkar. I Ljusgrönt och aska blir effekten en helt annan. Diktvärlden ter sig glappande och svårabsorberad för att så småningom dra ihop och bli snäv intill den egna kroppen. Det är ingen omedelbar diktsamling Anna Hallberg har skrivit, men den är inte heller riktningslös.

Similar Posts:

• Ellips som ekar av sånger
• Att läsa Anna Hallberg
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Dikter att sväva och fångas i
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Rinner blodet ut ur kroppen?
Är benet armens motsats?
Varför e det så svårt att finnas?

I Fredrik Nybergs diktsamling Att bli ved möter vi oiN, en slags protagonist i samlingen vars tankar och dialog återberättas på ett för poesin ovanligt prosaiskt vis. Ändå befinner sig Att bli ved långt bort ifrån prosans bestämningar, och undersöker språk och verklighet på ett sätt som kanske bara poesin tillåts göra.

Samlingen kan upplevas nästan som en saga. Scenen är en äng. Genom den filtreras stora existentiella frågor, och ängen används som ett verktyg för att skipa ordning i tillvaron lika mycket som insikt om den. Återkommande i samlingen är utredande frågor som ”E sommaräng ett ord?” och ”E öknen ängens motsats?” som skapar en oskuldsfull ton som liknar ett barns uppmärksamma frågor om sin omgivning. På inga sätt blir dikten högtravande eller slentrianmässig när den behandlar dessa existentiella frågor. Istället lägger den ögat nära nära, kinden emot, och försöker med största möjliga sanningsmån återberätta vad som ses och känns. Ängen, eller världen, som är överväldigande och ogreppbar, måste kategoriseras och processeras, för att varat ska bli uthärdligt.

Trots att tonen är mjuk, och sceneriet är vackert och varmt, döljer sig här något obarmhärtigt och hårt som man gradvis blir varse. Plantor rycks upp och rensas bort, slängs åt sidan att förmultna och dö, björkarna huggs ner och klyvs i flisor som ligger och ruttnar, som har dödats med våld. Liv försakas för ordningens skull. På så vis går diktsamlingen i dialog med Ann Jäderlunds åttiotalssamling Som en gång varit äng som också den i ett idylliskt sommarlandskap vänder ut och in och upp och ned på denna paradisiska ordning.

Ytterligare något som Nybergs och Jäderlunds samlingar har gemensamt är hur de dekonstruerar språket och bygger upp det igen på egna premisser. Men där Som en gång varit äng är mitt inne i den språkliga dekonstruktionsleken befinner sig Att bli ved på filosofiskt avstånd, förhåller sig mindre upprört, mer reflekterande till språket. Detta är en av samlingens största kvaliteter, att den på samma gång bryter ner och rör om i språksystemet, ”Är benet armens motsats?”, och metafiktivt kommenterar detta grepp ”Att dra isär en nässelfjäril En bokstavskombination”. I många fantastiska verser som dessa kommenteras språk och ordning på ett lekfullt och sanningsbejakande sätt.

Men det finns också en djupare kritik bland alla dessa verser. Nyberg beskriver hur björkarna på ängen är språk, ”liknar dom liknelser eller liknar dom bokstäver?” och styckas till ved som staplas och skapar en fixerad struktur. Men för att skapa systemet av vedtravar som alla betyder något bestämt, måste källan ur vilken veden är skapad förintas. Veden som språk förlorar sin karaktär och sitt ursprung, och språksystemet blir något anonymt och arbiträrt.

Även om ängen, naturen och oiN är de ständigt återkommande temana i dikterna är de inte begränsade till denna sagoalluderande scen, utan realistisk verklighet, så som vi känner den, som vävs samman med ängens mystik. Mörka referenser till samtida och globalt kända fall av våld och mord färgar också samlingen och gör den politisk i sin tematik.

Vad jag framför allt berörs av i diktsamlingen är samspelet mellan det ljusa idylliska och det mörka. Hur dessa polemiska komponenter vävs samman så tätt att det är omöjligt att skilja dem åt. Det är mot denna grund som alla teman, språkliga, existentiella, politiska, psykologiska, som finns i romanen speglas.

Och så har vi skyddsomslaget runt den bruna inbundna boken. Som jag har tittat på denna framsida. Mot den beiga ytan ser man tydligt en svart, abstrakt bild ritad med tunt bläck som jag inte ska ge mig på att försöka tyda närmare. Och så, om man tittar riktigt, riktigt noga, ser man ljusa figurer, nästan som om det låg ett papper bakom det beiga med ett annat tryck (det gör det inte!) som lyste igenom en aning, i samma stil, som vore de ritade med samma hand, som de svarta bläckfigurerna. Kanske ser jag något annorlunda än du ser om du får boken i din hand och studerar omslaget i rätt ljus, kanske har du svårt att urskilja de ljusa figurerna över huvud taget. Men detta vill jag ändå till sist säga: i mina ögon föreställer de något på en gång mycket skrämmande och vackert, och som i allra högsta grad hör samman med dikterna inuti.

Similar Posts:

• Sprött men snårigt
• Blod är tjockare än vatten
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap
• Close-ups
• Det som växer med språket