Fem år senare bor Iris i Glasgow, hennes mamma är död och huset nerbränt av Iris själv. De senaste åren har hon tillbringat på ungdomsanstalt, men nu bor hon i kollektiv, umgås med konststudenter och tillbringar dagarna med att sälja underkläder. Så möter hon Rupert, en rättskaffens indiekille som värvar henne som cellist till sitt nystartade band som så småningom får namnet ”Soul’s Telegraph”. Kärleken och musiken berusar, men ändå är det till slut omöjligt för Iris att blunda för vad relationer och en tillvaro i världen i grund och botten kretsar kring: pengar och ägande.

Amanda Svenssons femte roman är en intim historia om samspelet mellan två personer: först mamman Grace och Iris, sedan Iris och Rupert. I centrum står frågan om ägande, men också frågan om hur mycket man egentligen kan veta om en annan människa – Iris har levt med sin mamma i hela sitt liv och ändå är mammans tidigare liv höljt i dunkel och allt som kommer ur hennes mun egensydda versioner av sanningen. Själens telegraf är på så vis i mångt och mycket en roman om relationerna mellan människor, men det är också i allra högsta grad en politisk bok – mot fonden av finanskrisen får vi se hur pengar, och framför allt frånvaron av dem, lätt kan rubba en hel värld, men också relationen mellan två människor. Iris har också av Svensson tilldelats en insikt i detta som ges uttryck i vassa kommentarer och insikter: ”det enda som går att säga med säkerhet är att det förr eller senare går åt helvete för fattiga människor medan de rika klarar sig i alla väder.”

Det är vackert, romantiskt och rappt skrivet och i början sveps man med i berättelsen på ett sätt som påminner om de läsupplevelser man kanske hade i slukaråldern: man får komma in i en värld som skimrar, där något mörkt lurar längs horisonten och texten har en trygg och tydlig agenda. Men ganska snart falnar det där intensiva suget – kvar finns en speciell berättelse som sticker ut, men som – trots intressanta teman, inte når riktigt hela vägen in i hjärtat.

Similar Posts:

• När allt tänjs till bristningsgränsen
• Hemligheter och ilska
• Bara jag
• Mellan beckrött och djupsvart
• Att byta familj mitt i uppväxten

Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.

1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset Iris hela värld – hon går inte i skolan, utan undervisas hemma av sin mamma, som försörjer sig som telefonmedium. Hon har inga jämnåriga vänner eller ens bekanta. Ofta går hon över till grannen, som är stenhuggare och gör gravstenar, men sedan är det i princip slut med umgänget. Någon släkt finns inte och morföräldrarnas död har beskrivits på olika sätt.

Det är lågkonjunktur och hög arbetslöshet, det engelska pundet skakigt och skakigare men skakigast blir det för Iris. Det har kommit brev från en advokatfirma, en främmande man dyker upp och frågar efter Hope Watkins och mammans svar lämnar mycket att önska. Alldeles för mycket.

Det var också en sak med mamma. Hon levde på sätt och vis mer i föreställningen om saker och ting än i den konkreta verkligheten. Kanske var det för att hon så lätt slog blå dunster i ögonen på sig själv som hon också kunde lura andra.
[---]
Det var bara mig hon inte kunde lura, åtminstone inte i det lilla. Med de stora sakerna var det värre, men de stora sakerna har ju ganska liten betydelse när man är barn.

1998 har Iris hunnit bli nitton år och umgås med konstnärer och musiker kring konsthögskolan i Glasgow. På en fest träffar hon Rupert, som vill ha henne med i sitt band – som inte finns än. Han spottar ur sig låtar i expressfart och bandet övar och övar men för att nå framgång krävs mer, mycket mer och hur långt är de beredda att gå?

Historien växlar mellan 1992 och 1998 men händelserna skildras från en ännu senare tidpunkt, ett dubbelt efteråt. Att det slutar illa 1992 står klart redan från början och där är det vägen dit som vindlar sig fram. 1998 är det mer öppet men det är samma olycksbådande stämning och nedslagen i åren däremellan gör en inte lugnare.

Trettonåringen som börjar förstå saker och ting och som inte riktigt kan hantera insikterna – och som inte borde behöva hantera dem. Ett nedbränt hus, en Iris som reser sig som en Fågel Fenix ur askan, överlevande men med en ihålighet av förluster. Nittonåringen som slängts ut i världen med sitt blandade bagage och samma födgeni och förmåga att tänja på sanningen som sin mamma.

Jag fångas av språket, stämningen och drivet – Amanda Svensson skriver citatvänligt med hisnande formuleringar och i full fart mot möjliga avgrunder – men ändå drabbas jag inte riktigt. Det är vackert och tänkvärt, vemodigt och ibland cyniskt, målande och doftande men Iris blir ändå inte riktigt levande för mig, tyvärr.

Similar Posts:

• Om ägande och pengar
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Hemligheter och ilska
• Magiskt om musik och människor
• Att vara femton år

Ni anar vart jag vill komma: Mot paradiset uppfyllde inte de högt ställda förväntningarna på en upprepning av en drygt 700-sidor lång läsfest. Nej, det blev mer en vandring i snöglopp, som aldrig verkade ta slut. Jag läste och läste och när jag äntligen lyckades uppbringa lite intresse, så var det slut på den historien och nästa började. Det hela lämnade mig med en frustrerad känsla av att inte kunna få tag i det som det egentligen handlade om, det som Hanya Yanagihara ville få oss att förstå.

Kort om romanbygget, för det är verkligen ett bygge av astronomiska mått som Yanagihara har åstadkommit här: Romanen består av tre delar som utspelar sig 1893, 1993 och 2093. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag vet att jag har svårt för science fiction, men eftersom jag inte ens hade läst så långt i beskrivningen så har jag ingen rätt att klaga. Alla tre delarna har ett hus på Washington Square som utgångspunkt i berättelserna – och det var en detalj som jag faktiskt gillade!

I den första delen lever unge David med sin farfar i de fria staterna, där homosexualitet är norm och människor från kolonierna anses vara sämre och mindre värda. David har, till skillnad från sina syskon, svårt att hitta sin plats i livet och i kärleken och hemsöks dessutom regelbundet av någon ospecificerad sjukdom som periodvis gör honom sängliggande. Farfar försöker få David bortgift med en trygg och välbärgad änkling, men David blir huvudlöst förälskad i en charmig fattiglapp. Att det inte är något som vare sig farfar eller syskonen jublar över, kan man förstå. I all synnerhet som David tillhör en av de rikaste släkterna i de fria staterna.

1900-talsdelen utspelas under aidsepidemin och det känns som något som jag (född 1965) lätt kan relatera till. Men varför i herrans namn heter alla likadant som i förra delen? Bingham och Griffith i efternamn och David, Charles, Peter och Eden i förnamn. Är det meningen att jag ska pussla ihop dem med personerna med samma namn i någon form av släktskap? Vad är det jag inte begriper? Här börjar jag tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och det kan jag säga, är inte någon direkt komplimang … (Recension finns på punktslut.blog.)

Framtidsdelen är nästan halva romanen och där berättar Yanagihara i två parallella delar om Charlie som lever i ett tryggt äktenskap utan passion, och om hennes farfar Charles liv i brev till sin vän Peter. Än en gång utgörs persongalleriet av samma namn och jag har slutat att försöka förstå vad det ska betyda. Att Charlie lever i en värld som präglas av pandemier, piggar inte upp direkt. Det är ingen munter läsning, men jag tror i alla fall att jag förstår vad jag läser, kan se sammanhangen, och det gör mig inte lika frustrerad som över del två.

Alla tre berättelserna slutar med en cliffhanger, just när huvudpersonen är på väg, ja, kanske mot paradiset men det kan likaväl vara mot fördärvet. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta om David i del ett fick kärlek eller blev blåst, om David-Kawika kom loss ur sitt sjukhus/fängelse eller om Charlie lyckas med att fly till en bättre värld.

Om Hanya Yanagihara mot all förmodan bestämmer sig för att skriva en fortsättning, så kommer jag inte att stå först i kön för att få läsa den. Nu har ni det skriftligt. Hoppas bara att jag kommer ihåg det nästa gång hennes namn dyker upp i en bokkatalog eller på ett omslag i en bokhandel, och att jag inte automatiskt sträcker ut handen och tänker ”Ja, just det! Hon är ju bra.”

Similar Posts:

• Kunde varit större
• För mycket av det goda
• En modern besvikelse
• Donnie Darko har flyttat till England
• Tillfredsställande avslutning

1989 föds en skara trillingar på ett sjukhus i Lund och där inleds det förlopp som får sin kulmen 2016, då de tre syskonen beger sig till helt olika platser – London, Påskön samt Västerbotten – där deras mor försöker nå dem med lätt förvirrade meddelanden.

I London har Sebastian fått en tjänst på ett forskningsinstitut som får alla varningsklockor att ringa – man forskar på hjärnor, på abnorma hjärnor, men syftet är oklart och alla är lite för intelligenta för sitt eget bästa. Mystiska förflyttningar sker och falanger bildas, vetenskapen möter konsten och ingår oheliga allianser. Där befordras han och får hand om en patient som förlorat sitt tredimensionella seende. Samt en apa med mycket hög moral.

Resan till Påskön innebär att Clara tvingas utmana alla sina fobier när hon söker efter en löst sammanhållen grupp som inväntar jordens undergång. Hon ska intervjua ledaren men dras in i kretsen samtidigt som hon inleder en vänskap med en före detta barnstjärna som trots sin anorexi är larger than life.

I Västerbotten våndas Matilda tillsammans med sin pojkvän och hans dotter. Familjedrömmen är djupt problematisk och förvirrande.

Och över dem svävar Violettas ande, Violetta som var Sebastians svårt sjuka flickvän och vars frånfälle gav syskonens fjärmande från varandra en extra hård knuff.

På varsitt håll funderar de och vrider och vänder på tillvaron och de märkliga ledtrådar deras mor lämnar i sina mail. Det finns så många mysterier att lösa, så många frågor som kan behöva besvaras. Det är en tredimensionell utvecklingsroman i hög hastighet, där jag hela tiden vill vidare och samtidigt önskar att det inte ska ta slut.

Det är dråpligt och berörande på samma gång. Amanda Svensson vänder på en femöring och balanserar inslagen med en enastående färdighet. Hon vränger på språket och fiktionens möjligheter, återanvänder mallar och schabloner med lika delar kärlek och ironiska blinkningar, gör något nytt av det gamla och välbekanta.

Till sist, efteråt, när den sista såpbubblan brustit, är jag både euforisk och märkligt tom. Jag vaknar upp som ur en dröm. Så magnifikt att jag blev bländad. Och jag älskade det.

Similar Posts:

• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• Även jag håller andan
• Will the real Dolly please stand up

Så vad gör vi nu? Hur går vi vidare?

Kan läsning vara en väg framåt?

Litteraturmagazinet presenterade häromdagen en lista med 100 antirasistiska boktips. På dagensbok.com har vi också gott om fina tips på antirastiskt litteratur. Läs till exempel Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land eller Athena Farrokhzads Vitsvit. Litteraturen kan inte ändra det rådande parlamentariska läget, men den kan göra skillnad för den enskilde väljaren.

För att se framåt; nästa vecka stundar årets bokmässa i Göteborg, som i år bland annat har temat brasiliansk litteratur. Därför har vi på lördag en minispecial med brasiliansk och annan litteratur från Syd- och Latinamerika.

Tidigare i veckan skrev Annika om barnboken Åh nej, Bruno! av Chris Haughton, som hon blev väldigt charmad av. Boken handlar om att vilja vara duktig fast det ibland är svårt.

Anna Liv skrev om Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig är sant. En roman som utspelar sig på en folkhögskola i Skåne och handlar om destruktiv kärlek samt stark vänskap. Det är som två skilda berättelser i en bok som möts lite för sent.

Daniel recenserar Ingrid Linds Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. En intressant djupdykning i primitivismen som redskap för skapandet av en ny människa och värld.

Tomas har läst Tatiana de Rosnays Ryskt bläck. Enligt förlaget ” en meditation över identitet och skrivande, författad av drottningen av dolda hemligheter”. Den lämnar mig dock ganska oberörd eftersom karaktärerna aldrig riktigt får liv och man blir inte heller särskilt intresserad av att ta del av dolda hemlighetera.

Och på söndag skriver Marcus om Jag är skapad för stormen och striden och regnet av Chris Forsne. En biografi om utrikeskorrespondenten Christina Lilliestierna som Marcus uppskattar både för innehållet men också för den lite ovanliga formen den är skriven på.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Personlig biografi om bortglömd legend
• Flera författare bland årets sommarpratare

Bokens huvudperson anländer till den skånska myllan med tåg. Redan på perrongen får hon syn på honom. Han vars ansikte inte liknade något hon tidigare sett. Han vars uppmärksamhet ”… fick kläderna att sitta snett på kroppen och kinderna att blossa.” Han kallar sig Majakovskij och tar henne under sina vingar. Hon blir Lilja Brik, Majakovskijs musa. Förälskelsen som en krasch, uppslukande och totalitär. Skolan blir en skuggig fond till en kärleksaffär som snart visar sig vara destruktiv och farlig. Majakovskij-gestalten tar över hennes liv, styr hennes tillvaro på folkhögskolan. Ganska snart blir hon rädd, men att bryta sig loss visar sig vara riktigt svårt.

Allt det där jag sa till dig var sant innehåller två parallella historier. Dels den mellan henne och den psykopatiska unga mannen, men även en blomstrande, vänskapsberättelse mellan vår huvudperson och en skolkamrat. De hittar varandra genom sjörövarhistorier. De som är varandras rövande sjörövarkvinnor, Mary Read, havens skräck och Anne Bonny, piratdrottning och livräddare. Ibland tror jag att denna del av boken finns i huvudpersonens fantasi. Att den bara pågår i hennes huvud såsom ett försvar emot den trasiga kärlekshistorien. Det är en sådan mustig, orädd och okomplicerad vänskap som totalt saknar den psykopatiska, destruktiva unge mannen. Där har han inget tillträde.

Dock breder han ut sig över huvudpersonens liv såsom en kvävande, blöt filt. En filt som styr hennes liv, som tyglar henne trots att hon försöker fly. Att vara ung och kär kan vara underbart, men det kan också såsom här utvecklas till något riktigt farligt. Det blir extra läskigt när det som här blir ett maktspel som pågår i det dolda. En verklighet som är så overkligt ond att den jäser på kammaren, smyger på tå.

Jag hade önskat att bokens två frodiga historier hade flätat ihop sig tidigare. Att de hade stridit ihop för det tror jag hade vidgat berättelsen. Nu tar det alldeles för lång tid innan de möts. Historien trampar stundtals vatten, vår huvudperson lider på skolan, ensam och utan stöd. Totalt i klorna på en livsfarlig relation.

Similar Posts:

• Om ägande och pengar
• Will the real Dolly please stand up
• Om försvunna barn och oskulder
• En litterär käftsmäll
• När allt tänjs till bristningsgränsen

Min bästa bild av absolut ledighet handlar inte om bad och strand. Nej, jag brukar drömma om en vind. Upp dit är trappan knirkig och knarrig, och väl där är det varmt och kvavt, och luktar instängt. Öppna ett litet fönster kan du göra, med risk att skrämma spindlarna. Där står konstiga möbler som ingen använder längre, de kikar på en genom halvmörkret. En soffa kanske, som bjuder in. Sätt dig här.

När jag var liten hade jag en sån vind, vid vårt sommarställe. Jag brukade fly upp dit med en bok när jag tyckte att omvärlden krävde för mycket social samvaro. Satt i en annan miljö än den jag var van vid kunde jag lättare sjunka in, fokusera. Jag tänker på vinden när jag läser The Atlantics artikel om ”How To Trick Your Kids Into Reading All Summer Long”. Daniel Willingham skriver om vikten av att omge barn med böcker som det naturliga alternativet att ta till vid uttråkan. Att ständigt byta ut vad som finns att tillgå, att dra med barnet till biblioteket. Att inte tvinga eller locka med belöning efteråt. Att få barnet att känna att hen har valt det själv.

Just behovet av att ”ha valt själv”, det tänker jag ofta på när jag läser böcker som jag ska recensera. Hur det kan kännas som en plikt, ett jobb, när de växer på hög, och lusten flyr undan skuldkänslorna att inte ha varit snabb nog. Då och då måste en lura sig. Plocka upp en bok som kanske inte var tänkt att läsas nu, gå ifrån planen som en så snabbt arbetar upp för sig själv. Som när vi var på Österlen och jag hade fem böcker med mig i väskan. Men ändå valde att läsa Amanda Svenssons senaste, som kompisen tagit med sig. Jag flydde in i grönskan vid poolen, tydligen måste det inte vara en vind. La mig raklång bland insekter och blad, och lät mig sugas in. Bara en katt som då och då kom och störde.

Veckan bjuder på lästips för alla ålderskategorier. Igår skrev Rebecka om Pija Lindenbaums senaste. ”Precis som i de tidigare böckerna om Micke fylls Jag vaktar hunden av Lindenbaumsk humor som trots de korta och barnanpassade meningarna lyser igenom. En styrka som få andra besitter”, skriver hon bland annat.

Och idag, tisdag, skriver Björn om Torgny Lindgrens Klingsor. ”Gubben suger på pipan, ler lite pillemariskt, och levererar ännu en mångbottnigt västerbottnig skröna. Han har kul, och då har läsaren det också.”

På onsdag är det Ellas tur. Hon har läst en historisk ungdomsroman, Färgen på drömmar av Ruta Sepetys. Den utspelar sig i 1950-talets New Orleans, i de ruffiga franska kvarteren, och handlar om 17-åriga Josie, som är dotter till en prostituerad och drömmer om att ta sig långt ifrån New Orleans och få börja på collage. ”En ganska fin tids- och miljöskildring, men jag tyckte nog att författaren borde ägnat lite mindre tid åt att förälska sig i gamla bordellmammor och mer tid åt att utveckla den egna intrigen.”

Inspirerat av den bokens noir-potential blir det även en bonusrecension av litteraturvetaren Maria Nilsons Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur – en bok med mängder av spännande lästips, men också med lite problem med urval och definitionen av just ”teen noir”, tycker Ella.

Till på torsdagen har Anna C läst norska Kristin Bergets senaste diktsamling. Hon kallar den mycket läsvärd och stark.

Och på fredag kommer min recension av Böcker, en samling av essäer som Virginia Woolf skrivit. Texterna behandlar på olika sätt läsande och skrivande. Ibland är de regelrätta recensioner, ibland diskuterar de författarskap eller konsten att skriva och läsa över huvud taget. Jag visste faktiskt inte att Woolf var en sån feministisk kämpe. Trots deras litterära olikheter höjer hon upp diverse kvinnliga författare, i egenskap av att de är kvinnor, i en tid när det fortfarande ansågs udda om kvinnor studerade. Upplyftande alltså, djupt intressant och inspirerande, och så skrev hon ju väldigt bra också.

På lördag gästar Sara Swedhs, som läser litteraturvetenskap. Hon skriver om ungdomsboken I huvudet på Colin Fischer av manusförfattarna till bland annat X-men: First class och Thor; Ashley Edward Miller och Zack Stentz. Boken handlar om fjortonårige Colin som har Aspbergers syndrom. Han är inte bara bra på att se mönster som andra missar, hans största idol är detektiven Sherlock Holmes, och snart får han ett eget mysterium att lösa när en revolver avfyras i skolkafeterian.

Gott om böcker alltså. Nu behöver du bara leta upp din vind…

Similar Posts:

• I huvudet på en inte allt för vanlig fjortonåring
• Dansa med vargen!
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• A life less ordinary

Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Nominerade till Augustpriset 2019
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Härmapa

Först ut i min läsning blev Helena Granströms Skördebrev, en stillastående novell skriven i andra person. Det är en mor, ett barn och ett du som modern, jaget skriver till. Den enda framåtrörelsen som finns i texten är pojken som blir äldre, växer. Hon skriver ”Väl för barnet att han inte kommer ur mig. Väl för honom att banden som binder oss samman är mjölk, inte blod.”. Och väcker på så sätt frågor om moderskapet. Att man kan vara mor utan att bära barnet, utan att amma barnet, utan att älska barnet. Modern minns den hon skriver till, pojkens far, och hur hans fingrar rörde vid hennes kropp. Hon ser sig själv som en ko, men han smekte henne inte som en, och till slut räcker hennes vätskor inte till för att mätta pojken. Det är stillsamt, ödesmättat och med Helena Granströms vackert poetiska språk.

Den novell som fångade min uppmärksamhet mest var uppstickaren Wille Crafoords Gloria. Där de andra är erfarna och etablerade skönlitterära författare är detta Wille Crafoords debut. En debut som fångar mig redan inledningsvis. Även i Gloria handlar det om någon som skriver: journalisten Kaj Beverling och artisten Gloria Lundstedt jobbar på det som ska bli hennes självbiografi och, om allt går som det ska, hennes upprättelse. Det är en oväntad historia med de klassiska novellgreppet att nå fram till något oväntat.

Jens Lapidus håller sig nära den genre som han tidigare har skrivit, trots att han nu tagit steget in i det litterära finrummet med Heder. Adam har suttit inne, för ett brott som han kanske inte har begått. Det har gått tio år och vi följer Adams första timmar i frihet, som blir till dagar. Sonen har blivit tio år äldre, tekniken, trenderna, omvärlden likaså. Ibland glänser det till i de där iakttagelserna: ”Adam försökte också skratta. Men inuti kände han sig bara som en idiot – han hade ingen aning om vad Google Earth var för nåt.”. Men jag saknar känslorna och allt det som hade gjort Adam till en lite mindre likgiltig karaktär.

”Du ska få veta den imorgon, om du stannar hos mig inatt ska du få veta den, jag ska berätta den för dej över frukosten”, säger den ena av de två karaktärerna i Amanda Svenssons Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån. Det är en novell som innehåller massor med sidospår om döende mormödrar, stockrosor, platser i världen och kriget som aldrig kom. Men mest handlar den om ett vandrarhem i en gammal fyr, om labradorer och en hemlighet. Det handlar om de proportioner det som man inte pratar om kan få och vad som händer om man avslöjar dem.

Det är fyra fina noveller att läsa, ge bort, ge vidare, ge sig hän i.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Noveller man glömmer
• Noveller att inte läsa ensam
• Noveller från Italien
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner

På måndag skriver Alice om tre bilderböcker. Som dagens ser vi den jättefina, stämningsfulla och vackra bilderboken Memmo och Mysen söker efter färger av Emma Virke. Det blir också uppdaterad saga i Lilla snälla varg av Nadia Shireen och lek-och rymmartema i Stora rymmardagen av Cannie Möller.

På onsdag skriver Anna C om en ungdomsbok – Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg. Hon känner igen sig och tycker om de ärliga och intima sexscenerna, men saknar delvis tonåringens röst och tycker att språket är lite platt.

På torsdag skriver Emelie om Aase Bergs Liknöjd fauna, en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling som Emelie inte riktigt hittar in i.

På lördag har vi en diger novellspecial för er som gillar kortprosa. Då skriver Emelie om Novellixs senaste fyra med Amanda Svensson, Helena Granströmer, Jens Lapidus och Wille Crafoord. Perfekt läsning på tunnelbanan! Camilla skriver om två Brevnoveller, riktiga veteraner i sammanhanget och Sinnenas brunn, en surrealistisk diktsamling av Nelly Kaplan där redan omslaget väcker lust, nyfikenhet och äckel. Björn har läst Alberto Méndez Blinda solrosor, berättelser om att förlora allt och glömmas bort i skuggan av spanska inbördeskriget, Antonio Tabucchis Tiden åldras fort, om de knaggliga uråldriga illa asfalterade vägar som är Europa samt Yiyun Lis Be för mig i tusen år. Anna C skriver om ett antal noveller från Astor förlag, som alla är skrivna av spanskspråkiga författare. Hon skriver också om en grafisk novell av Frida Ulvegren. Alice läser Selene Hellströms debut Våra händer, stickande, kliande. Det är korta noveller, ofta skrivna ur ett oväntat perspektiv, till exempel den unge förövarens vid en våldtäkt. Riktigt intressant, och lite obehagligt.

Detta och mer därtill händer hos oss på Dagensbok vecka 4.

God läsning önskar vi på redaktionen.

Similar Posts:

• Fyra noveller
• Nytt år på dagensbok.com
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt