Romanen börjar med ett byggprojekt. Tomten intill huset rivs upp för nu ska minsann en pool anläggas för frun i huset, Mathilde. Det känns nästan som att Amine utför en försoningsgest, men jag hinner inte mer än snudda vid tankarna, förrän jag måste hasta vidare för att följa deras barn och allt de är med om i sina begynnande vuxenliv.

Dottern Aïcha studerar medicin i Strasbourg men sonen Selim är inte studiemotiverad över huvud taget. I bakgrunden formar sig det moderna Marocko med inrikespolitisk dramatik – också här finns inslag av proteströrelser bland de unga. För Aïcha är det självklart att vara lojal med föräldrarna, hennes upprorskänsla riktar sig snarare mot den man som vill linda henne runt sitt finger. Att hennes bror Selim är obekväm i att förkovra sig på det intellektuella planet blir starkt fångat i scenerna när han tränar i sin favoritsport, nämligen simning. Den yngre generationen kommer i kontakt med många västerländska företeelser som inte föräldrarna gjorde. När Selim rymmer från sin familj är det lätt att tänka på musikalen/filmen Hair men reliefen blir annorlunda i och med att händelserna placerats i kuststaden Essaouira.

Tonen som författaren väljer är den svala och oberörda berättarens. Däremot har berättelsen i sig inget svalt innehåll. Scener växlar snabbt och i Slimanis berättarstil ser det ut som att handlingar sker i blindo, eller åtminstone enligt ett förutbestämt öde.

Att det fräser och väser ingår i själva konceptet, särskilt märks det i hur människorna porträtteras. Alla tillåts ha mörka drivkrafter eller ha ett vresigt temperament. Kropparna fylls av iver och upptäckarlust men hos några av figurerna är sexet ett rent självskadebeteende.

Även om jag tycker om att svepas med av den här brett upplagda släktkrönikan, känns tempot aningen för hastigt och spretigt när kapitlen avlöser varandra. Det beror med största sannolikhet på att jag är så mycket trögare i mitt sätt att navigera i tillvaron. Att inte låta romanpersoner ägna sig åt existentiella kval eller formulera ord om skönheten i världen är absolut ett lika gångbart grepp i litterär mening, det vill jag understryka.

För det finns ändå ett tema eller två som håller ihop berättelsen. Det ena är det stora moderna projektet. Här är ett land där BNP stigit det senaste decenniet efter frigörelsen, men de högre samhällsklasserna bär skygglappar inför den stora delen av befolkningen som fortfarande går på samma stampade jordgolv. Som en kontrast till bilden av ett framåtskridande samhälle (nåja, förtryck av oliktänkande pågår) löper det andra temat, nämligen människornas sinnlighet och stundom okontrollerade begär. Det råder ingen brist på elektricitet i Dansa med mig och jag undrar om samma otåliga tempo ska följa i del tre?

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Större frågor i fransk thriller
• Längtan, lera och luft
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Magiskt om musik och människor

Det är 1962 när Sherri väntar sitt femte barn och Neurosedynskandalen briserar. Plötsligt måste Sherri förhålla sig till att barnet hon väntar antingen kommer att dö redan i magen, eller födas med grava missbildningar. Abort är fortfarande förbjudet i USA, men det går att få undantag av medicinska skäl, och det får Sherri. En abort bokas in och där hade det kunnat sluta.

Men Sherri har en plattform. Hon är en känd barnprogramledare i lokal-TV och hon känner att hon har en plikt att använda sig av sitt kändisskap för att varna andra för det farliga läkemedlet. När fallet blir mediesak drar sjukhuset öronen åt sig. Abort är så kontroversiellt.

Ny TV-teknik gör att Sherris fall uppmärksammas över hela världen, och plötsligt kommer hjälp från ett oväntat håll. En svensk journalist hör av sig och tycker att Sherri ska åka till Sverige för att få abort.

Fullt så enkelt är nu inte det heller. Abort är inte lagligt i Sverige heller – svenska kvinnor åker till det kommunistiska Polen för att göra det – men det finns en något mer rationell syn på undantag. I takt med att dörrarna stängs för Sherri och Bob på andra håll så verkar Sverige vara ett av få rimliga alternativ. De åker, utan att veta om de faktiskt kommer att få göra sin abort. Och klockan tickar.

Samtidigt vistas en annan amerikanska i Sverige, och följer diskussionen om Sherris fall med intresse. Det är juristen Ruth Bader Ginsburg, som ska komma att gå i bräschen för fri abort, kvinnors rättigheter och jämställdhet, så småningom som domare i den så centrala amerikanska högsta domstolen.

Det är i denna ände journalisten Emelie Svensson inleder sin debutbok, på ett valmöte 2020, där den sittande presidenten Donald Trump nås av beskedet av Ginsburg avlidit och därmed lämnat sin plats i domstolen till förfogande. Trump tar chansen att snabbt utse en konservativ domare, hans tredje, vilket ger möjlighet att riva upp det domslut, Roe mot Wade, som garanterad nationell rätt till abort i USA sedan 1973. Nu är det upp till delstaterna att besluta om kvinnors rätt till sina kroppar, sin familjebildning och sin reproduktiva hälsa.

Emelie Svensson väver skickligt ihop de olika historiska trådarna, den stora politiken och människoödena som påverkat och påverkas av dem, nu och då. Boken har undertiteln ”Ett reportage om abort” och förmedlar just en reportagekänsla av att vara där, också i de sammanhang där Svensson inte varit det. Det kan skava lite hos mig – kan man verkligen skriva historiska reportage? – och lite friheter måste hon ju ha tagit sig. Samtidigt är det ett gediget material hon har på fötterna, såväl för de historiska avsnitten som i faktiska reportage från alltmer kringskurna amerikanska abortkliniker.

Riskerar aborträtten att bli en historisk parentes? I USA ser det onekligen så ut för tillfället. Men om aborträtten är relativt ung så är faktiskt också abortmotståndet det. Man kanske föreställer sig att den här typen av konservativa politiska ståndpunkter går långt tillbaka i tiden, men fullt så enkelt är det faktiskt inte heller.

Att anse att staten å ena sidan inte ska kunna ta ifrån människor rätten att bära vapen, men däremot ska ta ifrån dem rätten att bestämma om de vill ha barn eller inte, är faktiskt just precis så motsägelsefullt som det låter. Kanske finns det någon sorts hopp i det?

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Min president var svart
• Syns inte, finns inte?

Förrän nu. För nu har det som hon hela tiden försökt skydda sig ifrån hänt. Frances Adams har verkligen blivit mördad.

Det är upptakten till Kristen Perrins mysdeckare How to solve your own murder. Den utspelar sig i en liten, på ytan idyllisk engelsk by, Castle Knoll, där alla känner alla. På gott och ont.

Hit kommer Annie Adams, en ung, arbetslös, aspirerande deckarförfattare från London. Hennes rika gammelfaster Frances har kallat henne till ett möte om arvet, och det ska bli första gången hon träffar den excentriska fastern som bland annat äger huset i fashionabla Chelsea, där Annie och hennes mamma bor.

Fast istället för det tänkta mötet med Frances snubblar den lilla gruppen potentiella arvtagare rakt in i en brottsplats. Frances är död och efter sig lämnar hon inte bara fastigheter och pengar, utan också en noggrann brottsutredning som inbegriper de flesta människor hon någonsin träffat – och ett uppdrag.

För den som kan lösa mordet på Frances är också den som kommer att få ärva alla hennes egendomar, inklusive Annies hem.

Perrin växlar mellan Annies nutid och Frances dagbok, där vi får följa hennes och hennes vänners tonår i mitten av 1960-talet. Som ungdomar i den sävliga lilla byn tar de sig in på det närliggande godset med det olycksbådande namnet Gravesdown. Där vävs intriger kring den unge godsherren, som är änkling. Snart ställs väninnor mot varandra och en av dem försvinner spårlöst.

Skulle det ha varit Frances? Hänger hennes död ihop med Emily Sparrows försvinnande för sextio är sedan? Och kan Annie lösa brotten och vinna förmögenheten innan tiden löper ut för henne själv? Någon i byn är trots allt angelägen om att behålla sina hemligheter.

How to solve your own murder är en trevlig, välskriven mordhistoria. Jag vill definitivt veta hur det går. Jag kommer nog inte att ligga och grubbla på den här romanen efter att den blivit utläst, men jag är lite nyfiken på den fortsättning som tydligen är på gång. Kommer Frances att fortsätta lösa mysterier från andra sidan graven?

Similar Posts:

• Underskatta inte en gammal dam!
• Ytlighetens estetik
• Det bubblar i Brighton
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Ingen sommar utan nordic noir?

Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.

Similar Posts:

• Epidemi, efterkrig och kvinnlig frigörelse
• Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö
• Om sorg och omsorg
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar

Ramen för berättelsen, och ingången, är en febersjukdom, med det är snarare hur de fyra avsnitten läggs lager på lager på varandra, som skapar en helhet. Dramaturgin i respektive avsnitt gör att de fungerar mer som noveller än delar av en roman, men mot slutet känns det ändå att de fyra delarna hör ihop.

Hur snyggt och fintrådigt både berättelsen (helheten) och berättelserna (de fyra avsnitten) vävs fram, är det ändå nere på den språkliga nivån som Detaljernas största styrka ligger. Ia Genbergs meningar och stycken flyter helt sömlöst, och det är ren njutning att som läsare vistas där.

För mig som är bara några år yngre än huvudpersonen är det också roligt att följa med tillbaka till tiden strax före millennieskiftet och uppleva nittiotalet ur hennes perspektiv. Den där tiden när det fortfarande var möjligt (till och med ganska lätt) att faktiskt tappa bort en person, utan möjligheten att leta upp varandra senare via något som heter internet. Och allt ståhej inför millennieskiftet, kommer ni ihåg?

Detaljerna är Ia Genbergs fjärde bok och 2022 fick hon både Aftonbladets litteraturpris och Augustpriset i skönlitteratur för den, det senare med motiveringen:

Med vemod, precision och lågmäld humor skriver Ia Genberg fram de skärvor som skapar en människa, och låter sin röst ljuda med omisskännlig klang. I den exakta känslan för de små detaljerna blir en hel värld levande.

Nu är den engelska översättningen av boken, The Details, i översättning av Kira Josefsson, långlistad till International Booker Prize.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Längtan, lera och luft
• En nationalsocialists minnesfragment
• Livet, litteraturen och allting

Där upptäcker polisen Edgar Stephens några väskor innehållande en kvinnokropp i tre delar. Eftersom tankarna går till trolleritricket med den (skenbart) itusågade damen tar han kontakt med en gammal bekant, trollkarlen Max Mephisto. Edgar och Max tjänstgjorde tillsammans under andra världskriget, i ett förband med uppdrag att lura tyskarna att den skotska kusten var bättre försvarad än den egentligen var genom att skapa falska krigsfordon och fartyg. Illusioner.

Denna lilla styrka, The Magic Men, kastar på olika sätt sin skugga över Edgars och Max efterkrigsår. Det gör också intrigerna kring varietéscenen, där Max uppträder och kan fungera som informell ingång.

I deckarseriens sjätte bok, The Midnight Hour – som såklart är omöjlig att presentera utan att avslöja en del av vad som hänt i de tidigare romanerna – har vi hunnit fram till år 1965. Varietéscenens dagar är räknade, Max är numera en etablerad filmstjärna med glamorös Hollywoodfru och Ed har hunnit få tre barn med sin fru Emma, tidigare en av Brightons första kvinnliga poliser och numera privatdetektiv.

Det där med könsroller började som en av seriens nackdelar. Med sitt fokus på The Magic Men och polisarbete gjorde den historiska miljön, och såklart författarens val, den första boken lite trist enkönad. Kvinnor var reducerade till lättklädda assistenter att i bästa fall sukta efter och försöka rädda, i värsta fall mörda. Möjligen tröttnade Griffiths själv snabbt på detta, och plockade in Emma och Max vuxna (”oäkta”) dotter Ruby.

Därefter har rollistan fyllts på. Den skarpa journalisten Sam är numera Emmas partner som privatutredare, och på polisstationen visar den unga Meg framfötterna. Hon får förstås fortfarande inte köra polisbil eller andra okvinnliga saker, och nu har Griffiths vänt skildringen av kvinnornas begränsningar till en klar fördel. Visst bubblar man av frustration när Meg hela tiden är beroende av att få skjuts (fast hon mycket väl kan köra bil), och jublar när Emma lyckas dumpa minstingen på fadern för omväxlings skull och lösa brott istället. Hon är ju så bra på det.

I The Midnight Hour har den gamle teatermogulen Bert Billington hittats död. Förgiftad, visar det sig, med råttgift. Han hustru, den bedagade varietéstjärnan Verity Malone, blir såklart misstänkt och anlitar därför Emmas och Sams detektivbyrå. En av parets söner antyder faktiskt att det är modern som läst Betty Friedan, fått konstiga (det vill säga feministiska) idéer, och ledsnat på att ta hand om sin sjuklige, ständigt otrogne make.

Samtidigt dyker det upp anspelningar på en föreställning som Billington medverkade i 1949. Där spelade han rollen som Råttkungen. Är det möjligt att orsakerna till mordet finns i det förflutna?

Mellan bok fyra och fem i serien gjorde Griffiths ett hopp i tiden på tio år. Det var ett hopp från en lite nedgången efterkrigsvärld till ett påtagligt modernare 1960-tal, en värld där allt ännu inte helt ställts på ända, men definitivt börjat bubbla. Kvinnor ifrågasatte alltmer sin självklara plats vid spisen, och på stranden i Brighton drabbade ungdomsgrupperna Mods och Rockers samman. Det var också ett hopp i karaktärernas liv som jag först hade lite svårt att förlika mig med. De blev liksom medelålders i ett slag. Lite tröttare, stundtals bittrare.

Nu har jag hunnit komma in i dem igen. Emma har fått ett nytt utlopp för sin begåvning som detektiv – även om det är befängt att hennes och Eds giftermål ska vara en fjäder i hatten för hans karriär och slutet på hennes. Nu vill jag veta hur det ska gå för dem vidare: Vilka nya turer tar Max och Rubys liv? Vilket blir Sams och Emmas nästa fall? Kommer deras intressen att krocka med polisens? Och när ska Meg egentligen få köra polisbil?

Nästa bok i serien ges ut i slutet av oktober.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?
• En deckare som lovar mer än den håller
• Människor förrädiska som tidvatten

Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Okomplicerat skön rytm
• I skuggan av samhällskollapsen
• Play it again
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Romanen Glöm bort din saknad är Ann-Luise Bertells tredje roman. Den är en sorts fortsättning på hennes första roman Vänd om din längtan (2016) men kan läsas helt fristående.

Den lilla familjen Rönnblom med mamma Maria, pappa Rikard och tvillingflickorna Marlene (Len) och Susan återvänder från Kanada till faderns österbottniska hemby. En by med långa åkrar och långa, röda bondgårdar. Välbeställt. Fet mylla. Förutom vid ån där gyttjan glibbar under fötterna. Ån som hotar stiga. Där ska de bo.

Det är början av femtiotalet. Hemma väntar en tjänst på banken för pappan och även ett hus som föräldrarna sänt hem pengar för att låta bygga. Men i huset bor andra människor (karelare). Uppseendeväckande klädd är familjen också. De får flytta in på vinden i bondstugan hos den svartklädda och gråa farmor som har flera hemmaboende barn, bland annat en liten lungsjuk son. Med tiden flyttar de in i sitt eget hus men det är vindpinat från alla håll och ligger nära ån. Lera överallt. Ladugården är för dåligt isolerad. Kor och kalvar far illa.

Högre upp på backen i en präktig gård bor faderns yngre bror Ener med sin osynliga fru. Farfar, som dog medan de var ombord på båten som tog dem över Atlanten, och som skulle ordnat en tjänst på banken åt sin son hann aldrig det. Fadern kommer sig inte för något utan läser mest om dagarna. När han tar sig till med något, såsom att harva, skrattar hela byn åt hans framfart med plogen. Han är ingen riktig bonde, ingen riktig karl. Han bygger inte på deras halvfärdiga hem. Spänningarna gentemot släktingarna stiger. De nattliga ljuden från föräldrarnas säng har upphört för sen länge.

Det pratas om dem i byn. Om “kläppen” som lämnat kvar i Kanada. Vem är det? Den äldre systern Lidia? Vem är hennes pappa? Byns kvinnfolk drar sig inte alls för att fråga. Mamman som är frånskild, som klär upp sig, som röker accepteras inte av farmodern, inte heller av bondmoran nästgårds med sina kafferep. Flickorna har “konstiga” namn. Går snett. Ser sura ut. Det är många fel på dem. I omgivningens ögon.

Men Len, som läsaren följer, växer, växer upp. Vill veta. Hon spionerar, lägger ihop. Sexualiteten, kroppen, känslorna som finns överallt. Hur blir barn till? Blödningarna; kommer hon att dö? Den inre elden hon själv har i sin kropp. Vad felas henne? Och kan en pappa bara försvinna? Lidia, systern i Kanada. Varför? I slutet av romanen har Len fått svar på livsviktiga frågor.

Hon följer tidigt med mormodern Margareta, som bor i byn Saktmodet. ”Mommo” som kan ”vända om längtan” hos djur och som Bertell skildrat skickligt i Vänd om min längtan . Tillsammans med mormor får Len för första gången se och tvätta en död kropp. Mormor vet råd; om käringarnas skvaller men också om kroppens tid; ge liv, leva, dö. Hon säger rakt ut: ”Jag ska dö”, ”Jag ruttnar”. Om människorna säger hon så sant: ”Det är bara att lyssna på dem, så talar de.” I slutet av berättelsen börjar Len vara vuxen och mormor har fått dö. Men som ”mommo” vill Len bli: liksom stå över allting. Låta allt flyga förbi. Men Len behöver ett yrke: sjuksköterskans.

Romanen är en utvecklingshistoria. Kvinnolivet får stor fokus. Även klass genom barnets ögon. Känslor uttrycks ofta med kroppen; hur den rör sig eller hur den stelnat. Ibland bryter känslorna fram starkt; pappan gråter änd över sig i höladan, ensamma morbror Axels hulkande och snorande på mormors begravning, Len som säger ifrån inför hela byn om vem som är far till karelarflickan Helmis barn. Mamman Marias dans till grammofonen är en magisk scen; hur hon kånkar hem sin stora grammafon på cykeln, letar i trunkar fram stenkakor med mörka mansröster och sedan dansar, dansar ”som en trollslända” i deras kök. Flickorna dansar. Dansar ut alla sorger, all längtan. Men grammofonen hamnar i natten i ån; den får inte finnas. Ån slukar dess sång, liksom ån stiger och svämmer in över deras – från förra kalla och enkla – hem. Leran tränger in. Nästan förgör det (dem).

Omslagsbilden med en trana som flyger i något grått, blått är gjord av Sanna Mander. Liksom haren som pryder Bertells roman Heiman (2020) symboliserar rädslan, symboliserar här tranan längtan. Den stora fågeln som flyger högt i luften, skyn över de österbottniska lerjordarna vår och höst blir en bild för Lens inre starka styrka och livsväg. Framåt.

Romanen Glöm bort din saknad berör mig mycket. Med ett enkelt, precist språk skriver Ann-Luise Bertell om en ung flickas liv och utveckling. Berättelsen om Len lägger sig i linje vad gäller miljöer och människor med Bertells tidigare romaner. Bertell skriver arketypiska berättelser som i hennes univers utspelar sig i Österbotten, i små byar. Egentligen kunde de utspelas överallt i världen. Det här är konst.

Similar Posts:

• Löjligt lycklig läsning
• Livets vägar
• Köttbullar är också omtanke
• Elofs och Olgas bok
• Att välja och skriva sitt liv

Förlaget Romanus & Selling har i vår gett ut en nyutgåva av novellsamlingen, som försetts med ett osedvanligt tilltalande, dekorativt och färgglatt omslag, signerat Lotta Kühlhorn. De fyra novellerna finns för övrigt redan tidigare på svenska under titeln Ge mig en gåta (Trevi förlag 1980) och jag försöker utan framgång lokalisera mitt eget medfarna exemplar av den gamla utgåvan i bokhyllan här hemma. Det är bara att konstatera att min nogsamt upprätthållna huller om buller-princip – med dubbla rader och böcker på tvären – inte håller måttet.

Jag tycker mig se vissa paralleller mellan Tillie Olsen och den svenska författaren tillika städerskan Maja Ekelöf (1918 – 1989), vars enda roman Rapport från en skurhink (1970) på sistone hamnat i rampljuset i och med att en biografi över Ekelöf ligger på bokhandelsdiskarna. Trots att de förvärvsarbetade hade fyrabarnsmamman Tillie Olsen och fembarnsmamman Maja Ekelöf ork att uppröras över sociala orättvisor och engagera sig politiskt. Olsen knegade för brödfödan som servitris, hembiträde samt på fabrik, medan Ekelöf städade, bland annat på biblioteket i Karlskoga. Kvinnornas tidiga skolgång var inte mycket att skryta med och författardebuten skedde i mogen ålder. Likväl har båda gjort avtryck i litteraturhistorien. I synnerhet Tillie Olsen, som även publicerade rikligt med artiklar och blev en uppskattad föredragshållare.

Olsens fyra noveller är stilistiskt fulländade små mästerstycken. Synvinklarna skiftar genom att en rad olika röster kommer till tals. Texterna är replikspäckade och består delvis av inre dialoger. Författaren avslöjar inte allt på en gång för läsaren, utan smyger elegant in värdefulla upplysningar en efter en. Pusselbit läggs till pusselbit. Rätt som det är gör historien ett hopp i tiden. Tekniker som tvingar läsaren att vara mycket uppmärksam och inte ge avkall på koncentrationen. Jag finner att jag behöver läsa novellerna både två och tre gånger.

Sidorna i Olsens noveller befolkas av fattigt folk i nedslitna bostäder i stadsmiljö. Den första och den sista berättelsen är mina favoriter. Huvudpersonerna har en del gemensamma drag. Både den namnlösa mammans (i ”Jag står här och stryker”) och Evas (i ”Ge mig en gåta”) liv har varit begränsade på grund av brist på pengar jämte klass – och könstillhörighet. Kvinnorna har aldrig fått lov att ta plats eller själva välja hur de vill leva sina liv. Sonen Lennie uttrycker sina tankar om Eva med orden: ”det i henne som aldrig hade levat”.

Med tre barn och heltidsjobb har egentid varit en bristvara under många år också för mig. Nu är mina barn vuxna, men till skillnad från Eva i novellen ”Ge mig en gåta” har jag fått min hett åtrådda egentid, medan Eva riskerar att snuvas på sin. Efter 47 år av markservice åt man och sju barn ivrar hennes man för att flytta till ett kooperativt boende för pensionärer, medan frun inte står ut med tanken på en massa främmande människor. Hon vill äntligen slippa dansa efter andras pipa.

Mannen och barnen gaddar ihop sig. Evas hemliga vapen är att skruva ned ljudet på sin hörapparat när omvärlden blir alltför påträngande, vända sig inåt till minnena och böckerna (som hon kan utantill) och förskansa sig i sängen. En hätsk batalj inleds makarna emellan, men ingen går egentligen segrande ur striden.

Gammal ärrvävnad brast och såren varade sig på nytt. Tjechov minsann. Hon tänkte utan värme på den unga hustrun som i sena kvällstimmar ammade ett spädbarn, ofta med ett av de andra i knät och försökte hålla sig vaken för att utnyttja den enda tid som stod henne till buds att läsa. Hon kunde ännu känna nattkylan på hans kind när han kom hem sent från något sammanträde.

Den – i förstone kryptiska – novelltiteln ”Ge mig en gåta” syftar på att barnbarnen försöker få sin mormor att interagera med dem. Responsen blir att hon påstår att hon inte kan några gåtor. Hon klarar helt enkelt inte av kraven från de yngsta barnbarnen, vilket är hjärtskärande att bevittna. Medan omgivningen står handfallen tar den – nu dödssjuka – Eva stegvis avstånd från livet. Samtidigt som hon plågas av smärtsamma minnesbilder från det gamla hemlandet Ryssland.

I novellen ”Jag står här och stryker” rannsakar en fembarnsmamma sitt samvete gentemot den äldsta dottern. Minnena tränger sig på. Hon känner skuld över att hon inte kunnat ägna så mycket tid och omsorg åt sin äldsta dotter, men inser samtidigt att hennes valmöjligheter varit begränsade. Den korta berättelsen är djupt tragisk och griper tag i sin läsare.

Jag kan bara avslutningsvis konstatera att Tillie Olsens författarskap fortfarande är relevant för oss idag och det är gott att hon uppmärksammas.

Similar Posts:

• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Stark novelldebut 
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken

Det är något med stämningen som gör att jag bara vill krypa ner under en filt och inte komma fram innan boken är slut. Jag tror att det är det oberäkneliga i handlingen som gör att det känns som om det är livet självt man är med i, när man läser Fri kärlek i översättning av Marianne Tufvesson.

Det är 60-tal, sjaviga skjortor, ska-musik, joints och mycket kajal runt ögonen. Det är swinging London när det svängde som mest. Men hos Phyllis och hennes familj, mannen Roger och barnen Colette och Hugh, ute i förorten Otterley svänger det inte så mycket. Det är på sin höjd Phyllis som svänger dammvippan innan hon ger sig i väg på sina så kallade ”mamma-sammanträden” med tennisklubben eller samtalsklubben. Jag tror att hon tycker att livet är rätt okej och hon verkar inte vara aktivt olycklig, men när hon får en överraskande kyss ute i trädgården av en yngre man, som är på besök hos familjen, förändras allt.

Allt? Ja, allt! Hennes syn på förortslivet, på familjen, på politiken och inte minst på sexualiteten förändras gradvis efter den ödesdigra kyssen och hon bestämmer sig för att utforska vad livet har att erbjuda en inte längre purung kvinna med barn som är på väg ut ur huset. Och det visar sig vara en hel del, om man öppnar korpgluggarna och vågar sig längre bort än till grannens cocktailparty, skulle jag vilja påstå, utan att avslöja för mycket.

Titeln Fri kärlek är en beskrivning av det här nya livet och det är inte bara Phyllis som utforskar sin sexualitet. Nej, ni behöver inte vara oroliga för pinsamma sängkammarscener. Det är inte så Hadley arbetar. Hon låter oss förstå, ana och veta utan att skriva oss något på näsan.

Det som gör den här boken så underbar är att den inte är det minsta förutsägbar. Den följer inga färdiga uppritade kartor utan svänger ibland överraskande av på en liten skogsstig, där jag hade trott att vi skulle fortsätta framåt på landsvägen. Det finns ingen stereotyp uppdelning i goda och onda personer. De som vid den första blicken verkar goda, beter sig inte alltid så mot sin omgivning och de som man skulle kunna kalla ”onda”, uppför sig i sin tur inte som svin hela tiden. De flesta är som folk är mest, helt enkelt. Människor förändras, utvecklas och överraskar, både mig som läsare och kanske sig själva, och livet tar en ny vändning. Och jag blir löjligt lycklig varje gång jag får lära känna en ny sida av Phyllis, Roger, Colette och de andra som vi möter i den här romanen.

Similar Posts:

• Längtan, lera och luft
• Roman om rädsla
• Det bubblar i Brighton
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Systerskap i botten av näringskedjan