Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

Därefter följde flera veckor av överdådigt festande och storslagna skådespel. Bland annat bjöds det på banketter, tornerspel och fyrverkerier samt det i mina ögon tvivelaktiga nöjet att på Hötorget beskåda jakt på levande hjortar, vargar, rävar och harar. Barockens ledord var bländande prakt och den självskrivna förebilden solkungen Ludvig XIV och hans storstilade hovliv i Versailles utanför Paris.

Hedvig Eleonora (1636 – 1715) överlevde både sin make Karl X Gustav, sin son Karl XI och dog ett endast tre år innan sonsonen Karl XII den 30 november 1718 föll offer för en kula vid Fredrikstens fästning i Halden. Hon har gått till historien som ”Karlarnas maka, moder och farmoder”. Vi nutidsmänniskor har lätt att känna igen oss i beskrivningen av Hedvig Eleonoras bekymmer för barn och barnbarn.

Den sjuttonåriga prinsessan anlände som brud till Sverige från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, där hennes far Fredrik III styrde och ställde. Trots att äktenskapet ingåtts av politiska hänsynstaganden tycks Hedvig Eleonora och Karl Gustav trivts tillsammans. När drottningen blev änka vid endast 23 års ålder gifte hon aldrig om sig, trots att hon inte saknade frestande anbud. Navelsträngen till sonen Karl XI förblev intakt, även sedan han gift sig med den änglalika danska prinsessan Ulrika Eleonora. Änkedrottningen var och förblev rikets första dam. Hon tycks att ha haft skinn på näsan och satt i två förmyndarregeringar.

Smaken för balett och teater fick Hedvig Eleonora med modersmjölken. Hon samlade på konst och tog konstnärer och arkitekter under sina vingars beskydd. Hennes hobbies var annars att spela kort och bygga slott. Efter ritningar av Tessin den äldre återuppbyggde Hedvig Eleonora Drottningholm, som brann ner 1661. Eldsvådor var frekventa vid denna tid, då de flesta byggnader var av trä. 1697 brann även Slottet Tre kronor ned till grunden. Karl XI hade just dött och man fick bråttom att rädda liket undan lågorna.

Hedvig Eleonora hann under sina närapå åttio år på jorden inte bara uppleva ofattbar lyx under Sveriges glansdagar som stormakt, utan också hur riket tappade makt och provinser. Eländet formligen hopade sig i början av 1700-talet i form av missväxt, svält, krig, sinande statskassa och farsoter. På Öland strök halva befolkningen med av pestens härjningar. Häxprocesserna resulterade i hundratals avrättningar under Karl XI:s regeringstid. De eviga krigen ledde till brist på män, varför kvinnorna fick dra tunga lass på hemmaplan. Samtidigt ökade läskunnigheten i landet, bland annat genom att regelbundna husförhör hölls.

1600-talet var en tid av kungligt envälde och reduktion. De gamla adelssläkterna hölls i schack genom att deras jord beslagtogs av kronan. Författaren redogör för den karolinska epoken, men utan att förlora Hedvig Eleonora ur sikte. Hon har uppnått perfekt balans mellan beskrivningen av drottningen som person och tiden. Boken kräver inga förkunskaper och ger dig heller inte skuldkänslor om du händelsevis glömt när slaget vid Lund, Narva och Poltava ägde rum eller vad freden i Roskilde och kalabaliken i Bender innebar.

Pikanta detaljer livar upp framställningen, ofta genom att Ulvros begagnar sig av samtida ögonvittnen, som kammarherren Johan Ekeblad. Boken är också rikt illustrerad. Av den digra käll- och litteraturförteckningen att döma står det klart att författaren är mycket insatt i ämnet. Ulvros bidrar kanske inte med nya forskningsrön, men det är synnerligen välkommet med en modern, välskriven biografi över en intressant drottning som levde i en spännande tid.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Gustavianska intriger
• 250 år av kvinnoliv
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Mer stormaktstid av Peter Englund

Hon lyckas fånga denne spränglärdes resa genom ett intressant intellektuellt landskap. Författarens tes är att Leibniz´ födelse in i det heliga romerska imperiet utgör nyckeln till hela hans identitet. Filosofer såsom Spinoza, Descartes och Locke föddes i stabila nationer där det exempelvis var lättare att förfäkta en rent materialistisk filosofi. “[Leibniz] föddes i en splittrad värld söndersliten av religiösa, politiska och intellektuella kriser – hans mål var att foga samman bitarna och skapa en universell syntes till Guds ära och mänsklighetens lycka.”

Leibniz fick tidigt tillgång till internationella verk tack vare faderns exceptionella bibliotek. “Det verkar som om Leibniz intellektuella nyskapande och experimenterande redan från början föddes ur ett eklektiskt förhållningssätt: ur den breda och självständiga läsningen han girigt ägnade sig åt i sin fars bibliotek och av hans brådmogna lust att utforska kunskapens värld oberoende av sina lärare och sätta ihop bitarna själv.” Om han fick en färdig lösning i skolan sökte han genast alternativa lösningar för att tolka problemet ur så många vinklar som möjligt.

Leibniz sökte sig livet genom till mer kosmopolitiska platser såsom Paris, London eller Wien där han kunde få intellektuell stimulans. “På hans skala över livets njutningar kunde inget mäta sig med intellektuella utbyten och samtal.” Detta var hans dolce vita. Han reste, diskuterade och skrev. Ofta lyckades han rättfärdiga sina eklektiska intellektuella äventyr för en furste genom att hävda en att det på något sätt hängde ihop med det han skulle göra, som exempelvis när han använde familjen Wulfs släktkrönika som en förevändning att studera jordens begynnelse.

En bra bild av filosofens mentala landskap får man av hans försök 1688 att presentera innovativa förslag för kejsaren i Wien:

allt från rikets historieskrivning [...] till en reform av myntpräglingen, från byggandet av en fabrik för tillverkning av mineralbaserade färger [...] till stärkandet av handel och linnetillverkning; från frivillig turkskatt som skulle bekosta kriget mot Osmanska riket och lyxskatt på kläder till en modernisering av arvriken och grundandet av ett universellt referensbibliotek; från införandet av ett försäkringssystem till ett system för att lysa upp Wiens gator med oljelampor. Sist men inte minst fanns förstås ett tämligen detaljerat förslag till de kristna kyrkornas återförening.

Mötet med den holländske vetenskapsmannen Huygens visar tydligt klyftan mellan vetenskap och filosofi.

Huygens var försiktig och benägen att gå framåt i klara och konkreta steg hellre än att dra upp storvulna planer som omfattade visa mer än det aktuella problemet. [...] [Huygens tyckte att] Leibniz var alltför benägen att hänge sig åt vaga presentationer av sitt promethiska reformprogram i stället för att koncentrera sig på klara formuleringar och lösningar av det väldefinierade och hanterbara problem.

Detta får en att associera till vetenskapsfilosofen David Deutsch, som skriver att tydliga och väl avgränsade definitioner är förutsättningen för att kunna testa en hypotes. Vaga och oklara utsagor blir däremot väldigt svåra att falsifiera. Man kan genom vaga formuleringar lura sig själv att det finns ett mönster när det i själva verket kanske säger mer om en själv än om verkligheten.

“Alltsedan han började sin intellektuella bana, menade han, hade han riktat sina ansträngningar mot encyklopedin och ett allmänt förnyande av människans vetenskaper i syfte att öka samhällsnytta.” Varför publicerade han i så fall inte direkt sina upptäckter? Författaren antyder att detta kan bero på att Leibniz i början av sin karriär publicerade matematiska bevis som redan var upptäckta och ville därför inte skämma ut sig själv igen. 200 år efter Leibniz skulle exempelvis Boole göra liknande upptäckter inom logik som skulle skapa förutsättningen för framtida datorer. Men det skulle dröja minst 100 år innan Pierre Simon de Laplace formulerade den klassiska sannolikhetsteorin som den gode filosofen redan hade upptäckt på 1600-talet! En annan tolkning kan vara att han helt enkelt var för spretig och att han alltför ofta fick värdesätta sin egen ekonomi (d v s ta jobb av furstar) istället för att fokusera på att lösa svåra problem. Intellektuell frihet var svår att uppnå (Spinoza blev tvungen att försörja sig genom att skärpa linser).

Inget verk tidigare har försökt att fånga hela Leibniz’ oeuvre och just omfånget gör att man inte alltid hinner landa i hans verk. Man får snarare bilden av en genialisk begåvning där idéerna ofta överväldigar människan (som så ofta är fallet med kreatörer). “En person som Leibniz, med osviklig förmåga att uppfatta överensstämmelser bakom ytliga motsättningar, var i lika hög grad kapabel att presentera sin samlade och konsekventa lära på till synes oförenliga sätt.” Man kan dock undra om det verkligen fanns ett osynligt mönster att upptäcka eller om detta bara var Leibniz egna projektion.

Fri tanke gör ett storverk med denna översättning och bidrar därmed till att ge Sverige tillgång till internationella standardverk. Antognazzas bok gör mycket för att skapa en positiv bild av Leibniz’ livsverk och därmed motverka den karikatyr som återfinns i Voltaires roman Candide. Leibniz’ världsbild – som snarare var medeltida – skapade kontinuerliga problem då han försökte förena sin djupt optimistiska tro med modern vetenskap. Med tanke på hur många samtida som faktiskt bedrev sann vetenskap (som gamle Huygens) kan man hålla med Voltaire när han skrev: uppskatta dem som söker sanning men var extra uppmärksam gentemot dem som tror sig upptäckt den.

Similar Posts:

• Automaten och själen
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Oavgörbara sanningar
• …Et linguas manciporium contemno!

Kristian IV av Danmark hade som ambition att tvinga Sverige tillbaka till den nordiska unionen, en sammanslutning som hade präglat senmedeltiden. I andra hand ville han utestänga Sverige från västkusten. Men för att uppnå detta var han tvungen att angripa Kalmar, på den tiden gränsstad mellan länderna.

På den svenska tronen satt den sista av Gustav Vasas söner som blev kung, Karl IX. Han var vid krigsutbrottet 61 år gammal. Om Vasa-eran hade en aura av svärd och hillebarder över sig, tycks Kalmarkriget ha präglats av tungt artilleri. Borgar och befästa städer som man fordom hade behövt belägra för att betvinga, kunde nu skjutas sönder och stormas. Så gick det med Kalmar stad som endast en månad in i kriget, den 27 maj 1611, sensationellt kunde erövras av danskarna.

Senare gav Kalmar slott upp, en av landets då starkaste befästningsverk. Ännu något senare Borgholms slott och även Älvsborgs fästning. Karl utmanade den 34-årige Kristian på envig i en desperat gest. Han fick ett hånfullt nej till svar och kriget fortsatte. Danskarna hade en hel del dyra legoknektar från kontinenten i sina led. Svenskarna mobiliserade bondehärar.

Som så ofta är freden, i detta fall Freden i Knäred, och dess villkor minst lika intressant som den väpnade konflikten. Vid tiden för freden hade Karl IX avlidit och hans son Gustaf II Adolf blivit kung. Freden i Knäred förhandlades från svenskarnas sida av en ung Axel Oxenstierna, en man med framtiden för sig. Trots alla militära förluster kan villkoren betraktas som hyggliga för svensk del. Gränserna återställdes. Danskarna återlämnade Kalmar och Öland och fick tillbaka Jämtland och Härjedalen. Kruxet var västkusten, som svenskarna förlorat greppet om. I freden enades parterna om att svenskarna skulle betala ett krigsskadestånd, den så kallade Älvsborgs lösen, på totalt en miljon silverdaler. Därefter skulle Älvsborg och Göta älv återgå i svensk ägo.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en flyhänt och översiktlig skildring. Källmaterialet tycks vara ganska tunt eller så har hon medvetet valt ett helikopterperspektiv för att det ska bli snabbläst. Som bördig från trakten kring Kalmar sund kan jag känna starkt med ölänningarna som aldrig har kunnat gömma sig i krigstider. Jag kan undra över lokalt traderade berättelser som ger vid handen att kalmariterna tvingades spränga storkyrkan för att den inte skulle kunna användas av danskarna i de fortsatta angreppen mot slottet, något författaren inte tar upp (och som kanske inte är sant). Storpolitiskt kan man fundera kring den svenska krigsförlusten. Den tycks knappast ha gjort någon större åverkan på svensk krigsförmåga eller Gustav II Adolfs aptit på erövringar. Något tiotal år senare var ”Lejonet från Norden” inbegripen i trettioåriga kriget.

På flera sätt är det nedslående. Envåldshärskare kan kriga och förlora eller kriga och vinna. De många människorna betalar priset. Frågan är hur vi sätter stopp för de härskande gubbarna som vill ha krig.

Similar Posts:

• Kriget och de som får sitta emellan
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Välregisserade begravningar
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Historia ur den osynligas perspektiv

För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Vänsterprassel i arkiven
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• ”Words and ideas can change the world”

Slottsbyggnaden med sina fyra torn är bland allmänheten mest förknippad med Hermans son Carl Gustaf Wrangel. Han tillhör de adliga som ägde mark och byggnader i svenska provinser som låg i norra Tyskland, Livland och östra Karelen. Slottet blev hans sommarbostad. Bygget pågick under trettio år och i den stora salen som ännu inte är färdigställd står snickarbänkar och redskap kvar som om hantverkarna bara gått på lunch.

Petter Inedahl berättar med stor variation om olika människor han läst eller hört talas om och som har anknytning till Skokloster. Hans berättande tar ofta avstamp i de målade porträtt som hänger på väggarna eller förvaras i förråd. De stora sviterna för greven och grevinnan, matsalarnas inredningsdetaljer och samlingar av föremål berättar om status, makt, sjukdom, död och krig.

Entusiasmen hos författaren – också mångårig guide – går ingen förbi. Författaren har letat i böcker efter personer om vilka det berättas har hamnat i konflikt eller är omnämnda som hetlevrade, olyckliga eller fula. Adelssläkterna har täta band med varandra och anekdoterna lyfter fram deras egenskaper.

Störst intryck gör utdraget ur kassaboken där utgifter har bokförts. Noteringar som är bevarade genom århundradena handlar om stort och smått. Adelsfamiljen skänker pengar till fattiga eller köper tvål till sina barn. Uteblivna löner betalas ut till personal efter månaders förseningar. När jag läser en rad som handlar om inköp av 8 alnar taft för mössor och dukar får jag en bild av ett febrilt sömnadsarbete i något av slottets arbetsrum.

Boken har tyvärr brister. En handlar om textens struktur. Tankar och information är sammanfogade på ett sätt som inte alltid är lätt att följa. Inedahl påbörjar återkommande en anekdot som leder till en annan anekdot – ofta med ett helt annat sammanhang. Exempel på detta är stycket med ett detaljerat referat av ett sjöslag vid Öresund 1658 som skiftar perspektiv till två antagonisters duell på landbacken ett annat år och sedan landar allt i några fladdermöss som familjen von Essen upptäckte på 1940-talet. Avvikelserna från alla påbörjade trådar får inte alls fäste i mig, utan jag längtar bara efter en medveten skribent, vars ordmassa stramats upp.

En annan brist är de saknade hänvisningarna till litteraturförteckningen. Inedahl förmedlar inte heller sina egna reflektioner kring hur han värderar muntligt överförda anekdoter eller nedskrivna skrönor som hittas i historieböcker utgivna för länge sedan. Jag anar att berättandet är tänkt att vara underhållande men trovärdigheten minskar när jag läser exempelvis formuleringar som: ”Nu finns det glädjedödande historiker som menar [---]”. Sist men inte minst undrar jag över det långa avsnittet om bödlar och dess relevans (förutom kopplingen till bödelssvärden i en av rustkamrarna). I stället för att skriva så omfattande kunde han hänvisat till Annica Sandéns bok i samma ämne Bödlar – Liv, död och skam i svenskt 1600-tal som gavs ut år 2016.

Jag gillar att det skrivs böcker om slott och herrgårdar och som berättar om människor som levt och arbetat i dessa miljöer. Skokloster – Ett slotts dolda historia är på så vis ett tillskott till denna genre. Men jag läser hellre böcker av historieskribenter som ställer sig vid sidan av sitt material och också värderar det. Allt källmaterial har sällan samma grad av sanningshalt beroende på omständigheterna kring deras uppkomst.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spöken finns överallt
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg

Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig en väldig makt. Makten att döma till döden genom att utpeka grannfruar som häxor.

Med Brinn! har Sisela Lindblom tagit ett rejält kliv från sina tidigare romaner. Där hon tidigare befunnit sig mitt i nutiden, i den ytliga övre medelklassens materiella drömmar och jobb inom media, ger hon här kött och ben och lukt åt ett skitigt, 350-årigt förflutet.

Är människorna så annorlunda, ändå? Deras livsvillkor är det sannerligen, men avundsjukan, maktkampen och det infekterade gamla grollet tycks obehagligt likt. Lisbet Carlsdotter, det vakstugornas och rättegångarnas stjärnvittne vi får följa, kan faktiskt föra tankarna till Lisa i Lindbloms debutroman Lisa för själen från 1995. Jo, jag återkommer ständigt till denna roman, men av mina Lindblomska läsupplevelser är det fortfarande den som bitit sig fast.

I Brinn! är perspektivet Lisbets. Vi får följa hennes resonemang och vardag, men får för den skull inga enkla svar på varför hon agerar som hon gör. Tror hon själv på det hon berättar? Det är inte svårt att se vilka fördelar det ger henne. Hon blir någon, hon bjuds på mat och bekväma sängplatser, hon får respekt och en möjlighet att hämnas på dem hon tycker illa om. Fast det finns en gräns, som hon ska bli varse. Att peka ut fattiga grannfruar är en sak, men när turen kommer till kvinnor med bättre kontaktnät – är överheten verkligen fortfarande beredd att lyssna då?

Här hade recensionen kunnat sluta, med ett konstaterande om att det här är en historisk roman som ger myllrande liv åt ett spännande stycke historia och dess aktörer. Så lätt vill emellertid inte Lindblom göra det. Istället kastar hon in ytterligare ett perspektiv, ”Anteckningar av en anonym hobbyforskare skickade till en molnbank!”. Dessa båda tidsplan flyter så småningom ihop, och hobbyforskaren, som blivit alltmer besatt av häxprocesserna i allmänhet och av Lisbet Carlsdotter i synnerhet, befinner sig plötsligt på 1670-talets gator, där hon försöker ingripa i Lisbets uppgång och fall.

Så blir historien en helt annan, en metaberättelse om vad vi vill med det förflutna, eller kanske hur medkänsla (och förutfattade meningar?) kan fängsla oss genom tid och rum. Eller handlar det om ödets obeveklighet? Jag har faktiskt ingen aning längre, men jag är till hälften övervunnen bara av att behöva grubbla på det.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Idéroman på konsumismens altare
• Författarporträtt: Joakim Forsberg
• Födda i fel tid
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower

Flickan, Florens, skickas norröver, till sin nya ägares egendomar. Där tar en annan tjänare, Lina, henne under sina vingar. Där växer Florens upp, och blir vansinnigt förälskad i en fri svart man, en smed som kommer för att utsmycka herrns nya hus. Han kan inte stanna, och han kan inte ta henne med sig, men när först herrn och sedan frun blir dödligt sjuka och den läkekunnige smeden behöver skickas efter igen, får Florens sin chans.

Hon skickas ut på en livsfarlig färd i ett närmast laglöst land, fullt av kristna sekterister och potentiella våldtäktsmän. Men i slutet av färden väntar han som hon tänker ska kunna förändra hennes liv. Rädda henne.

Morrisons roman är en mångröstad sådan, berättad av alla de människor som brukar kallas den amerikanska ”smältdegeln”. Av Jacob, som sammanfört de olika människorna på sin – och som sin – egendom. Av hustrun Rebekka, som skickats efter från Europa och tagit chansen på en farofylld överfart till det okända för att det åtminstone inte kan vara värre än den förutsägbara fattigdomen i det gamla landet. Av Lina, som överlevt ett smittkoppsutbrott som dödad nästan alla i urfolkssamhället hon kommer ifrån, och Sorg, en märklig flicka som överlevt ett skeppsbrott. Här finns de afrikanska slavarna, forslade som boskap över Atlanten och fråntagna alla sammanhang, men också de fattigvita kontraktsslavarna, som arbetar av kostnaden för överfarten och åtminstone har hoppet om en undflyende skuldfrihet.

Det är brokigare än vi kanske är vana vid att se den amerikanska historien skildras. De vattentäta skotten mellan svarta och vita har ännu inte helt upprättats, men vi befinner oss knappast heller i något paradisiskt urtillstånd. Livet är stenhårt, och människor är misstänksamma mot varandra, men också och kanske framför allt beroende av varandra. Allianser skapas, fastän sällan på jämlika villkor. Någon har makt att välja och välja bort.

Morrison levandegör ett förflutet fullt av smärtpunkter. Värme och kärlek finns där också, men räcker den någonsin till? Är det möjligt att läka såren vi människor tillfogat varandra?

Similar Posts:

• Märkbar distans i överlevnadsberättelse
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Slaveriet släpper inte taget
• Alla är underställda slaveriet

Vem hade ens kunnat ana att piraterna var så grundligt sodomerande? Författaren B R Burg tar med oss på ett kittlande äventyr och framställer en faktiskt väldigt övertygande tes att i princip alla pirater var bögar. Det verkar så vettigt när han säger det! Såklart att de var. Burg skriver om 1600-talets samhälle, moral, syn på sexualitet (förvånansvärt frisinnad) och framförallt pedagogik. Fattigas barn kastades ur boet runt tolvårsstrecket och vandrade runt i grupper av gatupojkar i åldrarna nio till sjutton eller så, där sexualiteten var lika naturlig eller onaturlig som något annat i den tillvaron.

Det var dessa gatupojkar som gick till sjöss, med inpiskad kunskap om pojkars sexualitet, pojkar som växte upp och som pirater fick smeknamn som Tape-cul, Cœur d’Andouville eller Long Ben, ”not because of his height”. Den halvrövade sjörövaren Bourgnefesse (kallad ”bougres” av sina fiender) klagade enligt uppgift på att han var på tok för uppvaktad av sina medseglare då han endast ägde en skinka – den andra blev bortsprängd av en kanonkula – och därför var lite mindre trassel att älska i nattens mörker, medan Bourgnefesse själv var mer intresserad av sin favoritskeppspojke.

Inte bara synen på piraters sexualitet ifrågasätts. Jag föreställde mig pirater som 50% Fabio på omslaget till en Harlequin-roman, 50% rå sälle som våldtog damer och plundrade och skrattade med en sabel mellan tänderna, men tydligen var det inte alls så. Visst var piraterna råa och vidriga, varken jag eller Burg säger något annat. Burg beskriver ett fall där Mountbars the Exterminator pillade upp ett litet hål i magen på en tillfångatagen man, tog ut en liten bit tarm, spikade fast den vid masten och sen jagade mannen runt runt runt medan tarmen drogs ut som en stickad tröja maskas upp. Det låter ju onekligen brutalt men inte direkt råare och vidrigare än de bestraffningar som utfördes av lagens långa arm. 1600-talets England var ett samhälle där fysiska bestraffningar var standard. Flottan kölhalade lika mycket som pirater. Vakter piskade lika hårt. Tortyren var inte helt olik. När historier om piraters grymhet lever kvar är det inte uteslutande för att piraterna var särskilt våldsamma och hemska, utan till stor del för att injaga skräck i befolkningen, ungefär som när Robin Hood fick sitt namn för att framstå som mer lurig och farlig.

Jag påminns gång efter annan om hallickar i det amerikanska ghettot fram till 1960-talet. Även där diskuteras homosexualitet som en faktor i det sociala utanförskapet. Män som väljer bort en normativ heterosexuell relation med kvinnor gör det inte sällan av en direkt anledning, vare sig det är att de älskar män eller hatar kvinnor.  Det är fascinerande att läsa om något som egentligen borde vara fullkomligt naturligt – inte alla är straight – men som faktiskt inte poängteras så ofta.

Similar Posts:

• Perspektiv på pirater
• Auschwitz och den stora kärleken
• Piraterna och klimatkrisen
• Gränsöverskridande historia
• Fantastiskt i flera bemärkelser