Då jag undrar huruvida boken bör läsas ur ett feministisk perspektiv suckar Elin lite och säger att hon och förlaget funderade länge över om boken skulle kallas feministisk och att hon tycker det är lite olyckligt att reaktionerna i mångt om mycket handlat om just detta. Hon berättar att bokens syfte inte har varit att vara en feministisk programförklaring eller pamflett, att hon inte velat komma med några enkla utvägar, utan att hennes skrivande snarare grundat sig i en vilja att undersöka frihet och valfrihet, samt sätta individens frihet i relation till en samhällsstruktur.

Jag har velat skriva om huruvida det är verklig frihet att alltid kunna välja mellan olika saker. Vad som händer om man faktiskt inte vill välja i ett samhälle där man förväntas skapa sin egen lycka genom aktivt gjorda val.

Huvudpersonen Saras ovilja att ta ansvar för och välja sin tillvaro har mötts av oförstående och frustration, vilket Elin anser är en indikation på vår besatthet av att vara coacher i våra egna liv. Men visst har hon själv också tröttnat på Sara ibland, på hennes oförmåga att bestämma sig för något, att bara passivt flyta med.

Läsarna har velat ruska om Sara och tvinga henne till ett val. De har provocerats av att Sara är kvar på det jobb hon hatar, att hon lever med en man hon inte älskar och att hon inte när några egentliga drömmar om att vidareutbilda sig och göra karriär. Hennes ovilja att förverkliga sig själv är stötande. Folk har frågat: När kommer uppgörelsen? Och så blir det ingen sådan.

Men att bokens Sara inte bryter sig loss från något, utan låter såväl arbetet som pojkvännen sköta uppbrotten åt henne, är ett medvetet val Elin gjort och som hon förklarar med att det inte finns någon verklig frihet för Sara.

Sara är en del av samhället hon lever i och så länge som samhället inte kan erbjuda någon alternativ väg ut kommer Sara inte ha något annat alternativ än att förhålla sig passiv.

Elin förklarar att oviljan att låta Sara handla och själv bryta upp från sin tillvaro också handlar om att hon tröttnat på den samtida, feministiska debatten, där ansvaret för förändring förskjutits mot individen på bekostnad av samhället.

Det är som att feminismen har reducerats till en självhjälpsindustri med enkla lösningar, ofta skapade genom individuella uppbrott. Dagens jämställdhetsdebatt tar sin utgångspunkt i kärnfamiljen och arbetsfördelning i hushållet snarare än i det faktiska samhället. Det privata är visserligen politiskt, med det har varit så oerhört mycket privat de senaste åren. Det politiska har kommit i skymundan.

”Så Saras situation skulle alltså inte bli bättre även om hon lämnade hemmet och sin pojkvän?”, kan jag inte låta bli att undra.

Och nej:

Sara trycks från så många olika håll. Det är därför det inte skulle hjälpa om hon bröt upp, om hon sade upp sig från sitt arbetet och gjorde slut med sin pojkvän. Om Sara skall kunna få en verklig frihet måste kampen föras i ett sammanhang som skapas utanför individen. Sara är en part på en arbetsmarknad som inte fungerar, i en relation där hon inte får plats och i ett samhälle där inte heller kroppslig frihet existerar.

I länkarna hittar ni de recensioner som på ett eller annat sätt diskuterar feminismen i ”Du hasar av trygghet”. Övriga recensioner går att finna via länken till SVB.
Foto: Arvida Byström

Similar Posts:

• Som en modern ”Maken”
• Ny vecka på dagensbok.com
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Bokmässan och debuter
• Generationen som kommit i kläm

Det var torsdag, jag var förkyld, hade migrän och jag skulle se Jonathan Franzén på Kulturhuset Stockholms ”Internationell författarscen”. Några dagar tidigare hade jag fått hem hans bok Frihet på svenska, men jag hade inte hunnit läsa, hade legat sjuk istället. Nu var jag på benen igen, men knappast frisk nog att gå på författarsamtal. Av någon orsak hade jag ändå släpat mig dit och en kvart innan det börjar lämnade jag min halvätna soppa, åkte rulltrappan ner en våning, och tog plats längst bak i den fullsatta aulan.

Efter en stund dämpades ljuset, gröna ljuspelare tonade fram i bakgrunden och in på scen kom Jonathan Franzén tillsammans med sin samtalspartner för kvällen, Daniel Sandström från Sydsvenskan. De slog sig ned och så påbörjades ett samtal om boken Frihet och därigenom också ett samtal om samhället vi lever i och hur vi lever i det. Och så om Sverige då, förstås (för vem har inte varit nyfiken på Jonathan Franzéns Sverigekoppling?).

Det var ett trevande samtal som utspelade sig på scenen. Inte sällan blev det tyst. De flesta pratar inte så sakta som Jonathan Franzén, de flesta är inte så eftertänksamma, de flesta låter inte tystnaden breda ut sig så. Ganska snart vande jag mig dock och tyckte det var befriande att lyssna på någon som inte vill få in så många ord som möjligt under en sekund

Det blev ett fint samtal. Och det gjorde inte så mycket att jag inte hade hunnit läsa Frihet. Att höra någon prata om en bok innan man själv läst kan ha två effekter: det kan vara alltför klargörande och få det att kännas som att man redan läst boken miljoner gånger förut, eller så kan det göra en ännu mer nyfiken.

I detta fall blev jag mer nyfiken och på tunnelbanan på vägen hem trotsade jag mitt trötta, värkande huvud och öppnade boken.

Similar Posts:

• Lina Forss läser “Frihet” av Jonathan Franzen. Del 4
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 2
• Den outtröttliga Herta Müller på Internationell författarscen
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5

Boken handlar om Sara och Johannes. De är ett par i trettioårsåldern och de uppför sig så som par i trettioårsåldern bör göra. Små medelklasstereotyper av sig själva. De går på middagar, dricker vin, åker på utlandssemester och är hela tiden sådär behärskat lagom. Tar med sig blommor till parmiddagarna, blir lagom berusade, konverserar. Och medan Johannes planerar för deras gemensamma framtid kan Sara inte sluta tänka på hur livet hade kunnat vara fundamentalt annorlunda. Hon känner sig fångad i relationen med Johannes, samtidigt som hon desperat behöver den trygghet som förhållandet skänker henne.

Klumpen i halsen växer och avtar, men den är konstant där under läsningen. Ibland gråter jag. Som när huvudpersonen, Sara, ger oss tillbakablickar från barndomen och berättar hur hon inte längre kommer i förra årets lucianattlinne, hon har blivit för bred. Och mamman som inte orkar, som suckar över att Sara har blivit så tjock, att hon inte kan hålla vikten. Som man vill säga till mamman att hon måste orka, att hon är vuxen, att man inte får säga till sin sårbara nioåring att hon är tjock.

Och så den vuxna Sara, som åker på semester med Johannes. Hur de båda kämpar för att det skall bli så himla bra, hur alla sår skall läkas under en vecka i solen. Hur man som läsare vet att det aldrig kan bli så vackert som det en gång var, men hur de ännu ett litet tag vägrar inse det.

Romanen är bäst i dialogerna. Det är i det tillkämpat normala samtalet som sprickorna syns. Dialoger, som ofta har en tendens att låta konstlade, rinner på lekande lätt här.

Skall jag ha någon invändning mot Du hasar av trygghet är det att det kunde ha varit nog ibland. Det är som att Elin Grelsson inte litar helt och fullt på att historien är gångbar i sitt ursprungsförförande, utan att hon måste lägga in lite pikanta detaljer och scener. Som om det inte går att förtvivlat längta bort från döda förhållanden utan att bli lite crazy och tappa greppet. Jag tror att det går och jag tror att Elin Grelsson hade kunnat gestalta desperationen hos Sara utmärkt även utan dessa överflödiga scener.

Du hasar av trygghet känns ofta som en modern variant av Gun-Britt Sundströms Maken, och inte mig emot, jag älskar Maken.

Similar Posts:

• ”Vad då feministisk?” – Intervju med Elin Grelsson
• Ny vecka på dagensbok.com
• I nöd och lust?
• Hans och hennes
• Bokmässan och debuter

Alla förteckningar över människors tillvaro måste kategoriseras och sorteras in i olika system, så även min. De skönlitterära böcker som står upp har jag läst, de som ligger bidar sin tid. Fackböckerna står sorterade efter ämne och alla är de placerade i bokstavsordning. I min hylla står, förutom böcker, den samlade kollektionen av de prydnadssaker jag egentligen inte får plats med, men som jag ändå inte vill stuva undan.

Vissa böcker i min boksamling upptar en större del av mitt hjärta än andra. Somliga för att de är så otroligt bra, andra för att de är så vackra. Några för att de är fula, och vissa för att jag gjorde ett sådant fynd då jag köpte dem att jag genast blir på gott humör då jag kommer att tänka på dem.

Sonja Åkessons Dikter och Francoise Sagans Bonjour tristesse är mina vackraste böcker. Sonja Åkesson-boken är också min dyraste, köpt på ett antikvariat i Göteborg för något år sedan. Bonjoure tristesse är nyare, den fick jag av en vän för bara ett litet tag sedan. Han trodde att jag skulle tilltalas av omslaget och det hade han ju rätt i.

Mina största fynd är Tomas Tranströmers Hemligheter på vägen och Eyvind Johnsons Strändernas svall. Den förstnämnda är orginalutgåva från 1958 och kostade en tia på Myrorna någon gång. Eyvind Johnsons verk var felmärkt, de hade glömt en nolla på prislappen på antikvariatet där jag köpte den. Men affärsbiträdet var på gott humör, berömde min goda smak, och lät missen passera.

I min bokhylla ryms inte endast vackra böcker och fynd, det finns även mindre tjusiga diton. Dock har jag under årens lopp förlikat mig med deras mindre vackra uppsyn och då jag försöker hitta någon jag inte gillar åtminstone lite går jag bet.

Och skall sanningen fram så bryr jag mig inte så värst mycket om huruvida mina böcker är vackra eller inte, utan på ett rent estetiskt plan kan jag snarare känna att det hade varit förbaskat trist om min bokhylla endast hade innehållit tjugotvå centimeter höga, snygga, skinninbundna band.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Camillas bokhylla
• Annas bokhylla
• Ingrids bokhylla
• Emelies bokhylla

Egentligen är det oerhört fånigt. Att låta något så banalt som mina medresenärers eventuella fördomar begränsa valet av bok att exponera. Och ironin i det hela blir tydlig då Livet deluxe är en bok som cementerar just fördomar.

Jens Lapidus begränsar och snävar av mitt synfält genom presentera sin stereotypa och endimensionella bild av människorna och attributen i såväl förorten, som i villastaden och på Stureplan. I Snabba cash, den andra boken jag läst av Jens Lapidus, tänkte jag inte så mycket på detta, den var för spännande. Men Livet deluxe är inte speciellt spännande och då hittar man tid att tänka på annat.

Jag läser Livet deluxe som en underhållningsroman, med enda syfte att bli förströdd för stunden. Problemet med Livet deluxe är att den inte är roande, den är snarare ganska tråkig. Sega partier där inget händer, onödiga försök att tränga in i och förstå karaktärernas känslor och känsloliv. Det sistnämnda blir synnerligen tröttsamt då de tänker samma saker mest hela tiden. Jorge vill fixa feta cashen snabbt och gärna blåsa någon på vägen, Nathalie vill hämnas sin farsa och ser ner på omgivningen och Häggström saknar sin son.

Dessutom har jag svårt att hålla isär Snabba cash och Livet deluxe. Historien skiljer sig i vissa hänseenden, men dramaturgin, personerna och vissa nyckelscener är likartade och jag kan inte bli kvitt känslan av att ha läst samma bok förut, några år tidigare.

Similar Posts:

• Sommaren är kort: vecka 31 på dagensbok.com
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• En deckardebut i slow motion

Jag ringer alltid min mamma när saker händer, det är inprogramerat på något sätt. Att ens tänka tanken på hur det skulle vara att inte kunna ringa mamma är en tanke jag inte vill tänka färdig. Därför är det så jobbigt att läsa Charlotte Qvandts bok Du ser draken genom fönstret.

Det är en bok som handlar om hur det är att förbereda sig på att inte längre kunna ringa sin mamma. Hur det är när en mamma får cancer. Från början tror man att Charlottes mammas cancer går att bota, men man tvingas sedan inse att så inte är fallet.

I Du ser draken genom fönstret får vi följa Charlottes dagboksanteckningar från lite innan det att cancerbeskedet kommer till dess att mamman har gått bort. Anteckningarna blandas upp med minnen förlagda i nutid och tillbakablickar på hur det var, eller kan ha varit, vid olika tidpunkter i mammans liv. Alltsammans är ömsint och naket berättat. Dagboksanteckningarna är stundtals pladdriga, stundtals bottenlös förtvivlan och att läsa dem är ganska ofta fullkomligt vidrigt. Särskilt som allt faktiskt har hänt. Hela tiden tänker jag på det, att det är på riktigt.

När boken är slut är jag känslomässigt utmattad och den där känslan av att livet är fördjävligt ibland förföljer mig. Så jag ringer mamma igen. Lite för att få tröst, men lite också för att jag kan, för att jag är så otroligt glad att jag kan.

Similar Posts:

• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.
• När det som varit vackert blir skört och brister. Ett samtal om sorg och skrivande med författaren Charlotte Qvandt kring hennes bok ”Du ser draken genom fönstret”
• En barnskådespelares vittnesmål
• Hur känns det att veta att man snart skall dö?
• Denna lycka att vara bland de levande

Till ytan kan romanen tyckas enkel. Den omoraliske handlar om en ung akademiker, Michel, som strax efter sin bröllopsresa blir svårt sjuk i tuberkulos. Men efter att mirakulöst ha tillfrisknat finner han sig nära nog vara återfödd och bestämmer sig för att ta till vara på denna andra chans genom att leva ett mer fritt, sinnligt och närvarande liv. Resten av romanen får vi följa honom i hans strävan efter den totala obundenheten.

Efter sitt tillfrisknande ser Michel ned på sitt tidigare, borgerliga liv och dess sammanhang. Han finner sin klass vara inskränkt och fångad i förlegade konventioner. Ändlösa mottagningar i dammiga salonger, samtal som inte leder till annat än konsensus och en evig strävan efter social status. Inte heller finner han något syfte i att arbeta, utan hävdar istället att hederligt arbete har en tendens att förfäa folk. Michel vill bli fri och i hans fall innebär den totala friheten ett slags vagabondliv utan förpliktelser gentemot någon.

Det märks ofta att Den omoraliske utkom för över hundra år sedan. Saker som då ansågs chockerande och förbjudna ses i dag som, för individen, grundläggande fri- och rättigheter. Förmodligen är det därför som jag till en början har så svårt att urskilja vad det är boken vill säga.

Det huvudsakliga moraliska dilemmat i Den omoraliske, om ifall Michel har rätt att offra förhållandet med sin fru för att leva ut sin homosexualitet, känns på flera sätt daterat. Samtidigt ställer boken en rad intressanta frågor kring individens frihet och ansvar. Vad blir följden av ett samhälle som enbart tar hänsyn till den individuella viljan, utan att se till kollektivets bästa? Hur mycket frihet har en individ rätt att kräva? Svaret på dessa båda frågor kan bli oändligt långt, men det kan också sägas kort och koncist, såsom här i boken:

”– Nu ser jag, sade hon en dag till mig, nu förstår jag mycket väl din lära – ty nu hade det blivit en lära. – Den är måhända skön, men, tillade hon lägre och sorgset, den undertrycker de svaga.”

Similar Posts:

• Att byta kontinent
• Tjuven gör tillfället
• Ge folk vad folk vill ha
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Bredvid mig på bussens säte sitter en man. Det är trångt i bussen och han sitter nära, liksom pressar sin kropp mot min. Jag försöker komma undan, tränger in mig i hörnet, men han kommer efter. Pressar sitt lår mot mitt. Och jag vet att trots att bussen är trång, trots att det är mycket folk, så kräver inte nöden denna närhet. Men det är så svårt att påpeka ett övertramp som är så subtilt, jag är rädd att framstå som paranoid och lite dum. Så jag sitter tyst. Vågar inte ifrågasätta. Istället ser jag ut genom fönstret, låtsas inte höra hans försök att prata med mig, försöker att inte tänka på att jag har sex timmar framför mig med hans kropp alltför nära min.

Utanför fönstret förändras landskapet. Först åker vi genom staden. Där trängs skyskrapor med fallfärdiga boningar. På ena sidan motorvägen står välbyggda villor med carport, på andra sidan är husen byggda av korrugerad plåt. Väl ute ur staden är omgivningen grön med böljande majsfält. Det skall bli torrare ju längre söderut vi far. Fälten skall bytas ut mot röd sand. Skjulen i plåt mot små hus i lera. Det enda som inte kommer att förändras är fattigdomen jag ser genom bussfönstret. Landskapet är föränderligt, personerna är olika, men de har samma umbäranden. Närmare staden syns klyftorna mellan rik och fattig tydligare, annars är allt samma.

Och plötsligt blir jag trött. Trött på att ständigt mötas av denna fattigdom. Trött på att se hur vissa är så välbärgade medan andra är så fattiga. Trött på att själv vara en av de rika, rik och privilegierad. Jag blir trött på bussen som åker så sakta, som inte låter mig komma fram fort nog, som möjliggör mannens kropp mot min kropp.

Så jag läser. Jag läser för att Stig Dagerman skall ta med mig till Sverige, till Stockholm. Jag läser för att han skall ta mig med till ljumma, ljusa sommarnätter och insjöar med vatten som är lagom varmt att bada i. Jag läser och tänker på sommaren.

Jag läser länge, men då det mörknat går det inte att läsa längre. Bussen saknar lampor. Då det är mörkt kan jag inte göra annat än att se ut genom fönstret och tänka på hur förbannat ensam jag känner mig. Och för första gången på en månad längtar jag hem.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Kulturarvet på nätet
• Administrera

Hanna Nordenhöks prosadebut Promenaderna i Dalby Hage påminner mig om en vetenskaplig uppsats. De yttre ramarna känns på något sätt påtagliga då jag läser boken. Boken känns konstruerad, liksom riggad på förhand. Det är som att Nordenhök haft en idé och att allt innehåll på något sätt endast är skapat för att fylla ut de fasta ramar som funnits där redan i ett initialt skede.

Promenaderna i Dalby Hage utspelar sig kring tre generationer kvinnor, där barnbarnet, som också är berättaren, spinner en historia kring några dokument, fotografier och brev från mitten av femtiotalet. Hon är inte helt säker på vad som hänt, ibland blir berättelsen rent spekulativ, ofta tveksam, men det finns ändå hela tiden en slags insikt i utfallet kring det hela. Hon har en förståelse kring varför hennes mor känner en sådan skuld mot sin egen mor, varför det är så jobbigt att besöka den lägenhet där allt hände. Själva stommen i händelsekedjan är på något sätt blottad, det är mer i själva förfarandet som berättaren själv får fundera kring vad som hänt.

Hanna Nordenhöks roman är på intet sätt en rak och enkel historia. Kronologin är inte på förhand given, utan jag får själv sy ihop handlingen allt eftersom läsningen fortlöper. Det är frustrerande och spännande i ungefär lika stora proportioner. Samtidigt är det i den snåriga kronologin jag finner den största njutningen med att läsa Promenaderna i Dalby Hage. Även om jag vet hur det kommer bli, vad som blir följderna av händelserna, känns det ändå som att inget är med säkerhet givet och det är lockande på något sätt.

Det borde egentligen vara lätt att känna igen sig i och känna sympati för Hanna Nordenhöks bok. Det borde gå att förstå känslan av botgöring och skuld som är det bärande temat. Det borde gå att förstå trycket över bröstet och en önskan om att försvinna då man inser att man blivit sviken. Det borde gå att förstå så himla mycket, det finns så mycket att leva sig in i, ändå är jag märkbärt oberörd då jag läser.

På något sätt är det svårt att sätta fingret på vad det är som felar, men jag lutar åt att det är den allt igenom hållna distansen till karaktärerna (de liknar plastiga, perfekta barbiedockor, som utsätts för våldsamma lekar), och därigenom även till intrigen och verket, som är problemet.

Similar Posts:

• Påskveckan på dagensbok.com
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Ödetomter, vattentorn och språkteorier
• Julförberedelser
• Uppdrag: bokmässa

Idén till Den drunknade kom när hon gick på folkhögskola, och hon kunde då kunde föreställa sig scenen, landskapet, karaktärerna, men hon visste egentligen inte vad hon vill med historien. Själva skrivandet för Therese Bohman sker ofta intuitivt och ett resultat av många timmar framför textdokumentet.

Hon visste hela tiden att hon ville skriva en mörk och från början utstakad historia med svulstiga bilder. ”Jag ser allt i bilder, men flödar inte av idéer så det är en ansträngning att få fram berättelsen”, berättar Therese Bohman. Hon fortsätter med att tala om sin fascination för förra sekelskiftet. Hur hennes konstintresse avspeglat sig i boken och om sina referenser till bland andra Ola Hansson.

Dock visste Therese Bohman så pass mycket om historien redan inledningsvis som att attraktion mellan huvudpersonerna, Marina och Gabriel, skulle uppstå. ”Jag vet inte att Stella ska dö men att det blir så är ändå logiskt.” För oss som läsare tog det dock lång tid innan det gick upp för oss vad som händer och när vi berättar detta för Therese Bohman, ser hon nöjd ut och säger att det är något som hon uppskattar och tycker är bra.

Att själva grunden till Den drunknade, triangeldramat, inte är nyskapande är inget Therese Bohman bryr sig om. ”Man behöver inte skriva för att utmana, en klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad.”

Historien i Den drunknande är rak och målmedveten. För att nå dit har Therese Bohman skurit ner mycket i boken. Därför vet hon väldigt mycket mer om Stella och Marinas bakgrund, om deras föräldrar och uppväxt, än vad vi som läsare gör. Therese Bohman säger sig ha stått inför ett val: ”Antingen var jag tvungen att utveckla den delen av historien mer, eller så fick den försvinna helt och hållet. Jag tog beslutet att stryka bort det delarna, men det är jag nöjd med idag”. Att skära ner i karaktärernas bakgrundshistoria och persongalleriet var ett sätt att tydligare visa hur utelämnade de är till varandra och ett sätt att göra romanen mer klaustrofobisk.

Hon lyfter också fram relationen mellan de båda systrarna i boken som en viktig stöttepelare för berättelsen. Hur Marina ser sig själv som en sämre kopia av storasystern, Stella, och gör allt för att bli mer som henne. Det är det som gör berättelsen så klaustrofobisk och isolerad. Therese Bohman säger att hon ofta skriver om nära förhållanden och om tjejkompisar.

Vi undrar också över makt- och könsrelationerna i boken, om det hade kunnat vara två bröder och en kvinna dramat utspelade sig kring. Therese Bohman tror dock inte det. Hon säger att berättelsen bygger på ett klassiskt triangeldrama där kvinnorna helt är utlämnade åt den härskande mannens nycker. Att allt bygger på att han är domare och herre över kvinnorna i boken.

Similar Posts:

• Dallrande värme, död och förruttnelse
• Allra käraste syster
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Drömmen om det lite bättre
• Drömsk och skimrande adventskalender