Med undantag för kungen så har samtliga ovanstående nu skrivit böcker om sina erfarenheter från 26 december 2004 och framåt. Jag tycker att Knutsons ingång är bra, hon vill inte skriva en bok om händelseförloppet eller det politiska efterspelet. Hon menar att det redan finns bra böcker skrivna om detta (men specificerar tyvärr inte vilka hon menar). Istället vill hon skriva om de yrkeserfarenheter hon fått under krisen.

Tyvärr är de konkreta råden väldigt få, vilket får mig att ifrågasätta syftet och målet med boken. Knutson framhåller vikten för ett företag att krisöva trots kostnad och tidsåtgång, och skildrar även såna krisövningar på ett väldigt bra och intressant sätt. Hon ger även rådet att alltid vara rak i sin kommunikation. Även när en inte vet något nytt är det viktigt att gå ut med det regelbundet. Och till sist är det viktigt att föra loggbok över allt som händer för att dokumentera vad som skett.

Mer än så blir det i stort sett inte av konkreta råd när jag går igenom mina anteckningar från läsningen. Däremellan hyllar hon sina medarbetare på plats, delar ut några kängor till politiker, skildrar en eldsjäl som jobbar inuti Lille Skutt-dräkten på ett charterhotell. Ganska okontroversiellt och bitvis intressant. Framför allt gillar jag intervjuerna med människor som varit whistleblowers eller hanterat kriser. Kvinnan bakom ”Lex Sara” intervjuas t.ex. Det är en till vissa delar väldigt bra intervju, men så plötsligt rasar kvalitén nedåt när Knutson ömsom drar buzz words och ömsom sågar andra uttryck, som hunnit bli mer daterade. Hon raljerar över ”livspusslet” med yoga och ekologiskt odlade grönsaker och renovering etc. och menar att det bara är att lära sig säga nej.

Det är dock några intressanta åsikter som förs fram som jag önskar hon utvecklat mer eftersom jag provoceras så mycket av dem och tänker att jag inte kan vara ensam om detta:

• Det är bra för medarbetarna att företaget har en policy som gör att de inte får prata med pressen fritt eftersom de då istället kan hjälpa exempelvis en tvåbarnsmamma som håller på att få en psykos. (Negativa aspekter av denna policy tas inte upp alls.)
• Ingen kund vill betala de extra kronorna som krävs för att ett företag ska ha bra krisberedskap. (Tydligen kan inte sånt marknadsföras eller påverkas genom kommunikation.)
• När medarbetare på plats vill fortsätta hjälpa till trots att Fritidsresors kunder är i säkerhet poängterar Knutson att det inte är det som de är bäst på, de har ett annat jobb att sköta: att sälja resor. (Ändå har de nyss hjälpt någon med psykos!)

Idén till boken är tyvärr bättre än boken i sig. Jag önskar att Knutson hade vågat beskriva krishanteringen mer konkret för när hon väl gör det är hon väldigt bra på det. Jag vet inte om titeln är en anspelning på de gamla informationsfoldrarna ”Om kriget kommer” som staten producerade, men att våga vara mer specifik på det sättet som de var hade gagnat både oss som är intresserade av det yrke hon beskriver, och de som faktiskt jobbar med dessa frågor dagligen. Då tror jag syftet och målet med boken hade blivit mer tydligt.

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Katastrofens verkliga ansikte
• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Som Hassan … fast tråkigt
• Information eller propaganda?

Jag tänker på det här när jag läser Skuggorna av Katarina Wennstam. Hennes deckare är deckare av en anledning. Det har skrivits mycket om hur hon använder deckaren för att nå ut även till dem som inte skulle läsa journalistik. Det som hon i Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman skrev om – mäns våld mot kvinnor och de strukturer som gör den möjlig – blir nu fiktion för att likt en trojansk häst fylld av folkbildning rullas ut till den omättliga deckarpubliken.

Hon har en enastående förmåga att redogöra för hänsynslösa brott, undersöka rättsfall samt offer och förövares känslor och tankar i sina fackböcker. Men hur många läste de böckerna av de som inte redan hade en ganska tydlig bild av exempelvis domstolars skuldbeläggande av offer? Antagligen lika många som antalet sverigedemokrater med EXPO-prenumeration.

Romanen som strategi i första hand och som verk i andra är beundransvärt smart, inte bara för dess folkbildande ambition utan också för att vi läsare Ä N T L I G E N får andra hjältar än gamla straighta gubbar i deckare. Lättnaden!

Men när polisen i Skuggorna går ut med att män bör akta sig för att gå hem med främmande kvinnor, vara försiktiga och anpassa sina liv efter de kvinnliga våldsverkarna som inkarnerar SCUM-manifestet (minus humorn) mot de män som begått våldsbrott mot kvinnor, känns det övertydligt. Som en gris utklädd till hänsynslös kapitalist i monokel och hatt typ. Jag vill flera gånger välta borden i de fiktiva fikarummen och skrika JA JAG FATTAR NU när patriarkatet inverteras till allas förvåning och helt plötsligt väcker en massa frågor. Det har inte att göra med idén bakom, hämnarligan som ger männen som begått brott exakt samma våld som de utsatt en kvinna för, det jag stör mig på är bristen på gestaltning. På samma sätt som jag stör mig på random Beck-films tio sista minuter där den gripna ska förklara exakt allt som hänt och varje liten drivkraft som hen har haft, bara för att förtydliga för alla tittare, så att det inte ska finnas minsta lilla tvekan om vad vi nyss sett hända.

Jämför filmen Mystic Rivers hämnd mot en pedofil med det som äger rum i The Wires fjärde säsong när Chris hämnas Michael. I den sistnämnda sägs ingenting om det som skett, karaktärerna i filmen förstår ingenting, ingen berättarröst, ingen övertydlig självanalys i bilen på väg hem, bara TV-historiens mest intensiva show-don’t-tell-blick.

Men! Å andra sidan! Kommer den scenen spelas upp på skolor som en Schindlers list i framtiden? Förmodligen inte. Kommer The Wire säsong fyra repriseras i åratal framöver som Mystic River – själva urdefinitionen av begreppet ”söndagsfilm”?

Jag pratar med en vän om boken och hen påpekar för mig att feminismen trots allt fortfarande tvingas stå och stampa på så många håll. Så länge feminismen tvingas ta kampen när det gäller frågor som att det måste vara okej att gå och titta på Melodifestivalen med orakade armhålor, kanske övertydlighet är ett måste. Kanske är idealet show don’t tell inte något som går att använda mot så dammiga åsikter som inte ens har nog med acceptans för kroppsbehåring.

Det jag fastnar för i Skuggorna är de resonemang om hämnd som förekommer, framförallt mellan Cherin och hennes gamla lärare i Uppsala. Juridikens ”straff” har trots allt sitt ursprung i tanken om vedergällning. Att åsamka en förövare en skada som motsvarar den som ett offer utsatts för. Tröskeln för rättspsykiatrisk vård höjs i Sverige och det finns många som vill skärpa straffen utan egentlig hänvisning till hur straff fungerar på personer som begått brott. Hämndens absurditet gås igenom men också idén om den statliga öga-för-öga-hämnden som något som förhindrar totalt kaos där hämnden åsamkar mer skada än det ursprungliga brottet. Jag blir lite hög på deras resonemang. Jag vill ha mer. Men tänker samtidigt: hur mycket skulle en bok där två jurister sitter och fikar och pratar medeltida lagar och filosoferar kring dess vara eller icke vara egentligen sälja? Hur mycket genomslagskraft skulle den ha?

Skuggorna är inte den deckare jag personligen vill ha, men den kan mycket väl vara den deckare som behövs allra mest just nu.

Similar Posts:

• Vredesframkallande av Wennstam
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Läsvärd bruksroman
• Jakten på en spädbarnmisshandlare
• Incels och influencers

”För att du måste”, hade en av läkarna sagt när Lotte frågat hur hon skulle orka att föda fram ett barn som dött. ”För att det inte finns något val.”

Av allt som sagts var de här orden de enda som dröjt sig kvar. Kanske för att de i all sin avskalade saklighet också bar på en tröst. Människor orkade för att de var tvungna. Det var bara innan det hänt som man trodde det var omöjligt.

Sirener är boken som gav mig läslusten tillbaka. Sen jag och min sambo sen 10 år tillbaka separerade har jag inte haft någon aptit på varken mat eller böcker. Jag har ätit för att jag varit tvungen. Jag har försökt läsa för att inte känna mig lika ensam. Sirener är den första boken på flera månader som jag verkligen längtat efter att fortsätta läsa när jobb, tvätt, besök i mataffären, ångest, sjukdom stått mellan mig och dessa 307 sidor stillsam briljans.

Henrik, bokens huvudkaraktär, skriver sin avhandling om Richard Yates. Pappan Gunnar skriver manuset till boken om den självupplevda fartygskatastrofen han överlevt. Studenten Vanja skriver sin uppsats om Carson McCullers.

Klara har läst till diakon och firas i sin frånvaro på en vigningsfest där mamma Marianne dricker för mycket enligt Henrik men helt inom spannet för det normala enligt Gunnar. Marianne, som presenteras som en oerhört läsande person, ställer sig positiv till Klaras flickvän medan Gunnar, präst/patriark, tycker att Klaras ”vän” skämmer ut alla genom att inte bära skor.

Familjedramat är otroligt välskrivet och de litterära undertonerna är inte bara underhållande för boknördar utan symboliska och tankeväckande. Tänk Robert Harris Spökskrivaren kombinerat med valfri Linn Ullman-roman på dejt med Helena von Zweigbergk-doftande skilsmässoroman. Det gör bitvis ont att läsa men blir aldrig frossande i hemskheter för hemskheternas skull.

Dialogerna mellan Henrik och sambon Lotte är fantastiska. Allt som det sörjande och krackelerande paret säger till varandra får en ny betydelse. Ingen säger vad de menar, förmodligen för att de inte vet. Att kalla Colleen McCulloughs Törnfåglarna för ”populärkultur” blir ett hån vasst som en kniv. Att drömma om en resa till Kroatien blir en anklagelse. Gabriella Ahlström skildrar förhållandets förfall på ett sätt som både placerar mig i det, där jag känner det som de inblandade gör, men också utanför det, där alla samtal runt det enda samtal de egentligen borde ha gör väldigt ont i mig samtidigt som det är intressant att försöka jämföra med hur jag själv pratar förbi mina egna känslor och tankar när något är för jobbigt.

Fartygskatastrofen, missfallet, den Lucinda Williamska affären med den yngre studenten; alla var för sig ämnen som inte är originella på något sätt, men tillsammans och på det sätt som Ahlström behandlar dem är de otroligt bra. De klichéer vi är och ser i vår omgivning, de klichéefyllda saker vi gör mot varandra och sen skapar narrativ kring för att orka med oss själva. Detta är teman som Ahlström fyller sin intressanta berättelse med. Vad säger vi till oss själva och andra för att förstå, fly eller förneka de känslor vi känner?

Bara en sån sak som att inleda med över 50 sidor på en medelklassig familjefest med bitter eftersmak (svensk kulturs allra mest använda öppningsfond?) utan att jag som läsare blir minsta trött. Här etableras alla dilemman och relationer på ett smart sätt som knyts ihop på ett ännu smartare sätt i slutet av boken. Jag har alltid tyckt det låter otroligt tillgjort när folk säger att de haft bokupplevelser som fått dem att direkt börja på sidan ett när den sista sidan är slut, just nu är jag farligt nära att bli en av dessa tillgjorda.

Similar Posts:

• Sensuella Sirener
• Drömmen om det lite bättre
• Innan vi regnar ned
• Både klichéer och guldkorn i jämtländsk uppbrottsroman
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser

I de tio olika texterna, från tio olika skribenter, ryms allt ifrån Freudianska tolkningar av hattar som ser ut som skor till Isaac Grünenwalds blåmålade bil ”Fågel blå” som en symbol för hur konstnärens aura blev viktig för konstnärskapet.

Varje text innehåller minst en aha-upplevelse kring något ämne. Jag fastnar själv väldigt mycket för Caroline Evans text om klänningen ”Advertising”. Hur hon låter en haute couture-klänning i två delar, med ett inbyggt batteri och lampa högst upp i ett broderat Eiffeltorn på klänningens front, leda läsaren in på hur modedistribution såg ut 1925 och vilken roll staden, men framförallt ”begreppet”, Paris spelade för den amerikanska konsumenten av kläder. Via en klänning som med mina 2015-ögons modehistoriskt outbildade blick ser ganska tacky ut får jag både intressanta tankar om balansen mellan fransmännens utsöka smak versus den amerikaniserande reklamen som började växa fram, till hur modevisningarnas hierarki såg ut och hur haute couture och masstillverkning samspelade.

Läsglädjen motsvarar inte riktigt exempelvis Karina Ericsson Wärns Banbrytande mode som jag tycker är både smart och underhållande. Mode och modernism är helt klart en bok för den som inte har några problem med att gå ”full academic”. Det är också det som är det enda minuset i min värld, att det är lite av samma referenser som dyker upp som oftast dyker upp i akademiska sammanhang: Walter Benjamin, Roland Barthes, Sigmund Freud, Karl Marx.

Kanske är det bara jag som överdoserat konstvetenskaplig kurslitteratur men det hade varit kul att slippa det gamla gänget när allt annat är så intressant.

Similar Posts:

• Banbrytande mode
• Kläder är så mycket mer än kläder
• Brett och blandat om mode
• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför
• Spridda modetankar

Framförallt så ser Oscar igenom sig själv. Han går på fester han inte vill gå på och har sex med kvinnor han inte tycker om, och han hatar sig själv hela vägen till banken där han har nog mycket pengar för att aldrig jobba igen. Oscar är Will i Nick Hornbys About a boy. Fast i nån sorts trendkänslig Halmstadtappning istället för semicharmig britt.

Jag köper, och kan till och med uppskatta, poor-little-rich-boy-berättelser där ett ytligt tomt liv dödar en stackars manlig själ. Jag älskar Per Hagmanska karaktärer och hur uttjatat det än är så tycker jag Don Draper är en av de bästa tv-karaktärerna ever. Men ska man skriva om män som beter sig som svin mot kvinnor, som klagar på kaffekedjornas prissättning av kaffe och på sin ensamstående mammas brist på kärlek (när det faktiskt är pappan som stuckit) så räcker det inte att väga upp allt det osympatiska med att karaktären i sin inre monolog hånar de ”balla” [sic!] människorna i sin omgivning.

Don Draper har sin livslögn och Per Hagmans hjältar är queera småstadsbor med blåögd inställning till livet. Oscar har… ja vaddå? En självgodhet kring att han inte är rasist. En kärlekshistoria bakom sig som han skriver om i tredje person på sin Macbook Air, där ”pojken” får lära sig vad vaktelägg och äkta kärlek är.

Jag tycker det finns spår som är intressanta. Jag gillar att få glänta in på firmafester på bilfirmor med välgörenhetsauktioner. Jag tycker det är roligt att Oscars psykolog kallar honom för Hitler. Det känns autentiskt när han ”tappar” en vinflaska i sitt eget ansikte. Men så smygs en Håkan Hellström-referens in i en lång monolog, som hade kunnat göra en högstadiedagbok generad. Det är inte det att karaktären är osympatisk som är det negativa, det är det att han inte är bra gestaltad som jag stör mig på. Det ÄR intressant att skildra utanförskapet i att vara sysslolös, ha alla materiella behov tillfredsställa, men ändå känna sig tom. Det ÄR intressant hur Oscar får se en helt ny värld av gemenskap och kärlek kopplas samman till en borgerligare livsstil som barn och sen se hur han försöker upprepa samma recept som vuxen. Men det är för mycket tell don’t show och det hade behövt strykas en hel del slentrianmässiga klag på alltings meninglöshet, Acnebyxors ängslighet och det tomma i väggord som säger carpe diem.

Similar Posts:

• Ett enformigt lagomland
• Platt Hornby
• Hornbys samlande-förtioplus-män är tillbaka
• Ny vecka på dagensbok.com
• Rolig och mörk samtidsroman

På tisdag recenserar Ella Sara Hanssons seriealbum Torskarnas pride-parad, en kanske väl välbekant men samtidigt träffsäker och tokrolig uppgörelse med marknadsliberalismen och patriarkatet.

På torsdag skriver Lina om Nanna Johanssons och Kringlan Svenssons bok Drottningen av Rottnevik. Detta är deras första bok tillsammans, och det är en småstadsfars som emellanåt kör på lite för stora växlar, men också erbjuder stor underhållning.

På fredag recenserar Kari I svärmen-tankar om det digitala av den tysk-koreanska kulturfilosofen Byung-Chul Han. En liten bok att fundera länge över.

På lördag skriver Anna om franska Nina Bouraouis nya bok Standard, där författaren visar en ny sida av sitt skrivande, både när det gäller tema och stil.

Det här är nog den reaktion som måste vara allra vanligast när den här boken kommer på tal. Det är förvånande att en bondson från Dalarna skapat något som är så pass välkänt, något så typiskt amerikanskt, som Greyhound faktiskt är. Men på ett säkert sätt beskriver Kristin Lundell hur typiskt amerikanskt det trots allt är att immigranten Martis Jerk blir Eric Wickman. Han jobbar målmedvetet med tunga kroppsarbeten för att senare använda de noggrant sparade pengarna till att börja bygga upp en rörelse från grunden.

I Busskungen varvar Lundell ett klassiskt faktaboksmässigt sätt att berätta om Greyhounds utveckling med brev från Wickman hem till Sverige samt skildringar av en resa som hon gjort från kust till kust i dagens Amerika. Mellan de olika kapitlen finns citat ur låttexter där Greyhoundbussen är ingrediens i både metaforisk mening men säkert också ofta i bokstavlig.

Lundells form för boken mimar framgångssagan Greyhound på ett sätt som ger mig gåshud när jag tänker på det. Det går inte att peka ut en enskild framgångsfaktor. Nytänkande visst, Wickman knöt med sina bussar ihop de amerikanska staterna på ett sätt som inte gjorts tidigare. Men att han blev så framgångsrik är nästan darwinistiskt enkel: den som anpassar sig bäst överlever.

I allt från detaljer som hur passagerna skulle kunna värma sig på bussar utan centralvärme (de fick värma fötterna på ett avgasrör som gick genom bussens öppna golv) till att lösa problemet med att andra bussbolag försökte ta deras kunder (de anställde topparkitekter och byggde restauranger i pampiga vänthallar för att isolera sina kunder under deras väntan på sin linje vilket också blev en inkomstkälla och en USP). Greyhound blir sakta men säkert ett fenomen vilket märks i människors beteende och i kulturen, något som företaget anammar snabbt. De upphör att vara en logistisk lösning till att vara en livsstil. Under första världskriget är opportunismen nästan obehaglig när alla annonsers slogans görs om för att visa stöd för trupperna och för den amerikanska livsstilen. Givetvis lyckas de få militära kontrakt och den svenska neutraliteten som i stort sett går ut på att anpassa sig efter de som vinner verkar finnas även i Greyhounds ådror.

Greyhounds förfall som Lundell vittnar om under sin egen transamerikanska resa är minst lika intressant som uppgången. Varför har de inte lyckats fortsätta anpassa sig efter den nya världen när det så tydligt var det som gjorde dem så framgångsrika till en början? Dessutom är de självupplevda bitarna jättebra skrivna på det sättet som jag tycker Barbara Ehrenreichs böcker om den amerikanska arbetsmarknaden är, eller researcharbetet som Rebecca Skloot skildrar i Den odödliga Henrietta Lacks.

Det finns en del mindre svagheter med boken, typografin känns trist och kunde varit snyggare genomförd. Fotografen Karin Grips fina bilder kunde fått ta större plats och vara fler. Det hade varit bra att få någon sorts info om dagens värde av alla de summor som nämns för att förstå bättre. Men detta är parenteser när det gäller en bok som borde kunna matcha hypen som Expeditionen fick.

Busskungen är något så torftigt som en bok om ett bussbolag, men den känns som en psykologisk skildring av hur ett företag kan bli en del av människors liv. Det är obegripligt och svårt att beskriva, ändå lyckas Kristin Lundell!

Similar Posts:

• Arkeopornografi
• Kära gris, kan du någonsin förlåta oss?
• I glömskans simbassäng
• Ett vedträ i luciadebatten
• Vattnets historia under antiken

Igår skrev Ella om Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga, om fyra tjejkompisar som vårterminen i nian utmanar varandra att göra olika pinsamma saker: sno skolans snyggaste killes kalsonger, skriva en sexnovell på nationella provet i svenska, sätta upp en bild av den egna rumpan på skolans anslagstavla och mer i samma stil. Enligt Ella kanske inte en av de där ungdomsböckerna som funkar lika bra för vuxna, men en charmig orgie i pinsamhet och självutforskande för tonåringar.

Idag skriver Anna om Nova Gullberg Zetterstrands andra bok I utlandet. Det är en diktberättelse om saga och barndom, framtid och dåtid. Om hur perioder och scener i livet etsar sig fast i en genom sitt språk och sina bilder. Det är en bok som växer under läsningen.

På onsdag recenserar Lina Reza Aslans Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Det är en fackbok som försöker reda ut vem den verklige Jesus var, där påståenden från Bibeln möter den forskning som finns inom ämnet. Intressant läsning och en spännande dissekering av de mest inarbetade sägnerna enligt Lina.

På torsdag recenserar Kari Räkna med Simpsons av Simon Singh. Kari tycker det är en trevlig och lättsam bok om de matematiska klurigheter som dyker upp i the Simpsons.

På lördag blir det Tema vego. Vegetariska och veganska kokböcker från olika förlag och författare.

På söndag recenserar Marie Maryse Condés självbiografiska roman Livet utan masker.

Margareta Lindholms bok är en bok att ta fram när en är på Downtown Abbey-humöret och vill njuta av det estetiska i Charlottes promenader till postkontoret och beskrivningar av Emilys Beethoven-tolkningar. Men ännu mer är det en bok att ta fram när en vill krossa klassamhället och patriarkatet. Brontë-systrarna drar visserligen in pengar på sina böcker men måste hålla sina författarskap hemliga. Erin har visserligen sett världen på riktigt och inte bara i böcker som systrarna men det är framför allt världens skuggsida hon sett. Barn som tvingas jobba i dödligt farliga gruvor, textilarbetare som går runt med ständiga sår i händerna och får avdrag för minsta lika knut i det tyg de väver.

Det ÄR kvinnorna som är de smarta, coola, starka (mentalt visserligen men också i ren muskelkraft) i den här boken. Till exempel tvätterskorna som är långt nere i hierarkins pyramid men som skrattar åt dem på toppen. Erin dras till dem på samma sätt som hon dras till Emily som lockar fram hennes kreativitet och hennes konstnärskap. Ändå är de förfördelade och mästras av de medelmåttiga männen omkring dem.

Det är en bok som skildrar konstnärskap och enorma klassklyftor på ett vardagligt sätt som känns levande från första sidan. Författaren Emily Brontë vill locka fram all hjärtesorg ur Erin för att ha något att skriva om, Erin själv kastas mellan att vilja måla av Emily en gång om året som ett konstnärligt projekt och att ta hand om henne tills Emily blir så gammal att hon inte kan ta hand om sig själv. Alla som någon gång velat något mer med sitt liv än att bara överleva bör läsa denna.

Similar Posts:

• Två sätt att få hjärtat krossat
• Första översättningen
• Och kvinnorna?
• Att läsa sitt liv
• En sommar i Grez-Sur-Loing

Och överallt ser jag tips över allt om hur höstdepressionen ska motas i grind. Allt ifrån att gå upp en timme tidigare och göra något kul innan jobbet till att äta mer makrill (rik på D-vitamin). Alla som varit med om en riktig depression vet att lite D-vitamin inte är mycket att hålla i när Ågren knackar på. Men för er som fått ett litet lättare säsongsbesök av the mean reds men inte vill förstöra era vänners flöden med bilder av Göteborgskt hurtiga makrillfrukostar så är det stående tipset att läsa exakt de där böckerna du vill läsa. Strunta i de där måste-böckerna du egentligen inte vill läsa klart. Livet är för kort för makrill, och det är lika mycket för kort för att inte läsa det du vill läsa.

Förhoppningsvis är någon av veckans böcker exakt det som du behöver just nu.

Idag skriver Marie om Andréa del Fuegos debutroman Syskonen Malaquias. Det är en svulstig skröna om tre föräldralösa syskon, som utspelar sig på den brasilianska landsbygden. Marie tycker om det poetiska och avskalade språket, men har tyvärr svårt att komma karaktärerna in på livet och engageras i deras öden.

På tisdag skriver Håkan om Juan Gabriel Vàsquez Ljudet av sådant som faller. En roman som skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person – med skarp realism vävs Antonios berättelse om vännen Ricardo Larverde liv, som mördades på öppen gata i Bogotá 1996.

På onsdag skriver Björn om Clara Sanchez Aningar – en spansk thriller med David Lynchska övertoner om en kvinna som ramlar ur samhället och inte kan hitta tillbaka igen. Har sina brister, men lämnar en krypande olust som känns.

På torsdag skriver Cecilia om om Ingvar Svanbergs Svenska lejon, en kulturhistorisk bok om lejon som av olika anledningar levt i Sverige. En trevlig bok med ett rikt bildmaterial.

På fredag skriver Tone om Lars Lerins Augustprisnominerade Naturlära. En helt enkelt magisk bok som får högsta betyg!

Similar Posts:

• Nätt liten bok om skogens konung
• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• I det vardagliga stjärnfallet
• Vecka 43: Bland Augustnomineringar, avhumanisering, djursympatier och faktanoveller
• Om människans förhållande till fåglar