De allra flesta läsare har redan färdiga berättelser till dessa rubriker, de vet vad som väntar.

Detta är en paradox i vår förståelse av nazisternas Förintelse. Å ena sidan förstår vi ingenting, vi har ingen referenspunkt, vi har ingen erfarenhet som liknar detta. Att en kulturnation som Tyskland systematiskt och industriellt utrotar stora delar av sin civilbefolkning är inte begripligt. Å andra sidan är allt redan berättat, vi har sett och läst det så många gånger att inget kan överraska.

Och den berättelse vi redan hört är enkel som en saga med ett ont slut. De onda förövarna är nådlösa, brutala och fullständigt obegripliga i sin omänsklighet. Och offren är fullständigt hjälplösa då förövarna slaktar dem som djur.

Reznikoffs diktsamling består av en rad vittnesmål från Eichmanrättegången 1961 och militärtribunalerna i Nürnberg (1945-46). Reznikoffs urvalsprincip är inte självklar. Men om man får lita till UKONs (Ulf Karl Olov Nilsson, som också översatt) efterord så är tanken att föra över något från sitt juridiska sammanhang, med dess fokus på sakförhållande och fakta, till ett poetiskt sammanhang. Det är nedkortade vittnesmål omvandlade till korthuggna berättelser.

Det är, enligt samma efterord, också på sina ställen ett hopplock av olika vittnesmål som omformas till en berättelse, vilket ger oss anledning att kalla det ett collage, snarare än ready-mades eller found poems.

Reznikoffs dikter är som en renskrapad version av den berättelse vi redan kan. Här finns bara två typer av människor; onda, brutala nazister och oskyldiga judar. Här sker allt i ljuset av den övergripande förståelsen av Auschwitz som en resa från ”Arbeit Macht Frei” till gaskammaren.

De flesta berättelserna, för dikterna formar sig ofta till små berättelser, saknar ett vittne. Flera av historierna är till och med berättade på ett sådant sätt att de snarare liknar ryktesspridning än genuina vittnesmål. Som mannen som flyr ur ett läger för att, vid en flod ombord på ett civilt fartyg, bli påkommen och skjuten av en vakt. Vem är vittnet här?

Och vakten som sliter ett spädbarn i stycken med händerna framför ögonen på den döende modern och alldeles intill en grupp polacker som vill ta hand om spädbarnet, för att direkt efter detta mord ge en sockerbit till en förbipasserande hund. Är inte det en Tarantinofilm, snarare än ett vittnesmål?

Jag har svårt för att hitta en vettig läsart för de här dikterna. Det är som om det krävs en större tilltro till vittnesmålet än jag är mäktig. Dikterna bekräftar den berättelse jag redan kan.

Kanske är det den hopplöses hopp, men eftersom Reznikoff gett ut sin diktsamling så antar jag att han har en förtröstan på att den enkla utsagan, vad jag faktiskt sett med mina egna ögon, på något sätt alltid blir begriplig. Eller kanske att när vittnesmålet kortas ner och bearbetas och kallas poesi så blir det någonting annat?

Kanske var det, när Reznikoffs diktsamling kom i original 1975, fortfarande viktigt att visa på Förintelsens obegriplighet, att det fanns en rädsla för att förminska och normalisera. Idag är problemet ofta det motsatta: när Hitler och förintelsen är det första en sekulariserad människa kommer att tänka på när de hör ordet ”ondska” är det viktigare att försöka förstå Auschwitz som en del av vår historiska verklighet, inte en ond, obegriplig saga.

Similar Posts:

• Får man skämta om Förintelsen?
• Vad ska man tro?
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Förintelsen per definition
• Förintelsens fasor bevittnade

Det är därför fantastiskt bra att Sagolikt Bokförlag ger ut en lättläst bok som riktar in sig på lite äldre barn, 9-13 år står det på omslaget. Fotboll och fantasy som tema är också bra om man siktar på lässvaga pojkar.

Men redan på första sidan i En boll begraven blir jag misstänksam. Här presenteras Patrik som är galen i fotboll och vi läser:

Om han vore tvungen att välja mellan att äta frukost eller spela fotboll så skulle han lätt välja fotbollen.

Jaha? Gillar barn att äta frukost, det var en nyhet för mig.

Nu kan man tänka sig att läsaren inte fastnar där, men kanske fastnar de någon sida senare när det står att Patrik sitter på avbytarbänken, redo att hoppa in:

Han har övat alla uppställningar i huvudet. Han är säker på att han klarar alla.

Hmm? Vad syftar ”uppställningar” på här?

Och så läser vi:

De andra i laget hoppas att han aldrig kommer att behövas på planen.

Vi får ingen förklaring till varför de andra skulle vara så taskiga mot Patrik. Är han världens sämsta fotbollsspelare? Är han en elak människa? Varför är han uttagen att sitta på avbytarbänken om ingen vill att han skall spela?

Tio sidor in i boken kommer det som slutligen övertygar mig att författaren Anette Skåhlberg inte kan mycket om fotboll:

Motståndarlaget gör 2 lika men Patriks lag är snabba på returen och gör mål de också.

Uttrycket ”2 lika” är klumpigt och används aldrig om sportresultat, man skriver 2-2. Och om man skall använda ordet ”retur” i fotbollssammanhang så kan man skriva ”målvakten lämnade/gav en retur” (när målvakten räddar bollen men inte får undan den). Men att säga att ett lag är ”snabba på returen” är helt obegripligt. Det betyder ingenting.

Efter detta så försvinner bollen ner i ett hål och Patrik åker ner i underjorden. Där blir han tillfångatagen av underliga väsen som tar hans röst ifrån honom och bara släpper upp honom till ytan igen om han kommer ner med fotbollslaget och spelar en match.

Vilka krav kan man ställa på en ”läsa lätt”-bok?

Språket ska vara lätt och konventionellt. Här fungerar boken bra.

Handlingen ska vara handlingsdriven snarare än karaktärsdriven (LasseMaja-böckerna är ett typexempel). Här fungerar boken bra inledningsvis, men i underjorden blir det väldigt mycket beskrivningar och lite händer.

Handlingsmönstret måste vara konventionellt så att läsaren, utifrån berättelsen, kan gissa ”vad det står”. Här funkar det sådär, kanske främst för att författaren inte vet något om fotboll och för att man aldrig förstår vilka regler som gäller för livet i underjorden. Men kanske också för att Patrik är allt annat än en superhjälte. Han är velig och styr inte över sitt eget liv. Vart är vi på väg?

Det allra underligaste i En boll begraven – och jag kan inte förstå det annat än ett svårt brott mot hur det borde vara – är att boken inte har något slut. Den slutar mitt i handlingen. Patrik har samlat ihop ett lag och ska tillbaka ner i underjorden och spela fotboll och få tillbaka sin röst. Och så slutar det med tre punkter ”…”

Hur är det möjligt att skriva en ”läsa lätt”-bok som inte har något slut? Där man måste vänta på nästa bok för att få reda på hur det gick?

Sagolikt Bokförlag har slarvat bort en fin chans. Författaren skriver om ett ämne hon inte behärskar, handlingen skjuter inte riktigt fart och boken tar slut ”mitt i …

Similar Posts:

• OK men inte mer
• En skönlitterär äkta stjärna
• Rea-fynd med idrottshopp
• ”Sätt straffen, Charlotte!”
• Medkännande om bortglömda barn

Ett exempel är Max Frischs roman Stiller. Stiller återvänder efter en längre bortavaro och vägrar gå med på att han är Stiller.

Ett annat exempel är Atmospheric disturbances av Rivka Galchen. Romanen inleds med det väldigt coola konstaterandet:

Last December a woman entered my apartment who looked exactly like my wife.

Och sen kämpar huvudpersonen med sig själv och den här människan som låtsas vara hans fru.

Det håller halva romanen innan det börjar sacka och gå på tomgång, och det är en väldigt bra halva.

Mitt år som mördare börjar med att en vanlig tysk student i efterkrigstidens Berlin bestämmer sig:

Det var en nikolauskväll, i skymningen, när jag mottog uppdraget att bli mördare. Från en minut till en annan var jag med på det, om än med fladdrande lättsinne.

Den han vill mörda är en domare som dömt ut dödsdomar i nazistiska domstolar under kriget. Problemet är att berättelsen går på tomgång direkt. Friedrich Christian Delius är inte ett dugg intresserad av huvudpersonens fixa idé. Hans intresse är istället att göra ett skönlitterärt reportage om två historiskt verkliga personer, den ena som domaren dömde till döden och den andre, hans fru, som överlevde men blev mycket illa behandlad efter kriget.

Romanen vill alltså diskutera tyskarnas skuldbörda efter kriget sett genom ögonen på ett par personer som farit särskilt illa. Det är inget jag kan bedöma, men läser man vad andra sagt och tyckt om boken så ligger sanningsanspråken nära de man har inom populärhistoria. Författaren har grävt i arkiven och intervjuat folk och där detta inte räcker till för att levandegöra händelserna så hittar han på.

Som roman är det ett dåligt hantverk och jag är ganska säker på att problemet ligger i originalmanuset, inte i Jan Erik Bornlids översättning. Dialogerna är styltiga och det erbjuds inte mycket psykologiskt djup. De få gånger Delius försöker gå på djupet i en karaktär blir det genant. Att vara romanförfattare och få ur sig följande om en huvudperson borde inte vara möjligt

… en okontrollerad suck från djupet av ett kontrollerat hjärta. (114)

Vad säger man? Var är vi? Är det tonårspoesi? Pilsnerfilm?

Det hade varit mycket bättre om Delius varit ärlig mot sitt eget uppdrag och skrivit en populärhistorisk redogörelse. Denna tunna fernissa av kriminalroman som omger ett illa ihopkommet skönlitterärt reportage är inte rolig läsning.

Det är såklart de högt drivna sanningsanspråken tillsammans med en, åtminstone i Tyskland, känslig historisk tid som gjort romanen till sprängstoff i Tyskland. Och kanske är det därför Tranan låtit översätta romanen. Bokens förtjänst är att den är ”based on a true story” (och att den är snyggt formgiven av My Hellsten). Kanske är det en story som måste berättas. Men någon borde ha sagt till Delius att berätta den på ett annat sätt.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Porr för barn – en bra idé?
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Skissartad genomgång av rockens historia
• Sängkammarfars anno dazumal

Sensmoralen – den nedtecknades för att läsas på hovet i Frankrike – gick inte att ta miste på; unga, vackra flickor skall akta sig för stora, stygga vargar i allmänhet och för vargar som pratar med mormorslen tunga i synnerhet.

Bröderna Grimm som tecknade ner folksagor på 1800-talet hittade på ett nytt slut för att anpasa sagan till den borgerliga publik som gärna läste för sina barn. Man lät en skogshuggare gå förbi stugan, skära upp magen på vargen, plocka fram mormor och Rödluvan, stoppa ner stenar i vargens mage och låta honom dö av sin egen tyngd.

De sexuella undertonerna hade nu tonats ned. Sensmoralen var snarare att man skall lyda sin mamma, annars kan det gå illa.

När man nu ger ut sagen på svenska i storboksformat med klatschiga färgbilder så har man följt bröderna Grimm. Men man har samtidigt försökt göra den så ofarlig som möjligt.

Skogen på väg till mormor är inte läskig utan fylld med gulliga djur. Och vargen pendlar mellan småfarlig och hundvalp. Jägaren som går förbi hör ”bråket inne i stugan” och hinner komma in innan Rödluvan blir uppäten. När de skall plocka ut mormor har vargen plötsligt en dragkedja på magen, vi ser inget blod och ingen uppskuren buk. Och när de, skogshuggaren följer Rödluvan hem, kommer tillbaka till stugan så lever de ”lyckliga i alla sina dar”.

Det är kanske inget fel att återberätta en saga för de allra minsta på ett sätt som gör att den saknar det som gjort att sagan berättats i tusentals år. På ett smålustigt sätt får barn lära sig att man skall göra som mamma säger, annars blir det jobbigt.

Men det är ingen slump att Rödluvan och vargen varit populär så länge. Sagan har bett även när man försöker göra den tandlös. Eftersom både det sexuella och det skrämmande är borta så finns det inte längre någon anledning för Rödluvan att lyda sin mamma.

Det finns de som menar att en gång i tiden var föräldrar auktoritära och fostrande, nu är de jämställda och frånvarande. Den nya Rödluvan och vargen passar fint in i denna verklighetsbeskrivning. Här får vi lära oss att om man bryter mot mammas regler så blir livet spännande och man träffar en man som är farligare än vargen. Och när man kommer hem ler mamma glatt åt att man ser ut att ha det bra.

Det här är en sensmoral som redan en 4-åring begriper. Så alla föräldrar, om ni vill ha ett våghalsigt barn som struntar i vad ni säger, gå och köp.

Similar Posts:

• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Uppdaterad saga med humor
• Akta dig för vargarna?
• För barn och vuxna att växa med
• Magiska bullar och förtrollande teknik

Innan man ens börjat läsa infinner sig alltså den där känslan av höghöjdsteoretiserande och vara-gravallarlig-intill-döden. Eftersom ämnet för boken – Heideggers tänkande – inte heller är berömt för sin lättillgänglighet så är det nog en och annan läsare som tänker att det här verkar vara en jättebra bok, den ska jag köpa alldeles efter jag fått till den där weekenden med Roy Anderssons samtliga filmer.

Att boken ger det här intrycket är synd. För det är påfallande hur begriplig Hans Ruin är, han skriver med en beundransvärd klarhet och petar ofta in små miniessäer i essän som hjälper oss läsare att koppla ihop Heidegger med filosofihistorien. Och Ruin skriver om många av de ämnen som gör att Heidegger fortfarande är aktuell idag.

Kanske är det Ruins mångåriga arbete som lärare och introduktör av Heidegger eller kanske är Ruin bara en dialogisk tänkare som har lätt att se ett problem ur olika synvinklar, resultatet är i vilket fall en pedagogisk klarhet som öppnar upp tankarna hos den ofta mer meditativt lagde och språkligt nyskapande Heidegger.

Ett par inledande kapitel är av introducerande karaktär för de som ännu inte läst så mycket Heidegger. En essä handlar om Heideggers Nietzscheläsningar, ett om den text som många humanistiska studenter funnit lika obegriplig som häpnadsväckande: Konstverkets ursprung. En annan essä går igenom det omtalade rektorstal som inledde Heideggers tid i nazisternas tjänst. En väldigt bra text handlar om Heideggers syn på teknik och naturvetenskap.

Själv tyckte jag att Ruins återkommande diskussion av Heideggers stämningsbegrepp var mest intressant, ett begrepp som bara kort diskuteras i Vara och Tid.

Medan en känsla är något privat så är stämningar något som ofta stiger upp ur den sociala situationen. Man anländer till en fest där det råder en viss stämning, man åker hem till sina föräldrar och genast är man i en viss stämning, man vaknar på måndag morgon och genast fastnar man i en stämning, man sätter sig och läser en bok om Heidegger och man landar i en viss stämning.

En känsla har man inne i kroppen, den har sin rot i kroppen och stämmer väl överens med en filosofi som utgår från att i grund och botten är vi alla individer. Det är bara du som kan göra något åt den känsla du har i kroppen, som Ophra Winfrey aldrig tröttnar på att upprepa.

En stämning är något annat än en känsla. Den kommer över en, den ger sin färg till tillvaron och ofta finns den överallt och ingenstans. Inte sällan är det situationen som skapar stämningen och därför fungerar denna mycket sämre ihop med en individcentrerad filosofi. Om stämningen har sin rot i människan så är det för att människan redan är där ute i samvaro. Stämningen uppstår för att vi redan från början är i en värld bland andra människor som angår oss.

Enligt Ruin så finns det inte mycket forskning kring Stämningsbegreppet. Det är underligt. Det är ett område där en fenomenologisk analys verkligen kunde bidra till en förståelse av vad det innebär att vara människa. Det är också, rent pedagogiskt, en begriplig ingång till den uppgörelse med subjektet som fenomenologer ofta intresserar sig för. Låt oss hoppas att Ruin samlar sig till en större text om stämningarnas filosofi.

Det har sagts att det roligaste med Heidegger som person var att han totalt saknade humor, han var alltid allvarlig och kunde aldrig erkänna att han hade tänkt fel. Om jag har något att invända mot Ruin så är det att Ruin inte har någon humoristisk distans, varken till sin egen text eller till Heideggers tänkande.

Vill man att läsandet av Ruin skall ha sina lättsamma stunder så får man tillföra denna lätthet själv. Man kan till exempel le åt att Ruin skriver en essä om begreppet Ruinans utan att nämna att han skriver om sitt eget efternamn.

Och hade Ruin då och då befunnit sig i en lättsam stämning när han skrev så hade han kunnat le med läsaren åt det (o)roande i att hans diskussion om begreppet moiras pendling mellan öde och död kan få initierade läsare att tänka på att Södertörns högskola – där Ruin varit professor i många år – har en inte alldeles okontroversiell rektor som heter Moira.

Men detta är – som det heter – invändningar i marginalen. Alla med ett seriöst intresse för Heidegger och vad han betyder idag bör genast sätta sig och läsa Ruins fina bok.

Similar Posts:

• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• Det var bättre förr?

Jag, som inte är viktig, fäster likväl vikt vid någonting som inte är viktigt: ungefär så förhåller det sig.

Dagboken Från Budapest till Berlin sträcker sig mellan 2001 och 2003, alltså från strax innan till strax efter det att han fick Nobelpriset i litteratur hösten 2002. Kertész har här uppnått den aktningsvärda ålder då alla större förändringar är en katastrof, så också Nobelpriset.

Priset är en katastrof eftersom Kertész är för trött och pessimistisk för att på ett vettigt sätt kunna glädjas åt all den uppmärksamhet han får och möta alla de krav som nu ställs på honom.

Priset är också en katastrof för att Auschwitz, eller Buchenwald, för Kertész är en fiktion. Till Auschwitz åkte man för att dö. Ur Auschwitz synvinkel är Kertész liv efter kriget resultatet av en tillfällig driftstörning, en anekdot som på det hela taget inte har något med saken att göra

Om en driftstörning vill tala om den tyska lägermaskinen, så är det alltså inte sig själv och sitt eget öde han ska tala om. Men efter Nobelpriset ser hela världen Kertész som en auktoritet som vittnar om vad han varit med om. Som om just hans öde är intressant. Kertész uppfattar detta som att han stöts ut ur sin fantasivärld och återigen deporteras till Buchenwald.

I sin dagbok fortsätter Kertész brottas med det faktum att han uppfattar Auschwitz som en självklar del i vår kultur, inte som ett obegripligt undantag. Tron på människan, humanismen, dog i lägret, och inget har hänt sen dess för att återupprätta människans värde.

Att Europa har förstått något av det han försökt säga ställer han sig mycket tvivlande till. I denna sena dagbok har Kertész livssyn cementerats till en pessimism som delvis beror på en djupt känd livsleda och delvis är rationellt betingad: humanismen är död, människan är oviktig och meningslös.

För den som redan är inläst på Kertész så tillkommer inte så mycket nytt. Av naturliga skäl är det samma tema som återkommer och de återkommer inte alltid i fördjupad form. Den tidigare dagboken Galärdagbok är betydligt spänstigare och intressantare.

Eftersom det gnälls en hel del i dagboken, så det är värt att notera att Nobelpriset inte bara är dåligt. Kertész njuter av det pengarna kan köpa honom och priset blir ett bevis på att det Ungern som alltid har vänt honom ryggen har fel.

Och det finns en sak till han njuter av, sin flytt till Berlin. Det är en vänlig stad och han accepteras i kulturlivet. Kertész är en ungersk jude som fördes till Auschwitz av tyskarna. Han avskyr Ungern, kan inte med Israels ständiga oresonlighet och väljer att emigrera till Tysklands huvudstad, Berlin. Ett mer komplext människoöde är svårt att hitta i det samtida Europa.

Similar Posts:

• Filosofin och humorn är levande
• Helvetet utan kretsar
• Utan överrock
• Mot den osynliga gränsen
• ”jag försvinner alltså på ett behagligt sätt mellan fiktionen och de fakta som kallas verklighet”

Inte sällan blir dessa berättelser till vad Imre Kertész kallar lägerkitsch: istället för att berätta om alla som dog så blir det en berättelse om de som faktiskt överlevde. Det blir en ofrivillig hjältehistoria.

Göran Rosenbergs föräldrar överlevde lägren. Men när han berättar om detta i sin Augustprisvinnande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz så gör han något betydligt djärvare än att berätta deras historia. Traumat i Rosenbergs liv är inte Auschwitz, det är att hans far 1960 tar livet av sig. Men också faderns död hänger ihop med lägret, så i en betydelse är han inte en överlevande.

Titeln Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz syftar på de 15 år fadern levde i Södertälje innan han dog. Men detta ”korta uppehåll” är också Göran Rosenbergs, född 1948, barndom, som han nu som vuxen man försöker komma till tals med.

Rosenberg gör det kloka valet att inte försöka dramatisera sina föräldrars erfarenheter. Han håller sig till brev och officiella dokument. Och i ett försök att få syn på någonting gör han samma resa från Auschwitz till Södertälje som hans far gjorde.

Å ena sidan ett soligt och framtidsoptimistiskt Södertälje där det under efterkrigstiden förefaller som om allt mycket snabbt blir bättre för alla. Det är en plats där Rosenberg har en fin barndom och det är denna plats han tillhör. Å andra sidan föräldrarnas erfarenheter som invandrare och överlevande som svårligen ges någon plats i detta framgångsrusiga, svenska 50-tal.

Rosenberg vrider och vänder på historien för att se om hans föräldrar någonstans kunde gjort ett annat val: flyttat till Stockholm, USA eller Israel, skaffat ett annat jobb. Han letar efter andra förklaringar, han söker efter rasism, men hittar mest klumpigheter och tystnad.

Bäst, eller kanske mest drabbande, i boken tycker jag är när Rosenberg följer sin far i fotspåren i Auschwitz. Det är något med torftigheten i dessa minnesplaketter, dessa små ingraveringar som berättar om begångna illdåd.

Det är svårt att frigöra sig från känslan av att människan lever i ett ständigt nu. Det krävs något oerhört starkt för att vi ska lyfta blicken och se något annat än oss själva och det vi har omedelbart omkring oss. Men det går inte att beskriva denna nutidsupptagenhet som ondska. Vi är inte onda, vi är bara ointresserade.

Inledningsvis tycker jag Rosenbergs bok är klumpigt litterär. Platser, ting och händelser ges ett symbolvärde som tynger ner berättelsen. Men i ljuset av att Rosenberg uppfattar att hans far dog i Auschwitz men gjorde ett kort uppehåll i Södertälje innan döden hann ifatt honom så blir detta begripligt. Södertälje är Auschwitz och framgångsoptimism samtidigt. Rosenberg känner laddningen i denna motsättning direkt, läsaren förstår först senare.

Rosenbergs lågmälda och fina bok har hyllats av många och fick som sagt Augustpriset 2012. Det är lätt att misstänka att det som sliter inne i Rosenberg är en slitning som många på olika sätt känner igen.

Å ena sidan ett liv och en uppväxt som har mycket lite med Auschwitz att göra. Å andra sidan ett föräldraarv, eller ett kulturellt arv, som är direkt kopplat till detta Auschwitz. Eller mer generellt, å ena sidan livet vi lever här och nu och å andra sidan en vilja att lyfta blicken och förstå, för att på så sätt få redskap att ändra på det här jävla nuläget.

Similar Posts:

• Vecka 5 på dagensbok.com – Augustprisvinnare, sågningar och uppfinningsrik prosa!
• Överlevarnas barn
• Förintelsens fasor bevittnade
• Profit mot plikt
• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?

Tulsa Jansson tänker sig, i Du har svaren! – filosofi till vardags, att det skulle vara bättre om det fungerade tvärtom. Om vi började med de förnuftiga argumenten och sedan lät dessa bestämma våra åsikter så skulle världen bli mer genomskinlig och lättare att styra i förnuftig riktning.

Filosofi, menar Jansson, är den disciplin som är allra bäst på att tänka kritiskt.

Ur detta drar Jansson två slutsatser:

1) Alla borde vara bättre på att filosofera, mer filosofi i skolan och i det offentliga rummet.
2) Filosofer borde fungera som bollplank och livscoacher för att hjälpa folk att se klart på sin livssituation.

Det är svårt att bli sur på de här slutsatserna. Mer filosofi överallt, varför inte? Och när Jansson – i den andra av bokens två delar – ger exempel på hur en filosof i praktiken kan fungera som bollplank för folk som har frågor av typen: ”Jag vill byta karriär, men samtidigt inte” så verkar det fullt vettigt. Filosofen hjälper till att bena ut och prestigelöst skärskåda problemen.

Det som trots allt gör boken problematisk är att hennes syn på vad det innebär att filosofera är så urvattnad att alla måste hålla med henne. Detta diskuteras i bokens första del.

Filosoferandet presenteras som en aktivitet som inte har något med filosofer och filosofihistoria att göra. Det är något man kan göra utan förkunskaper, det räcker med att vilja. Det är talande att den enda filosof som lyfts fram är Sokrates och hans metod som bygger på en dialog där filosofen inte vet mer än den han talar med.

Om Jansson hade bläddrat lite i valfri läroplan för skolan så hade hon sett att det hon kallat att filosofera – att tänka kritiskt, att se de bärande argumenten i ett resonemang – är vad våra barn skall lära sig från dag ett. Undantaget skolministern som gillar katederundervisning så vill i princip alla andra som uttalar sig att barnen skall lära sig att tänka bort sig själva och sitt egenintresse och förhålla sig kritiskt till vad det nu är det är meningen att de ska tänka på.

Jag skulle vilja påstå att det som gör filosofer bra på att tänka kritiskt är att filosofer älskar att tänka kritiskt. Man går i närkamp med filosofer och filosofihistorien för att fullständigt kunna uttömma det kritiska tänkandets möjligheter. Filosofiska frågor är normalt så komplicerade att man inte egentlig mening söker ett svar, man är nöjd med att förstå frågans hela komplexitet.

Filosofer är experter på att se svagheter i ett logiskt resonemang. Det är därför inte uppenbart att filosofer är jättelämpade att lösa folks praktiska problem. När någon ställer frågan: ”Ska jag satsa på karriär eller barn?” så kommer de flesta filosofer att svara att frågan måste brytas ner i ett antal delfrågor som i sin tur går att ytterligare bryta ner. Filosofen är helt enkelt inte intresserad av att sluta tänka och leverera ett ungefärligt svar.

Tulsa Jansson är ordförande i det svenska sällskapet för filosofisk praxis. I sin bok argumenterar hon alltså för att vi behöver fler sådana som hon. Det skorrar lite illa. Det är lätt att misstänka att Pascal trots allt hade en poäng. Först har vi en åsikt vi gillar, sen letar vi argument för att övertyga alla andra.

Similar Posts:

• Filosofi für alle
• O captain! My captain!
• När filosofi var ett sätt att leva
• Vi sitter här på livstid
• Motarbetad av teologer

Först förstår Halvdan inte varför hon inte bara bränner och tar vad hon vill, men snart fattar han. Asta vet inte att bebyggelsen på de bägge sidorna av floden är två byar som avskyr varandra. På ena sidan kristna, på andra sidan vikingar. Om hon förstod det skulle hon genast skövla allt.

Halvdan behöver allt sitt skarpsinne för att både få det att framstå som om byarna är enade och för att få tag på det avsågade huvudet och det oöppnade skrinet.

Jag var en smula skeptisk till del ett i den här serien. Det var som om Widmark och illustratören Vänehem ville vara både folkbildande och berätta en mustig historia.

Det blev en krock. Man ville säga något sant om vikingatiden och om fiendeskapet mellan kristna och hedningar. Och man var samtidigt följsam mot äventyrsberättelsens krav på endimensionella karaktärer och tydliga motsättningar mellan det goda och det onda och mellan det smarta och det korkade.

I del två har de – och det gillar jag skarpt – släppt idén om att säga något sant om vikingatiden. Här är vikingarna lika nyanserade som tjuvar och riddare i Robin Hood eller som romer och galler i Asterix och Obelix.

Asta och hennes hejdukar är onda gastar som på inget sätt liknar vanliga människor. Och precis som det skall vara i äventyrsberättelser så står intelligensen på det godas sida. De onda kan verka smarta, men till sist så besegras de av sina blinda drifter och glömmer förnuftet.

Låt oss hoppas att serien fortsätter i den här andan. Att det blir mustiga berättelser där – precis som hos historieromanens uppfinnare Walter Scott (Ivanhoe) – den historiska verkligheten bara är en spännande bakgrund för att ännu en gång få berätta om den eviga kampen mellan det goda och det onda.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Gammeldags nutid
• Snäll kanin med onda ögon
• Mysterier för läslust
• Skuggor i Stockholm 1919

Baksidestexten till Ylva Yngvessons Pengarna är dina säger att vi ska få kloka och enkla råd om hur man ska tänka inför privatekonomiska beslut. Vi ska bli – och det här ett ord som inte ger några googleträffar så det kanske är Yngvessons eget – ”ego-smarta”.

Boken består av fem kapitel med underliga rubriker som ”Kär och galen” och ”Det blir ju aldrig som man tänkt sig”. Varje kapitel har en lång rad underrubriker, också dessa är kryptiska, som ”När?” eller ”Guldsits”. Varje kapitel avslutas med en sammanfattning i punktform.

Vi tar några råd och tips från kapitel 1:

”¢ Att spara eller låna handlar om beslutet när i livet du ska använda dina inkomster.

”¢ Alla pengar som passerar ditt lönekonto behöver inte gå till konsumtion direkt. Reservera minst 10% för egen framtid.

Det första tipset är goddag-yxskaft. Det andra tipset är, visar det sig när man läser kapitlet, hämtat ur boken Den rikaste mannen i Babylon, en amerikansk bok från 1926 som vill visa hur man med små medel kan bli rik. Att hämta ett så tungt tips som att man skall avsätta var tionde krona till framtiden ur en sån källa är – för att uttrycka sig med en eufemism – inte seriöst.

I kapitel 1, under den luriga rubriken ”Bensin och nötter” får vi reda på att all vanlig ekonomisk teori bygger på att vi människor fattar rationella beslut. Men sen utropar Yngvesson glatt:

”Glöm det! Det finns i princip inga rationella beslut.”

Jaha, vad menar hon med det? Finns det ingen vanlig ekonomisk teori? Ett oväntat utrop i en bok som vill hjälpa oss att fatta rationella ekonomiska beslut i vardagen.

Och så här går det på.

Det är som att texten saknar minne: man vänder blad och läser ett nytt tips som ofta inte hänger ihop med och ibland till och med motsäger vad som sagts tidigare. Vad är tanken med den här boken, vad ska den användas till? Kapitlet om vad som händer när man gifter sig är det mest matnyttiga, men här finns inget man inte snabbt kan googla fram.

Som jag ser det är inget av detta författarens fel. Men att Bromberg förlag släpper igenom något så illa sammansatt, det är förvånande. Var är redaktören som skulle kunna förvandla detta skurregn av välmenande tips och råd till en fungerande bok? Att släppa igenom en oförnuftig bok om hur man ska få förnuft i sin ekonomi – så får man inte göra som förlag.

Similar Posts:

• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Herrklubben nationalekonomi skärskådad
• Klämkäck guide till ett rikare liv
• Handbok om skrivandets praktiska sidor