dagensbok.com » Irene Elmerot

Ingmar Karlsson "Det omaka paret"

Irene Elmerot — Fri, 27 Sep 2019 22:00:08 +0000

Om det inte är hockey-mästerskap, talas det inte så ofta om Tjeckien eller Slovakien i Sverige, så länge inte de som talar har en bakgrund i något av länderna. Fram till 1993 – 25 år före denna boks publicering – var dessa två republiker ett enda land, Tjeckoslovakien. Den som vill veta mer om endera av dessa tre nationer har god nytta av att läsa denna bok.

Det som kanske främst skiljer denna från många andra böcker där samma områdes historia berättas, är att den slovakiska delen får större plats, och det tycks vara precis vad författaren har avsett. Genom hela boken går en röd tråd av att se hur slovakerna uppfattade de tjeckiska – ofta likställt med de i praktiken styrande – infallen och besluten. Karlsson förstärker samtidigt tanken om tjeckerna som ett land av Švejk-karaktärer: anarkistiska i sin vardag, konstant på sin vakt mot den anonyma överheten.

Ett uppenbart problem – för att vara en bok utgiven på 2010-talet – är dess omfång. Det mesta fram till 1918, då Tjeckoslovakien bildades, är sådant som hittas i flera olika historieböcker och den här boken tillför inte något nytt perspektiv. Däremot är bland annat jämställdhetsframgångarna runt år 1900 nästan osynliggjorda i boken, och det skaver en aning.

Det senare 1900-talets konflikter (det vill säga de som av tradition beskrivs i historieböcker) beskriver Karlsson med bättre insyn – hans diplomatiska karriär har gjort dels att han haft kontakt med en hel del personer som haft personlig inblick i det han berättar om, dels att han både kommit åt och faktiskt letat i arkiv som akademiska forskare (framför allt de som publicerar sig på annat än tjeckiska) kanske inte har letat så mycket i. Delarna om hur Tjeckoslovakien bildades 1918 är också intressanta (med ovanstående brasklapp om kvinnlig rösträtt och liknande), liksom detaljerna kring spelet 1948, då kommunisterna (utan särskilda påtryckningar) fick ungefär var tredje röst i parlamentsvalet och kunde genomföra en kupp. När vi kommer in på modernare historia är berättelserna om de tjeckiska presidenterna Havel och (efterträdaren) Klaus mycket insatta och mer fylliga än många andra samtida historieböcker.

Men det märks att författaren är personligt och känslomässigt involverad i det han skriver, på gott och ont. Som helhet är boken också något ojämn. Kanske skulle en insatt redaktör ha kunnat balansera vissa delar bättre. En annan nackdel är att inga exakta hänvisningar finns – var författaren har fått detaljerna ifrån går sällan att avgöra. I slutet finns visserligen en litteraturlista, men den täcker allt från en reseguide om Österrike-Ungern från 1911 till akademiskt inriktade böcker från 2010-talet. Eventuella andra källor – som egna samtal, opublicerade dokument och liknande – får vi inte veta något om.

Kritiken till trots så är syftet med boken gott. Den är också över lag lättläst och väl strukturerad. Då det publiceras så få böcker på svenska om Centraleuropa kan den därför fylla en viktig funktion i svensk allmänbildning.

Karin Westin Tikkanen "Latinska ord"

Irene Elmerot — Wed, 06 Jun 2012 22:00:34 +0000

Historiska media fortsätter utgivningen av roliga ordböcker, men denna gång är det inte Olle Bergman, utan Karin Westin Tikkanen som har fått sätta ihop en mosaik av ord med ursprung i latin (och i viss mån grekiska och hebreiska). Som vanligt i denna serie är boken väldigt snygg och väl uppdelad i alfabetisk ordning, så att läsaren lätt kan hitta det där ordet som just diskuterades eller dök upp i något annat sammanhang. Det är också riktigt bra att alla övriga uppslagsord står i kursiv stil i brödtexten, så att läsaren vet att det går att hitta mer om dem i boken. Vi får reda på att ordet ”arena” betyder ‘sand’ och användes för att det är så effektivt när man behöver suga upp blod efter gladiatorspel, varför hotell och sjukhus (nåja, hospital) hänger ihop, och varför procenttecknet ser ut som det gör. Tikkanen lär oss också varför buss heter som det heter, varför karnevaler borde uppskattas mer av vegetarianer och varför det är knasigt att ha silverfärgade ören. Som avslutning får vi dessutom veta varför vissa varumärken heter som de gör och mer om en del kvasilatinska, eller nästan-latinska, ord vi ofta stöter på. Boken är helt enkelt sprängfylld av roliga anekdoter om de ord som har valts ut.

Som studentpresent borde den vara perfekt, men den passar också till vem som helst som har något litet intresse för svenska språket, eller att läggas på lämpligt ställe där folk kan behöva bläddra i något snyggt och bli allmänbildade på kuppen.

Mia Carlstedt "Engelska uttryck – och vad vi säger på svenska"

Irene Elmerot — Thu, 08 Dec 2011 23:00:44 +0000

En tjock och fin bok med väldigt luftigt innehåll – Mia Carlstedts och Kerstin Johansons bok består av uttryck och metaforer som onekligen är väldigt roliga att läsa, men det är mycket papper och lite text.

Här samlas 400 uttryck på engelska, samlade i kapitel med mer eller mindre välformulerade rubriker, som ”Relationer”, ”Oförskämt” eller ”Pengar”, samt det avslutande ”Lite av varje”. Det är en liten bok, men likväl inbunden och med mycket luft mellan uttrycken. Det är jättekul att få se de olika lustiga uttrycken samlade (varför är så mycket relaterat till holländarna, till exempel? Going Dutch = betala var och en för sig, Dutch consert = oljud, Dutch treat = knytkalas, och Dutch courage = ”brännvinskurage”!) och alltid lär man sig något nytt eller förstår varför någon sjunger en viss strof eller säger en viss replik i en film.

Jag funderade en stund på vilka som borde få en sådan här bok. Det jag kom fram till var till exempel studenten som just ska antingen på språkresa till ett engelsktalande land eller just ska flytta till ett sådant land för att studera vidare. Den passar absolut att ha i ett väntrum eller liknande, där man bara läser några sidor innan man ändå måste lägga ifrån sig den, eftersom den inte har något större sammanhang. Den kan absolut vara bra för den som har mycket att göra med infödda engelsmän och amerikaner – men något boken saknar är en uppdelning i just vad som är typiskt amerikanskt och typiskt brittiskt. Det är inte säkert att man förstår det ena på den andra sidan Atlanten, så det kan vara lurigt att spontant börja använda uttryck från denna bok utan att ha lite mer på fötterna. Men en rolig samling uttryck, det är det absolut, och fint förpackade.

Deborah Fronko "Grammar for the Non-Native Speaker"

Irene Elmerot — Tue, 15 Nov 2011 23:00:30 +0000

När man säger ”grammatik” får väldigt många något nervöst i blicken, vissa stänger av öronen och andra försöker titta åt ett annat håll och byta samtalsämne. Det är ett hårt ämne, som väl har misshandlats av alldeles för många lärare i skolorna världen över.

Denna lilla bok är tunn, lättöverskådlig, skriven med glimten i ögat (om än på fullaste allvar), och borde inte skrämma någon. Men likväl verkar den göra det. När jag bad två väldigt olika vänner till mig att komma med ett snabbutlåtande om denna bok, så fick jag noll och intet till svar. Ingen av dem klarade av att läsa den, så liten den nu är. När jag däremot satte den i händerna på en översättarkollega, så tittade hon väldigt noga och intresserat i den och tyckte att den verkade väldigt användbar.

Deborah Fronko är amerikanska men har läst engelska på universitetet i Sverige, och därefter arbetat bland annat med att korrekturläsa, revidera och redigera texter skrivna av svenskar på engelska, vilket har givit henne bakgrundsmaterial till en liten och lätt bok om de vanligaste felen som brutalt avslöjar oss som icke-modersmålstalare av engelska.

Målgruppen här är i första hand personer som är duktiga på engelska och skriver yrkesrelaterade texter och akademiska texter, eftersom sådana ska läsas av personer i motsvarande position och därför måste bemötas med respekt. Hon inleder med att göra en populärkulturell jämförelse: din text, som kanske är något du lagt ner ett helt år eller mer på att skriva, riskerar att läsas som om jediriddaren Yoda från Stjärnornas krig hade skrivit den. Det må ge en ”söt” effekt till ditt språk, men din text får inte den respekt den förtjänar. Fronko har därför här samlat de vanligaste felen och ger såväl exempel för att läsaren ska förstå vad problemet är som tips på hur du kan komma ihåg vad som är rätt. Hennes råd är handfasta och exemplen är skrivna med glimten i ögat, så boken blir aldrig för avancerad, men däremot kan det kanske vara lite lurigt för en som inte är infödd att förstå de förslag hon ger på hur man ska kunna rätta sig själv. Förslagen går flera gånger ut på ”ersätt det svåra med ett annat uttryck, och om det då låter rätt, så är det den stavningen som gäller”. Men om man inte kan avgöra om det ”låter rätt”, då?

Egentligen skulle den här boken nog göra sig allra bäst ihop med undervisning eller en studiecirkel, där den som klarar av att läsa hela boken kan leda en diskussion om varför det ena eller andra är rätt och där man kan hjälpa varandra med att diskutera felskrivningarna. För lärare som undervisar svenskar i affärsengelska eller något slags akademisk engelska är nog detta ett utmärkt hjälpmedel, en bok att utgå ifrån när man lägger upp undervisningen. Det finns många övningar med facit i slutet av boken, och du som undervisar kan säkert komma på fler övningar med utgångspunkt från dessa.

Det är alltså väl värt mödan att våga läsa den, även om din(a) grammatiklärare skrämde slag på dig i skolan.

Olle Bergman "Kulinariska ord"

Irene Elmerot — Wed, 12 Oct 2011 22:00:28 +0000

Passande nog går jag in på en krog i Prag, beställer en öl och en osttallrik, och slår sedan upp denna bok som inleds med artikeln om absint. Denna dryck är det många ungdomar som har åkt just till Prag för att pröva, eftersom det ryktats att den varit förbjuden i andra länder, även i Sverige. Nu stämmer inte detta, berättar Olle Bergman i denna bok, utan man kan faktiskt köpa den giftgröna drycken även på Systemet. Redan där lägger han ribban för resten av boken: det här är folkupplysning, både rolig och nyttig sådan!

Historiska ord har nu kommit till del två, där det handlar om matrelaterade ord. Precis som i Krigiska ord (läs gärna författarens egna kommentarer under den recensionen) har Olle Bergman här samlat ett antal personligt utvalda ord som har en historia att berätta, och han berättar dem med den äran. Vi får lära känna kvinnorna bakom Melittafiltret och Peach Melba, mannen bakom Grahamsmjölet och givetvis tyskan bakom många svenska ord och uttryck, som ‘grötmyndig’ och ‘ont krut’. Här finns inte bara historie(r)n(a) bakom gumbo, oxfilé Wellington, umami, kyckling Marengo och ‘prata persilja’, utan även Felix, kantarell och kalvfilé Oscar. Jag saknar inte mycket, möjligen någon om ål och öl, för att fylla ut det sista kapitlet å, ä, ö, som nu bara innehåller en artikel om äpple, samt givetvis samma kritik som med förra boken: den är för kort.

Sist i boken finns ett antal matrelaterade citat, vilket bara i sig är en rolig avslutning på den perfekta present- eller julklappsboken.

För den intresserade har vi även publicerat ett referat från presentationen av denna bok på Bok- och Biblioteksmässan 2011 här.

Ordhistoria i tiden

Irene Elmerot — Fri, 23 Sep 2011 14:26:41 +0000

Matprogram, kokböcker och krigsskildringar – det säljer. Ur den synvinkeln borde Olle Bergmans böcker också sälja i stora upplagor, för efter vårens Krigiska ord kommer nu snart Kulinariska ord också.

Foto: Irene Elmerot

På Bokmässans andra branschdag inleder Olle Bergman sin bokpresentation i lokalen lämpligt nära matavdelningen med att berätta om hur han ser på ord. Han berättar om sin före detta kollega på Nationalencyklopediens redaktion, som visade sig ha en fantastisk historia att berätta, från att ha varit sjukvårdare på Östfronten under Andra världskriget, till att hamna i Sverige och här bli en av landets viktigaste rättsmedicinare ”” en av de första att jämföra kroppsskador med hur fordonet hade gått sönder vid olyckor. Ord är på det viset, men också som mynt, säger han, som vi alla använder och alltid har en historia att berätta.

Vi får några exempel från Krigiska ord, och sedan några från rykande färska Kulinariska ord. Däri finns ursprunget till både kantarell och symposium (vad det ordet har i boken att göra avslöjas givetvis inte här, ni får ju läsa boken, eller recensionen som snart kommer här på Dagensbok.com!) men också till ord där Olle Bergman hellre väljer att skriva om de roliga etymologierna, ordhistorierna, även om hans faktagranskare ibland misstycker, som bistro och pastörisering.

Vi lovar en recension av den nya boken inom kort, och får Olle själv bestämma så kommer det många fler. Är du på Bokmässan kan du passa på att köpa dem till mässpris.

Svante Ekberg, David Rune, Daniel Kouthoofd "Var femte invånare är en häst"

Irene Elmerot — Tue, 02 Aug 2011 22:00:05 +0000

Har du någonsin tänkt på att olika kommuner har olika motton? När du åker över en kommungräns, så ser du ibland en skylt med ett motto – en slogan, en devis – på. Om du har tänkt på det, och rentav reagerat på dem, så är detta en bok för dig.

Tre killar har samlat ett stort antal mer eller mindre moderna, och mer eller mindre officiella, sådana uttryck, som de intervjuar en eller flera personer i den aktuella kommunen eller orten om, och därtill har de gjort en förteckning som visar läsaren alla deviser de har hittat.

Boken är smårolig, putslustig, och passar bra på ställen där man inte läser så länge eller så mycket i taget. På sina ställen ger den mig en lite unken känsla av att författarna skrattar i mjugg åt kommunerna, men samtidigt är det inget jag kan sätta fingret på i de separata fallen. Dessutom framgår aldrig varför just Köping får ett stort antal svartvita foton med text som liksom talar emot det som bilden visar. Emellanåt skrattar man dock gott, bland annat när även den person från kommunen som intervjuas är engagerad, antingen för eller emot den aktuella devisen.

Varför förlagets redaktör inte såg till att sätta in ett register är obegripligt, för när jag senare ska visa upp ett roligt exempel för en vän, så hittar jag det inte särskilt snabbt. Det är märkligt att helt utelämna innehållsförteckningen i en sådan här bok.

Caroline L Jensen "Vargsläkte"

Irene Elmerot — Tue, 28 Jun 2011 22:00:21 +0000

Stora, avlånga bokstäver på framsidan och rentav en romersk etta i undertiteln – den här boken är tänkt att inleda en serie, så mycket förstår läsaren av att bara se omslaget. Det är tänkt att bli en trilogi, avslöjar texten på insidan,

om Vera som upptäcker en fasansfull sanning om sig själv.

Det är en enkel historia om en väldigt vardaglig tjej (med råttfärgat hår) som förlorade sin pappa som väldigt liten och aldrig har haft någon jättebra kontakt med sin mamma, men däremot med sin mormor. Läsaren får reda på flickans barndomshistoria i korta drag, och kan redan här börja fundera på vad som komma skall. Som väldigt liten älskar hon filmen En amerikansk varulv i London och hennes morfar dör med van(?)föreställningar om hemska ting:

Under sina sista år i livet var han sängbunden och låg på sitt rum, insvept i en sky av gammelmansångor av jod och urin, och gormade. Långa litanior om blod, monster och gamla spöken. /…/ På begravningen pratades det mycket om hur skönt det måste vara för honom att äntligen ha fått frid från de där hemska vanföreställningarna.

Det är en habil bok, men någon Ajvide Lindqvist är hon inte riktigt än, Caroline Jensen. Det vore väl å andra sidan märkligt, eftersom detta bara är hennes tredje bok. Historien i sig är inte alls dum; tjejen som själv är lagom vuxen för att kunna röra sig självständigt, men ändå i en ålder där man ofta funderar mycket på framtiden, funkar fint som huvudperson, och mormodern är också bra, liksom hennes väninnor. Däremot är det något i helheten som inte riktigt lyckas balansera på den slaka lina som skräckberättelser ändå är. Skulle verkligen både en rektor och en polis kunna dö utan att det undersöks mer, till exempel? Att en ensam knark(lang)are försvinner är kanske mer sannolikt, men något ligger i mig och gnager. Har Vera inte en enda väninna, någonstans, som hon åtminstone kan skicka sms till eller något ibland? Personerna blir inte så mycket av personligheter, utan de är ganska ärketypiska, oavsett vilka de är. Jag kan inte heller riktigt bestämma mig för om det är roligt eller fånigt att mormodern heter Ylva (=varginna), att de måste ha ett ord på latin för att benämna det som är svårbenämnt (och som Huvudpersonen själv tycker låter ”äckligt”), och att orten de befinner sig på heter Jämnviken – den kunde lika gärna hetat Mellanviken, så att säga. Det ska väl ge sken av något så normalt som det bara går. Nåväl, det blir säkert bättre med mer träning och fler böcker.

Ändå vill jag inte släppa boken: den är medryckande och spännande, och visst vill jag veta hur det går! Så jag skaffar eller lånar nog även nästa bok i Lykanthroposserien, bara för det, och ser fram emot att Caroline Jensen får skriva fler böcker, så att hon får finslipa stilen. Lyckligtvis säger hon sig ha minst 20 romaner kvar som vill ut, enligt förlagets hemsida om henne. Det är ändå något visst med att läsa om skräckberättelser i en värld som ligger närmare vår egen än vad södra USA gör. Förresten borde den här göra sig utmärkt som tv-serie – läs denna, SVT-människor, och håva in lite pengar på en svenskproducerad skräckserie, som borde kunna konkurrera med vissa andra! Kanske kan vi be Gustaf Skarsgård att ställa upp i denna produktion?

Deborah M Withers "Adventures in Kate Bush and theory"

Irene Elmerot — Sun, 22 May 2011 22:00:15 +0000

Sedan jag hörde ”Running up that Hill” på radio när den släpptes som singel, så har jag haft Kate Bush som en av mina stora idoler, eller förebilder, om man så vill. Hon dansar fantastiskt, sjunger fantastiskt och gör riktigt underbara låtar. Tycker jag, i alla fall. Samma sak verkar Deborah M. Withers tycka, som startade ett eget förlag för att kunna ge ut denna bok, där hon går igenom flera av Bushs skivor, låt för låt, och analyserar dem utifrån sina samlade teorier och erfarenheter som akademiker och queerperson (enligt egen utsago i en intervju, se pdf-länk här på sidan). Hon drar paralleller till allt från Edward Saids Orientalism till Luce Irigarays feminism- och genusteoretiska verk, genom att dels givetvis lyssna på låtarna, men dels ha plöjt igenom intervjuer, biografier och internetfora i största allmänhet, där Kate Bushs idéer kommer fram eller diskuteras.

I egenskap av icke-genusteoretiker blir jag lite matt emellanåt, när hon drar enorma växlar på precis allt möjligt, känns det som, och samma sak när hon dissekerar skivorna Lionheart och Never for Ever och stämplar dem som totalt orientalistiska, d.v.s. att de glorifierar den feminiserande och mystiska bilden av ”Österlandet” (framför allt arabvärlden) som har spridits sedan medeltiden runt om i Västeuropa. Jag är inte så säker på att Withers har så mycket på fötterna i alla sina idéer här – en känsla som återkommer flera gånger, bland annat när hon senare kopplar ihop Bushs karaktärer med det hon kallar magick (ja, med -ck-), det vill säga naturmagi, traditionell häxkunskap. Hon hävdar att ”för dem som praktiserar magi kommer otvivelaktligen BFS:ets verk att genljuda på ett djupare plan”. Inte för att jag sysslar med magi, men jag undrar om författaren inte bara ser sig själv i andra där. Det märks också på att hon har lite dålig faktakoll på andra ställen – Dagensbok.coms flitigare läsare kanske har koll på vampyrfilmerna i historien, och det är inte 1922 års Nosferatu som får låna en del av sitt soundtrack till skivan Hounds of Love, utan 1980-talsversionen.

Karaktär var ordet, sa Bull: Withers har för enkelhetens skull skapat något hon kallat BSF: Bushian Feminine Subject. Detta är den karaktär som hon anser föds i och med första skivan och som genomgår liv, död och återfödelse under Bushs karriär (här fram till 2010, eller snarare 2005, då skivan Aerial släpptes). Här har Withers i och för sig en poäng, för hon får verkligen ihop BFS:ets historia och karaktär – en mångfacetterad, skiftande och ibland uttalat feminin, ibland snarast androgyn karaktär. Födelsen 1978 och de skakiga barndomsåren och ”tonåren” under de första skivorna fram till The Dreaming 1982 gås igenom noga, sedan hoppar Withers ända fram till skivan The Red Shoes som släpptes 1993, där hon anser att Bushs feminina subjekt dör, för att sedan återfödas på Aerial år 2005. Skivan Hounds of Love får ett eget kapitel fokuserat på B-sidan (den släpptes på den tiden då alla skivor hade en A- och en B-sida) med undertiteln The Ninth Wave. Withers får inte riktigt in den i sin förutfattade kronologi, utan stopar in den flera år senare, i direkt anknytning till Aerial.

Boken är absolut till för dem som lyssnar på Kate Bush, eller som vill börja göra det. Den är till för dem som gärna vill ha lite tanke bakom sin musik, för boken väcker många nya tankar under läsningen. Som tur är kan jag i princip återkalla samtliga låtar i huvudet när jag läser om dem, men för den som inte kan det, behövs nog alla låtar nära till hands under läsningen. Boken kräver ett kritiskt sinnelag, för det är många påståenden och idéer, men den är rolig. Withers får till det på många sätt och vis, och ger verkligen ett annat djup till låtarna. Det hade gått mig helt förbi att Kate Bush var såpass politisk som hon ändå är, och vissa paralleller mellan skivorna hade jag också missat, så det är verkligen givande läsning för den som uppskattar eller vill uppskatta denna mångfacetterade artist.

Västgötalagen ser dagens ljus igen

Irene Elmerot — Tue, 10 May 2011 06:34:59 +0000

Äntligen! finns det de som utropa. Sveriges äldsta skrift har kommit ut i nyutgåva, med viss transkribering (jag vet inte om jag ska kalla det översättning) till modernare svenska. Författaren och översättaren Erik Andersson recenserar den på Dagens Nyheters webbplats och konstaterar att denna utgåva främst är till för forskare eller en i äldre svenska mycket bildad publik.

dagensbok.com » Irene Elmerot

Ingmar Karlsson "Det omaka paret"

Similar Posts:

Karin Westin Tikkanen "Latinska ord"

Similar Posts:

Mia Carlstedt "Engelska uttryck – och vad vi säger på svenska"

Similar Posts:

Deborah Fronko "Grammar for the Non-Native Speaker"

Similar Posts:

Olle Bergman "Kulinariska ord"

Similar Posts:

Ordhistoria i tiden

Similar Posts:

Svante Ekberg, David Rune, Daniel Kouthoofd "Var femte invånare är en häst"

Similar Posts:

Caroline L Jensen "Vargsläkte"

Similar Posts:

Deborah M Withers "Adventures in Kate Bush and theory"

Similar Posts:

Västgötalagen ser dagens ljus igen

Similar Posts: