Alla dör men det är få som vill befatta sig med döden som levande, och efteråt, ja då går det ju inte att göra något åt saken. Trots att det här är en bok som angår alla kommer det knappast att bli en bok i var mans bokhylla. En anledning till att jag kom på tanken att recensera boken är att min man jobbar på kyrkogårdsförvaltningen. En annan anledning är att jag är inne på den del av livet som brukar kallas för döhalvan.

Boken innehåller en blandning av kulturhistoria, konsumentupplysning och information om begravningar i nutid. Sådant som tas upp är bland annat annons, svepning, minnesstund, kista och faktura. Informativ text är uppblandad med bilder, foton och berättelser genom intervjuer eller citat från böcker.

Författaren har gjort noggrann research och är bra uppdaterad. Det är långt ifrån alla som känner till frystorkningsmetoden (promession) som lanserades för några år sedan som ett mer miljövänligt alternativ till kremering och jordbegravning. Lotte Möller imponerar när hon till och med känner till att det inte finns något som tyder på att metoden fungerar.

Enda gången som jag upplever att författaren propagerar är när hon tar upp att Sverige skiljer sig från andra länder genom att det går längre tid här mellan död och begravning. I Holland ska en begravning ske inom fem dagar och i Danmark är gränsen åtta dagar. Här i Sverige är det tillåtet att vänta i två månader. Propagerandet för kortare tid mellan död och begravning även i Sverige känns dock inte störande, diskussionen är intressant.

Något som jag själv vill propagera för är att inte vara alltför specifik i instruktioner till efterlevande eftersom man inte vet vilka problem som kan uppstå. I en artikel i Tidningen Vision står det om en avliden som låg nerfryst i sju år i väntan på att frystorkningsmetoden skulle komma i bruk. Efter att länsstyrelsen, förvaltningsrätten och kammarrätten gett släkten avslag på vidare anstånd med begravningen, beslöt socialnämnden i Linköpings kommun att personen måste begravas snarast. De efterlevande var tvungna att gå emot den dödes önskan om begravningsmetod.

Lotte Möller drivs av folkbildarnit och det märks på ett bra sätt i boken. Tonfallet känns perfekt avvägt, texten är informativ, intressant och lagom lättsam. Boken väcker frågor men ger inte svar på allt, för det skulle det krävas många fler sidor. Som läsare har jag blivit mycket mer klar över möjligheter och begränsningar och har fått kulturhistoria och nutidsberättelser på köpet.

Similar Posts:

• Välregisserade begravningar
• Bödelns svenska historia
• Om döden
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Att vara eller inte vara

Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist dyker upp och tar sig an Ros som ett projekt i Rosseausk anda. Han tar henne med sig till Stockholm. Hon möter skådespelerskan Emilie Högqvist och så vidare. Handlingen är faktiskt svår att sammanfatta.

Eva-Marie Liffners Lacrimosa har fått lysande kritik. Jag tycker att varje författare som ansträngt sig förtjänar uppskattning. Problemet är bara att en så gott som unison positiv kritik kan ge intryck av att Lacrimosa kommer att vara en lika givande läsupplevelse för många andra läsare. Professionella litteraturkritiker kan vara lika varandra men mycket olika de flesta som kan tänkas köpa boken. Därför kan det vara på sin plats med en avvikande mening.

Språket är verkligen mycket elegant och vackert, rytmen är härlig. Det ger skjuts i läsningen men efter ett tag märker jag att orden inte skapar intryck för sinnena. Som läsare glider jag fram i språket, som på is, och står sen där utan orienteringspunkter. För inre ögat finns bara blandade glimtar av bilder.

Större delen av handlingen utspelar sig i början av 1800-talet. Redan det gör det svårt att få fotfäste i berättelsen och känna igen sig. Det är inte lätt att veta vad grätten, merveilleuse och pirka betyder och vad vet jag om hur galläpplen luktar? Almqvist och hans Tintomara finns inte heller i mitt färska minne. Det blir ännu mer komplicerat av att handlingen utspelar sig på många geografiska platser och på flera tidsplan. Ibland känns det som att författaren tagit berättelsen och kört den i en mixer.

Sammantaget blir det för många barriärer att ta sig igenom. Boken läggs undan, tas fram igen och kämpas igenom eftersom den ska recenseras. Vid andra läsningen är det lättare att hänga med, men jag känner fortfarande att Lacrimosa inte kommer innanför skinnet och engagerar. Visst kan det vara bra med barriärer men då behöver författaren ge något som drar läsaren igenom. Jag tror att en författare kan åstadkomma detta genom att räcka fram handen och visa vägen, att söka kontakt med läsarens hjärta och knyta an.

Kanske är det vildungens problematik som smittar av sig på läsaren: att det inte går att knyta an till de levande, att vara övergiven. På de sista sidorna händer något. Det ömtåliga blir synligt. För sent, alldeles för sent.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2011
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Det säger bara klick
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Under året strosar Barbro Lindgren omkring med hunden Mimmi som liknar en springande rokokobyrå. Ett korvskinn som skräpar i naturen blir ett riktmärke att förhålla sig till. Hon börjar tycka om det och lägger på en sten för att det inte ska försvinna. Under en gran hittar de ett dött rådjur. Skallen blir till slut bara ett vitt kranium.

Närvarokänslan är stark. Det är lätt att känna igen sig i detaljer. Författaren berättar ett minne med doft av varm häst och timmer, vilket får mig att minnas barndomens vickande, breda hästrumpa. Brunte, en knarrande vagn och så timret i skogen. Vet precis.

Ingenting hände, två gånger känns trivsam, trots att tuppfamiljen går ett grymt öde till mötes och döden, eller åtminstone tanken på döden, lurar runt hörnet. Instuckna meningar ger en typisk Barbro Lindgrensk ton.

Nu har jag kommit att tänka på en sak; för att orka med barndomen är det viktigt med sagor, men det behöver man som vuxen också. I mitt fall kan man säga att sagorna är utbytta mot korvskinn, betongpaddor och kaninlampor.

Kafka och Nietzsche finns med i funderingarna men de styckena känns långt från Glömminge och blir därmed mindre intressanta.

Ingenting hände, två gånger är liten till formatet och har bara 95 sidor. Man börjar läsa och svipp-svopp är den slut. Den är inte märkvärdig; författaren vill nog allt annat än att vara märkvärdig. Det händer inte mycket spännande på vischan i Glömminge. Jag är osäker på vem boken är riktad till. Köper man något till sig själv som är så kort? Boken kan passa nog bra som present, till exempel till någon som är konvalescent och inte riktigt orkar med starka känslor och passion.

Mot slutet av boken berättar Barbro Lindgren om domherrarna som låter ”tut tut” i träden. Hon blir bekymrad när det står i fågelboken att de ska säga ”juu”. Här har jag information att ge utanför recenserandet. Det finns en variant av domherre: den trumpetande domherren (trumpeting bullfinch). Varianten härstammar från Ryssland och låter som en liten plasttrumpet. Kan det vara den? Den som vill kan läsa och lyssna här.

Similar Posts:

• Barbro funderar fortfarande
• Lekfull ceremoni
• Två sötisar i en förpackning
• ALMA-priset till Barbro Lindgren
• Fint om längtan, ensamhet och död

Minst en miljon kvinnor från medelåldern och uppåt, helt olika individer, kvinnor med helt olika intressen och färdigheter blir med quizen fråntagna den självklara rätten att vara tanter. Begreppet tas istället över av yngre kvinnor som vill leka tant. Jag har inte läst boken men förstår det som att på något mystiskt sätt paras preventivmedelsrådgivaren Elise Ottesen-Jensen ihop med konsten att baka mazariner.

De som kallades tanter i min barndom var sällan inspirerande men precis som nu fanns de i åtskilliga varianter. Många hade tråkiga kläder, dåligt med pengar och brist på valfrihet. Den hemskaste, mest fräsande tanten av alla var skådespelerskan Julia Caesar. Det är väl inte konstigt att barn drog sig för att växa upp till tanter efter att ha sett hennes dallrande dubbelhaka?

Bonniers Fakta har startat bokcirkel och bjudit in till diskussion. Men var hamnar kvittot undrar jag som är bokföringstant. Troligen på kontot för marknadsföring. Och med tanke på hur många bokbloggare som har skrivit om boken blev det mycket PR för priset av kola och smörgåstårtor. Här vill jag faktiskt ta fasta på Elin Eks beskrivning av tanter. En riktig tant går inte med på vad som helst. Visst lever vi bloggare i symbios med författare och förlagen men för det behöver vi inte vara okritiska.

Supertanten framstår inte som något annat än en retrobok som tryfferats med prat om beundransvärda tanter för att överhududtaget taget bli säljbar till genusmedvetna kvinnor. Längtan efter retro behöver inte blandas ihop med annat. Bredvid mig står maken som har plockat lingon och ska koka sylt. Det gör inte honom till tant. Man blir inte mindre tant om man hatar strömming. Så här såg det förresten ut när farbröderna Tore Wretman och Verner Vögeli lanserade strömming 1967.

Det är sant att äldre kvinnor kan vara beundransvärda. När det gäller kvinnor i poplinkappa och systerskor fick jag en favorit som vuxen: min svärmormor Greta som började tjäna piga vid tretton års ålder. I sitt etthundraettåriga liv hann hon med mycket som vi slipper: att överleva på i princip ingenting, städa massor av trappor och bo fem personer i en tvåa, med plats för gäster. Hon fick gå runt kistan för maken och vart och ett av de vuxna barnen. Att hon klarade av allt visar bredden och djupet i en kvinnas mod och styrka. Det handlar inte om kappan utan om det som finns inuti.

Dagens tanter kämpar och lever på ett annat sätt. Tanter som Maria Curman, Malena Ernman, Maria Wetterstrand, Stina Dabrowski och åtskilliga andra går klädda i tantkläder som t ex kavaj, aftonklänning, shorts, jeans, och sysslar med tantigheter som kan vara att natta barn, styra företag och pilla med mobilen. Och tanter matar inte bara fåglar, de skjuter också älg.

Similar Posts:

• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Inspirerande och irriterande
• Sexspaning över 14 000 år
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Praktiska tips och en sorts hyllning

Majgull Axelsson med hund, kommer prick klockan två till caféet i Ekoparken. Efter att ha hälsat lämnar hon över kopplet och försvinner in i caféet inrymt i den gamla dragonbostaden. Fyraåriga Glen of imaal-tiken Molly, tultar obekymrat med till uteserveringens plåtbord, en bit från eken. Snart är Majgull Axelsson tillbaka med kaffe och en skål vatten.

Är det mycket press nu när Moderspassion kommer ut?

– Inte mer än jag kan hantera. Det är uthärdligt, säger Majgull Axelsson med lätt skorrande småländska r och lägger flexikopplet i knäet.
Under morgonen satt Majgull Axelsson i morgonsoffan hos TV4. Hon pryder omslaget på ViLäser. Aftonbladet, Svenska Dagbladet och flera landsortstidningar har redan skrivit reportage. I mitten av augusti är det releasefest för Moderspassion som kommer ut på Brombergs förlag.

Graviditet utanför äktenskapet var ett stigma

Moderspassion handlar om olika risker för kvinnor med sexualiteten. Det är ett återkommande tema i Majgull Axelssons författarskap.
– Jag bär minnet av vilka oerhörda konsekvenser oönskade graviditeter hade för människors liv på 50–60-talet. Då var graviditet utanför äktenskapet ett betydande stigma.
Bokens huvudperson Minna har en lovande framtid men slutar Handelshögskolan då hon blir gravid.
– Då var det var självklart att ge upp studierna i en sådan situation. Nu är det inte likadant. Jag tror faktiskt att vi fyrtiotalister har gjort lite nytta.

Nyckelordet är hora

Majgull Axelsson frågar om hon får läsa vad det står på postitlapparna i exemplaret av Moderspassion som ligger på cafébordet mellan oss.
– ”Ett namn klottrat i tunnelbanan”, läser hon högt.
Hon lägger ner boken och stoppar i sig ett nikotintuggummi.
– Hora. Nyckelordet är Hora. Det går att säga ”Ja, jag är svart eller jag är bög” men inte ”Jag är hora”. Det ordet tycker jag oerhört illa om. Minnas dotter Sofia är ung och begåvad men enda sättet för henne att göra sig synlig för andra är genom sexualiteten.

När Sofia dansar väcks demonerna

Minnas dotter Sofia växer upp i modern tid, när det finns preventivmedel. Trots det är inte sexualiteten okomplicerad. En av de starkaste scenerna i Moderspassion är när sextonåriga Sofia dansar i en ring av medelålders män som eggas och triggande klappar händerna tills Minna sätter stopp.
– Scenen är otäck eftersom den är dubbel. Att det inte bara handlar om att Minna vill skydda Sofia utan att det också kan handla om en avundsjuka på hennes attraktionskraft. I den situationen utövar Sofia makt men hon utsätter sig också för fara.

Alla behöver en bästa vän

En av anledningarna till att det går illa för Sofia, är att hon är ensam, utan någon bästa vän, när det börjar gå rykten, menar Majgull Axelsson.
– Sofia är vacker, udda och begåvad. Det är klart att det väcker en massa aggressioner.
Majgull Axelsson kommer ihåg en situation från skolgången då hon berättat en hopdiktad historia som om den var verklighet. Då vände sig alla utom bästisen emot henne.
– Det kan jag tänka på med ett småleende nu men då var det på liv och död. Det är en erfarenhet som jag har tagit med mig till författandet.

Från fantiserande flicka till samhällsengagerad författare

Det är lätt att se flickan som älskar att fantisera i Majgull Axelssons ansikte. När hon var liten var ljugandet ett moraliskt dilemma.
– Jag lovade mig själv på kvällen att inte ljuga något nästa dag. Till slut kunde jag låta bli helt och bara tänka ut berättelser i huvudet till mig själv.
Som vuxen kvinna har hon kombinerat berättandet med ett engagemang för utsatta människor. Övergången från journalist till skönlitterär författare gick via dokumentärromanen Rosario är död. Boken handlar om en flicka som dör efter att en sexturistande pedofil trasat sönder hennes underliv med en massagestav. Majgull Axelsson var en av dem som grundade ECPAT i Sverige som arbetar mot barnpornografi, barnsexturism och trafficking.

Ingen manshatare

Majgull Axelsson är kritisk mot patriarkatet men är ingen manshatare. Hennes eget liv är inte som romanfigurernas. Majgull Axelsson är gift med Jan Axelsson, de har hållit ihop sedan hon var arton år. Hon har ingen dotter men god kontakt med sina båda söner. Hon känner djupt för sina romanfigurer, inte minst för tystlåtne Tyrone som räddar Minna i ovädret.
– Tyrone är en annan sorts man, en väldigt kännande människa. Mitt i sin stumhet är han en juste kille. Ändå är han häpen över att han betyder något för sin dotter. Tyrone och hans fru Maggan är några av dem som Minna vänder sig till då hon öppnar sig för att ha vänner.

Molly håller vakt när Majgull Axelsson författar

När Majgull Axelsson fyllt sextio var det dags att bli matte. Under samtalet har Molly vilat i gräset under bordet.
– Det är väldigt viktigt att hitta rätt hundras. Jag läste på nätet att glen of imaal terriers är väldigt morgontrötta.
Godmodiga Molly, som inte brytt sig när en silverskäggig schnauzer några bord bort har skällt och muckat, kan skälla och bita ifrån som en rottweiler om det behövs, förklarar Majgull Axelsson.
– När jag skriver berättar jag för mig själv. Jag sätter mig in i olika kvinnors utsatthet. Minnen och erfarenheter blandas med lögner. I det tillståndet kan jag försvinna långt bort, då kan det vara skrämmande att bli överraskad av någon. Det är lättare att slappna av när Molly är med.

Fakta om Majgull Axelsson:
Född 1947 i Landskrona, uppväxt i Nässjö. Pappa Helge var lokförare. Mamma Anna-Greta var servitris. Bor på Lidingö. Gift med Jan Axelsson, programchef på SVT. Mamma till två vuxna söner. Matte till Molly. Utbildad på Poppius journalistskola. Arbetade som journalist i tjugo år. Var bland annat chefredaktör för tidningen Beklädnadsfolket. Prisbelönt författare. Aktuell med romanen Moderspassion, augusti 2011. Har nyligen kommit ut som ansiktsblind. ”Jag känner bara igen mina närmaste. En del tror att jag är högfärdig.”

Similar Posts:

• Rörande konstnärskap
• Klasskamp/klasskramp
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Fullfjädrat tillskott till PK-kanon
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”

Moderspassion handlar först och främst om restaurangägaren Minna som får en ek över sig när det stormar och svämmar över i Arvika. I bokens början vaknar hon upp på sjukhuset. Farmodern, som aldrig känts vid henne, ligger i sängen bredvid. Det är för henne som Minna berättar sitt livs historia.

Författaren skiftar mellan att blicka tillbaka i tiden och berätta hur det var vid översvämningen och vad den för med sig. Oftast är det Minna som berättar, men i några kapitel har andra ordet: journalisten Ritva, skådespelerskan Marguerite, restaurangbiträdet Anette och Tyrone från räddningstjänsten. Pusselbit läggs vid pusselbit. Till slut är den smärtsamma bilden tydlig både för läsaren och för Minna.

Författaren utgår från ett tema som aldrig upphör att vara högexplosivt: Hur ska vi hantera sexualiteten? I boken handlar det mer exakt om att Minnas mamma Kristin är oäkting och att Kristin i sin tur blir med barn med en kille som minst sagt sviker. Skammen och den dåliga självkänslan förs vidare till Minna som sköter sig perfekt tills hon går och blir med barn med en främling. Dottern, den fulländade, undersköna, bortskämda, intelligenta och sexiga Sofia har inte direkt manegen krattad för sig när det gäller bra relationer till män.

Moderspassion är en av många berättelser om villkor för kvinnors sexualitet. I barndomen grät jag över Tusen och en natt med Scheherazade som klarade livhanken genom sin berättarkonst. Sedan dess har berättelser blandat sig med egna och vänners erfarenheter som har varit svåra att beskriva. Majgull Axelsson hjälper till genom att skriva om det komplicerade: en mix av sexualitet och skam, längtan efter gemenskap och glädjen i att få barn.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör Moderspassion till något mer än en riktigt bra bok. Den handlar ju bara om vanliga människor. Och miljöerna – sjukhuset i Arvika är verkligen inte exotiskt. Maten som beskrivs är korv stroganoff och kalops.

Författaren vet hur hon ska sy ihop delarna till en spännande historia. Språkkänslan är förvånande, vilken rikedom. Dessutom har hon det där extra som gör att man blir omtumlad och sugs fast vid sidorna. Jag snyftade inte bara över den sorgliga berättelsen, utan också för att jag blev rörd av hennes konstnärskap. Att hon är magisk genom att vara i vardagen. Majgull Axelsson framstår som en modern Scheherazade, som gjort sig av med kungen och kommit hem till oss.

Similar Posts:

• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• Samhällets flykt
• Lokal uppvärmning
• Klasskamp/klasskramp
• Mindre trovärdigt när alla ältar i samma stil

Läsebok för folkskolan från 1899, har jag fått från faster Britt. I den finns det sedelärande berättelser med namn som Fosterjorden, Själfuppoffring och Torparsonen. Boken är med på bild eftersom den är vacker med sitt slitna skinn.

Till den Skrivande kvinnans försvar, av Jenny Diski är från en läsarpanel på DN som jag var med i. Det var intressant att vara med i DN tre lördagar i rad och sitta med en stund i strålkastarljuset på Rivals scen. I boken finns det autografer. Ett eget rum, av Virginia Woolf ligger under.

Moderspassion, av Majgull Axelsson finns i min bokhylla. Det är en av de första böckerna som jag har förmånen att få recensera på Dagensbok. Det känns jättespännande att vara en av de första att läsa, som att veta en hemlighet.

Similar Posts:

• Emelies bokhylla
• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Marias bokhylla
• Annas bokhylla

För mig blir det aldrig tydligt vilka författaren Nina Jansdotter vänder sig till med boken Framgång med Facebook. Boken ger å ena sidan intrycket av att vara en manual för alla Facebookanvändare men större delen av innehållet verkar passa en mindre grupp av egna företagare.

I början av boken finns en lista med olika användningsområden för Facebook. Exempel som nämns är omvärldsbevakning, dejting, kompetensutveckling och marknadsföring. Sen följer kapitel med namn som till exempel Facebookspindel, Personligt varumärke och Vanliga facebookdilemman. I andra kapitel berättar elva olika personer om sin användning av Facebook. Bland dem är många väldigt lika varandra: föreläsare, inspiratörer, entreprenörer och mångsysslare. Jag läser och tänker snarare ”jaha” än ”Aha!”.

Boken skulle få större bredd och ge ett mer strukturerat intryck om de intervjuade spann vidare på användningsområdena som nämns i bokens början. Någon kunde fördjupa bilden av Facebook och omvärldsbevakning till exempel. Kapitlet med dejtingkonsulten Marie Hagberg kunde innehålla hennes bästa dejtingtips för Facebook. I stället står det sådant som att hon har 3 000 Facebookvänner och delar med sig av underfundiga statusuppdateringar.

Finns det något bra med boken då? Något roligt? Jo, jag gillar förslaget som fotografen Jens C Hilner ger rörmokare: att marknadsföra sig genom att lägga upp bilder och film från sin vardag på Facebooksidan. Det är en bra idé som fler företagare kan använda.

Similar Posts:

• Vad är en Mediababe?
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• De virala osanningarnas konsekvenser
• En framtidsvision om nätokraterna
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”

Lokalvårdare, vad tror ni om det? Det är ett framtidsyrke, men ni måste bestämma er på en gång./…/ Om ett eller två år kommer företagen bara att anställa diplomerade städerskor. Då blir det för sent för såna som ni, som saknar kvalifikationer. Ni måste ge er in i det nu för att ha någon chans.

Det blir en jakt på enstaka städtimmar. Kollektivet av städande kan skrubba i en koreografi anpassad för trånga utrymmen. Leende och positiva hanterar de städmaskiner och drar sig diskret undan när kontorspersonal tar sig ett nyp vid skrivborden efter arbetstid. Hur de än sliter räcker tiden inte till. Det är ingen idé att protestera. Alla måste ha mat.

Vad är då trösten i det miserabla? Kanske att situationen till viss del är gemensam. Till och med arbetsförmedlarna krisar och blir debriefade. Situationen är absurd. Och vem har mest värdighet? Den som lägger ut pappersbitar som fällor för städarna eller den som förstår men ändå plockar upp?

Florence Aubenas tecknar olika människoöden med värme. Som städerska kan hon inte vara alltför nyfiken och gå på djupet. Bland kamraterna finns Victoria som försökte kämpa politiskt men blev sviken av facket. Sparkade Laetitia ställer till med stort kalas. Tjusiga Mimis hemlighet gör en städare blek. Marguerite har ett ändlöst tålamod med sin klumpiga städkamrat.

Efter sex månaders slit blir Florence Aubenas erbjuden fast anställning. Hon har lovat sig själv att inte ta en fast anställning från någon. Uppdraget är slutfört.

Similar Posts:

• Rituell meningslöshet
• Mellan trygghet och flexibilitet
• En resa i snabbmatens land
• En slavhandel större än någonsin?
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet

Under författaraftonen på Kulturhuset den 26 maj 2011, då Amos Oz samtalade med Johanna Koljonen, berättade han att inspirationen till boken kom från en nattlig dröm. I den gick han ensam omkring och letade efter någon i en gammal by. Mitt i drömmen vände det, någon letade efter honom, vilket skrämde. Med den utgångspunkten kunde boken ha blivit väldigt flummig och symbolisk men Amos Oz kan sitt yrke och skapar tydliga berättelser och bilder för läsaren. Han beskriver för alla sinnen. Jag har nog aldrig läst en bok med så mycket odörer.

Det är inte mycket till action i Tel Ilan. I boken talas det om att det är en ny tid med vinbutiker, konstgallerier och affärer med möbler från Fjärran Östern. Men författaren tar inte läsaren till några chica miljöer utan till det som är blekt, halvt förfallet, regnigt eller dammigt. Vi går på Grundarnas gata, passerar Synagogstorget och Minnesparken på väg hem till innevånarna. Byborna strävar på med sina operfekta liv. Huvudpersoner i en novell dyker upp som bipersoner i andra noveller. Flera har förlorat någon eller något och söker.

Ett tema i boken är relationer. Doktor Gili Steiner är moster och hänger kvar i kantig men hängiven kärlek till syskonbarnet som blivit vuxen. Hustrun till byns borgmästare lämnar en lapp till sin man. ”Oroa dig inte för mig” står det. Bit för bit förstår man att han aldrig har gjort hennes bekymmer till sina. I byn finns också en ung man som åtrår den dubbelt så gamla bibliotekarien. Beskrivningen av den före detta Knessetledamoten Pesach Kedem brer ut sig över många sidor. Jag njuter och skrattar åt surgubbens bedrövlighet.

I varje novell händer något konstigt. Varför lägger han sig där? Vem gör de skrapande ljuden? Gräver någon gångar? Läsaren får inget svar. Den åttonde och sista novellen är kort sagt helskum. Platsen är vid ett träsk. Människorna där är snedvridna och lider. En person försöker upprätthålla civilisationen. Vad menar författaren? Det var en mardröm som han skrev ner, han fattar den inte själv, förklarade Amos Oz under samtalet på Kulturhuset.

Poeten Eloise Klein Healy lär ha sagt att den traditionella strukturen i en roman med stegrad spänning och klimax verkar misstänkt lik manlig sexuell ”respons”. Det där med manligt får stå för henne men precis som hon menar jag att det finns flera sätt att tillfredställa läsare. Amos Oz metod är att beskriva människor och miljöer mästerligt. Han visar ömsinthet och humor. Det drömlika, oförklarliga i varje berättelse lägger till spänning. Strukturen med noveller som hör ihop och blir roman känns inspirerande. Jag blir i alla fall mer än nöjd och ger Lantliga scener en tia, full pott.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Det krävs en by?
• Det enkla är svårt
• Stockholm, Stockholm, stad i världen