Blä, tänkte jag. Det har jag verkligen ingen lust med. Visst, boken var ju toppen, strålande, briljant – det visste jag ju sedan innan – men jag hade faktiskt ingen lust att läsa den en gång till när högar av olästa sommarböcker låg och pockade på uppmärksamhet. Jag provade att fuska, bläddra lite smått i boken, kika lite slumpvis på olika sidor, i ett redan på förhand utdömt försök att återkalla minnet. Det gick inte så bra. Inte ens mina stödanteckningar hjälpte. ”Glöm inte den bittra aprikosmandeln”, hade jag antecknat någonstans i marginalen. Vilken j-a aprikosmandel? väste jag surt till mig själv, medan jag förbannade min flat- och lathet att inte skriva mer utförliga stödanteckningar.

För att göra en lång historia kort. Jag läser om boken. Och det är jag glad för. Den är nu nämligen möjligtvis ännu bättre. Den här gången streckläser jag inte, utan går och lägger mig någon gång vid tvåtiden på natten – med femtio sidor kvar att läsa. Men om det nu beror på Justine Lévys febriga, briljanta prosa, den malande monologen som fullkomligt övermannar mig eller på Alexandra Dumas fenomenala översättning (som på pricken fångar Lévys rytm och ironiska glimt och som lämnar mig alldeles kallsvettig), det vet jag inte. Jag vet bara att jag är bergtagen; förförd, berörd och kanske en smula förstörd ligger jag och vänder och vrider på mig, mellan svettskrynkliga lakan. Berättelsen lämnar mig inte i fred. När det ljusnar ute sveper jag in mig i en filt, kokar te och lägger mig i soffan och läser de sista femtio sidorna.

Inget allvarligt använder sig av verkliga händelser som förlaga. Och även om det biografiska materialet naturligtvis ger boken ett extra lager, ett slags meta-nivå som kanske kan kittla somliga i magen lite, är det ändå språket, känslan, orden, själva berättelsen som står i centrum. Och det är bra, för på så sätt plaskar vi inte runt i en ankdamm av kändisskvaller utan får istället privilegiet att läsa en fantastiskt bra bok.

För er som inte vet: Justine Lévy är dotter till den franska filosofen Bernard-Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Justine Lévy var först gift med Raphaël Enthoven, son till förlagspampen Jean-Paul Enthoven. Enthoven junior snodde sedan pappa Enthovens flickvän Carla Bruni och lämnade Lévy (som sedan träffade skådespelaren Patrick Mille med vilken hon har två barn).

I Inget allvarligt händer samma sak. Louise är ihop med den fåfänge och självupptagne skitstöveln Adrien. Som tonåringar älskade de varandra till vanvett, men nu bråkar de mest. Louise börjar knapra piller. Lugnande, uppiggande, stabiliserande, utjämnande – allt med ändelsen -ande sväljer hon i tredubbel maxdos, så att både vettet och anden håller på att flyga sin kos. Adrien fattar ingenting, eller väljer att inte fatta någonting – det viktigaste för honom är karriären och om hans blick är tillräckligt intensiv.

Så händer just det som Louise fruktat allra mest. Adrien lämnar henne för faderns otäckt snygga och stela flickvän – Terminatorkvinnan Paula. Men Louise tar sig sakta uppåt. Hon träffar Pablo och ljuv musik uppstår än en gång. Såren läker, livet går vidare, det är just det som är livet. Ni vet, det är inte så allvarligt.

Det jag fascineras mest av är Lévys förmåga att hantera, leka och skapa med språket. Helt plötsligt befinner man sig i en annan människas hjärna, läser hennes själ, hennes kuperade landskap – följer toppar och dalar, vinklar, platåer och trädens toppar och rötter med fingret. Alltid på en viss distans, men tillräckligt nära för att bli påmind om avgrunden.

Personerna blir lite utav roller: livet är en pjäs vi spelar, en tragikomisk fars där inget egentligen är så allvarligt, visst inte, allting slutar ju rätt gott till sist ändå – eller hur? Att så snillrikt väva ihop förnuft, känsla, vansinne, bitterljuv cynism och lagom mycket värme är inget annat än ordmagi när den är som bäst. Och jag kommer aldrig, från och med den här dagen, kunna se en bild på Carla Bruni utan att känna en våldsam lust att rita en stor svart mustasch på hennes överläpp. Vadå? Det är väl inte så allvarligt?

Similar Posts:

• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• En introduktion för de initierade
• Ett helvetes liv!
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Det människor gör

I den här sprickan mellan det så kallade ”verkliga” livet och drömmen om livet hittar vi Jocelyne. Hon, som hade tänkt sig en karriär som kläddesigner i modets huvudstad, det mytomspunna Paris, har sytt in sig i sin egen tvångströja de grande tristesse. Äktenskapet med maken Jocelyn(!) är på dekis. Det enda ljusglimten är hennes blogg ”tioflinkafingrar.com”. Fast allvarligt talat. Så hemskt är det faktiskt inte. Trots att tragiken mullrar i bakgrunden finns här också lyckan, glädjen och kärleken. Det är bara det att tillvaron har sjunkit ner i sig själv och plaskar runt i en apatisk kvicksand.

Så händer det otroliga – det som bara händer i böcker. Jocelyne får en ny chans. Hon vinner på lotto – hela arton miljoner. Livet kan alltså börja (om på nytt) och lyckan väntar bakom hörnet!

Men efter ett avgörande besök på spelkontoret i den franska huvudstaden bestämmer sig ”Notre Dame” för att inte berätta något för någon. Till Arras-bornas stora förtret förblir vinnaren anonym och livet lunkar på i makliga fjät – precis som det alltid har gjort. Vad mera är: checken förblir oinlöst. Den får ligga och skräpa i ett gammalt dammigt skåp. Men så hittar maken den lilla lappen med den svindlande summan och ingenting (nej just det) blir som man hade tänkt sig. Förutom spelbolagets förnuftiga psykolog möjligtvis. Hon hade förmodligen sagt: ”Vad var det jag sa?”

Men nej, jag ska inte avslöja hur det går för Jocelyn(e). Jag kan säga så mycket som att detta är en lång dags färd mot natt, en kaotisk färd mot en morgon som aldrig kommer.

Det här skulle kunna vara vårens feelgood-roman, men tack och lov viker Delacourt in på en stig som sluttar betydligt mer än den stiger. Allt jag önskar mig är hans andra roman och blev en storsäljare i hemlandet. Jag ser ingen anledning till att den inte skulle kunna bli det även i Sverige.

Det är följsamt, flytande. Delacourt har en uppenbar fingertoppskänsla för det här med rytm. Översättaren Sofia Strängbergs finfina, delikata och precisa översättning, som skickligt och på pricken fångar upp denna lilla lågmälda roman, är väl värd en eloge.

Detta är en roman som känns. Trots att jag kan störa mig på Jocelynes (ibland) extrema osjälvständighet eller de stereotypa könsrollerna måste jag applådera Delacourts förmåga att leka med nyanser och ömsint mejsla fram fantastiska, oförutsägbara karaktärer i en enkel, men underbart mollstämd liten historia. Stilen är genomgående filmisk (det här kommer garanterat att bli film och i rätta händer en given succé!) och förförande förrädisk. Jag blir grundlurad, men, d’accord, jag köper illusionen. Den blir till ”en verklig bild. Verkliga människor. En verklig historia.”

Allt vad man kan önska sig av en bra roman.

Similar Posts:

• Vecka 16: poesi och skolkritik
• Kärlek i dödens närhet
• An island never cries
• Gavaldas gåva till läsarna
• Autobioretiotik

Att ligga, det skulle alltså vara att läsa. Men vad är det då – detta läsa? Vad utmärker en god läsning, en talangfull läsare? Att underkasta sig texten (eller författaren, berättaren, fokalisatorn – i vilken dieges han eller hon än må befinna sig); att göra motstånd mot texten eller rent utav vänsterprassla – och hålla på med två böcker samtidigt. Vilket gör mig till en notoriskt otrogen person: jag har under de senaste åren haft en handfull böcker på gång samtidigt…

Vem bestämmer: författaren, läsaren eller texten. En intressant figur som hade kunnat vara en spännade trekant, men som här blir en tvåsamhetens BDSM-lek à la E L James, fast med uppenbara pretentioner och ambitioner på att vara någonting mer än en våt dröm om mr Christian Grey eller någon annan av världslitteraturens mr Darcys.

Vad är det egentligen för typ av text det här? Litterär finporr eller ett språkligt experiment där det leks med termer som >>litterärt grepp<< ; >>målgrupp<< och >>tilltal<< i ett försök att gestalta den våldsakt och det begär som språket kan sägas bestå av?

Det maktspel som Lyra Ekström Lindbäck (som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2012) spinner på är uteslutande i händerna på författaren och är en väv av myter, litteraturteori och populärkultur. En blandning av högt och lågt alltså.

Låt oss ta det från början: Orfeus ger sig ut för att söka sin Eurydike, Dante vandrar genom helvetets eld för att återfinna Beatrice, Indras dotter stiger ned till jorden för att se till de stackars människorna. Skillnaden är bara att den här gången är Orfeus/Dante en kvinna och Indras dotter en subversiv, perverterad sadomasochist. En nedstörtad ängel vars syfte med sin blivande musa - hon som "är vad ni skulle kalla naiv och lättlurad" - är att skapa ett lydigt objekt.

Det dödsrike som textens Lyra Ekström Lindbäck (textens jag) stiger ner i är den kladdiga massans - dumma och äckliga osaliga andar "med slöa, oengagerade koögon". Eller är det kanske ett land som befolkas av kritiker och den så kallade litterära parnassen?

Som ni märker är ingångarna till detta textliga Hades många. Och visst. Det är lätt att ta sig in. Men det är desto svårare att ta sig ut. Eller ens röra sig i den lavaström som utgör bokens vulkaniska monolog.

Textens jag är alltså jävligt förbannad. Vill inte skriva in sig i en litterär kanon, vill inte bli en kopia utan födas som original, leva som original och dö som original. Ett poetiskt geni som odlar sin trädgård medan vi andra mockar dynga i stallet. Jaget har inget att lära, vill inte lära. Jaget kan med andra ord helst och bäst själv!

Däremot vill jaget gärna lära upp.

Jag gillar det sådär. Det är småkul, absolut, men det luktar mer litteraturteori än det smakar fiktion. För den skull inte äckligt, inte dåligt, inte något man helst vill glömma. Det blir bara, till slut, lite tråkigt. Och i sin uppkäftighet, en smula pubertalt.

Den upproriskhet som hade kunnat vara textens grova sandpapper framstår nu mest som en ohöljd fascination för hajpade litteraturteoretiker.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Om att rota runt under vardagslivets yta

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Nina av en slump är en märklig liten berättelse. Michèle Lesbre skriver omsorgsfullt och med lätt hand om en ung kvinnas uppvaknande från sömnig flicka till livstörstande människa. Det är dock bara en av alla de berättelser som cirkulerar i den här knappt tvåhundra sidor långa romanen. Här löper hela tiden flera parallella livstrådar, som ibland är svårt att hålla isär. De vävs in i varandra och det är svårt att avgöra om vi befinner oss i drömmar, minnen, fantasier eller i verkligheten.

Här finns avsnitten om den gåtfulle Pjotr, liksom barndomens minnen där folk dansade och var lyckliga (på franskt melankoliskt sätt) och så är det de kursiverade partierna som utspelar sig i fabrikschefens Delplats hem. Han är en äkta skitstövel och ”hans” historia har något otäckt, nästan sadomasochistiskt över sig. Allra starkast är kanske berättelsen om Ninas mamma Suzy. Hon arbetar för Delplat, på hans textilfabirk och är en av hjärnorna bakom den strejk som utbryter när fabrikens arbetare varslas om nedläggning och avsked. En konflikt som ska få ödesdigra konsekvenser…

Även om boken bara kretsar kring ett par lediga dagar i Ninas liv känns det som om den handlar om ett helt liv, om flera liv. Tiden är liksom satt ur system, den finns men ändå: det är som om den inte existerade. Att Michèle Lesbre har jobbat med en upplöst form av berättande är tydligt, men atmosfären är tät, slingrande och sugande. Språket blir närmast hypnotiskt. Jag älskar när detta händer. De gånger som jag faktiskt blir bergtagen av litteratur är få och kanske just därför så värdefulla. Detta är ett sådant ögonblick.

Därför kommer jag att läsa om Nina av en slump. En läsning är nämligen inte tillräcklig. Den här boken har så många underströmmar och dunkla rum som helt enkelt måste upptäckas.

Slutligen: Det här är en bok för både stora och små. Okej, kanske inte för de allra minsta, men jag tror att Lesbre har förmåga att tilltala ett ganska brett åldersspektra. Jag vill inte definiera detta som vare sig en renodlad ungdoms- eller vuxenroman, men den är utan tvekan precis en sådan bok jag skulle sätta i händerna på min dotter. Om jag hade någon.

Similar Posts:

• En litterär resa
• Trivsamt
• Spillror efter radikalisering
• Byggd av minnen
• Promenad längs minnenas esplanad

Den här recensionen tillägnar jag Alliansen
(men framförallt Anders Borg)!

En glittrigt och färgglatt paket, fullt med små (tillsynes) gulliga nallar men med ett innehåll så svart och tungt att inte ens juleljusen förmår skingra mörkret, är det någonting att ha? Absolut! Sara Granérs senaste seriealbum All I want for christmas is planekonomi!!! är en rasande uppgörelse med en värld som går i kapitalismens ledband; en värld som tappat greppet om begreppet solidaritet – ja, en värld där MÄNniskan ser sig som skapelsens krona. Goodbye
ekosystemetet, Vive Le Homo Sapiens!

Det är tätt, tjockt och informationsrikt. Visst är det hysteriskt roligt, en bitterljuv satir som ger både halsbränna och huvudvärk. När de små snuttiga nallarna visar sig vara mer eller mindre bestialiska och cyniska medlemmar av Björnligan (ni vet, de där klumpiga banditerna i Kalle Anka blir jag också en smula vemodig. Något asgarv blir det därför inte riktigt. (Jodå, jag skrattar mycket och gott – jag är inte alldeles humorlös – men lite fniss fastnar i halsen…) Och kanske är det det som gör All I want for christmas is planekonomi!!! till ett så sympatiskt album. En hänsynslös och knivskarp kritik – JA! Men med bibehållen respekt för humanismen (och alla dess existentiella dilemman).

Alltså: Sara Granér träffar mitt i prick. Tänk om det fanns fler sådana här röster! Jag kan inte låta bli att avundas Granér hennes bitskhet och ilska. De som har läst Liv Strömquist kommer att känna igen sig. Gillar man Prins Charles känsla och Ja till Liv! Liv Strömquists ABC så gillar man detta. Inte så konstigt kanske: de båda är engagerade i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget.

Precis som Strömquists kollageartade teknik har Granér mixat stil och form. Detta ’klipp-och-klistra’-grepp drar in läsaren i en odyssé av snärjiga personlighetstest (hur bra är relationen mellan dig och det ekonomiska systemet egentligen?) och mindfulnesstips från vår kära Allians. Dessutom några nyttiga lektioner om hur vi förstör vår planet. Därför kan jag kan inte låta bli att tänka på den gamla skolans hurtiga planscher av rödhakar, mänskliga organ och blommor i genomskärning och kanske är det också därför som jag uppfattar tonen som (då och då) smått undervisande. Inte så att Storebror (Sara Granér) talar om för Lillasyster (Läsaren) vad som ska göras, tyckas, tänkas och så vidare. Nej, snarare är det den implicite författaren som trampar ner små spirade plantor i sin jakt på success: Du ska inte tro att du är något! och Är du inte med mig, så är du emot mig!

Jag ska sluta tala i metaforer nu. Vill du råda bot på din spirande julångest nu när skinkan snart är slut och paketen öppnade? Inga problem! Det är i själva verket mycket enkelt. Köp All I want for christmas is planekonomi!!! för julklappspengarna (eller ännu bättre: låna den på biblioteket och spara pengarna!). Läs sedan mycket noga och mycket gärna mer än en gång. När du har begrundat detta är dags för nyår med löften och önskningar. Kanske ska vi lova varandra att år 2013 ska vi alla bli bättre människor och dessutom passa på att önska oss en fet planekonomi. Det tänker jag göra.

Käre finansminister, NU KÖR VI! Ge mig lite mer planekonomi, tack!

Med vänlig hälsning

/Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Similar Posts:

• Nyskapande manér från Sara Granér
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• Recensionen, ditt as
• Satir som kunde nått längre

Jag har tidiga minnen av tomatsallader, vridna baguetter, pajer och puttrande köttgrytor. När jag sedan flyttade hemifrån skaffade jag både Under valnötsträdet och Kärlek, oliver och timjan. Precis som Annas mat är de fyllda med Annas frestande recept och dottern Fanny Bergenströms läckra bilder.

Det härliga med Annas Bergenströms böcker och mat är att de är så prestigelösa. Här finns inget snobberi, utan ett ganska distinkt matter of fact: mat ska vara god, enkel att laga, vacker att se på men samtidigt med den där lilla knorren som gör den så där oemotståndlig att man bara måste ta en bit till.

Annas mat är en grundkokbok och går i tur och ordning skafferiets (eller kylskåpets) alla hyllor: grönsakerna, potatisen, svampen, äggen, sopporna, fisken, köttet och så vidare. Självklart finns här också avsnitt för ostälskaren, dessertfreaket och (socker)bagaren. Visserligen saknar jag surdegsbröden (det lilla avsnittet hade kunnat bli större) och lite mer ”nytänk” kring julmaten, men annars är det mesta täckt. Från Abboren till Örtsåsen.

Anna Bergenströms kokbok är på många sätt en matodyssé. Här finns rätter från världens alla hörn, men fokus ligger på något slags svensk-fransk-medelhavsinspirerad kokkonst. Kanske är det just medelhavsmaten som är hennes signum. Det är hit hon har återvänt i flertalet av sina böcker och det är nog en av anledningarna till att Sverige började äta fetaost som aldrig förr.

Tack och lov finns inga pekpinnar. Här är inget förbjudet. Tvärtom, recepten är verklig matglädje. De inspirerar också till improvisation. En exprimentationslusta där det inte gör något om sufflén faller ihop (läs Annas förord så får ni veta att en misslyckad sufflé faktiskt är en crêpe de la crêpe…) Det är en tillåtande matfilosofi och det är väl precis vad vi behöver i dagens ankdamm av larviga dieter.

Enkla rätter varvas med lite mer komplicerade. Ingenting är för svårt, allt är möjligt. Och mätt lär man bli. Hm…. Jag blir snarare vrålhungrig när jag bläddrar i denna skatt. Vissa recept har jag vid det här laget lärt mig utantill, de är som gamla vänner som då och då besöker min kök. Andra väntar fortfarande på att bli tillredda, vilket är kul – för vem kan tacka nej till nya bekantskaper?

Många av recepten från de tidigare utgåvorna är alltså kvar. Och den som har mor och dotter Bergenströms andra böcker kommer troligtvis
att känna igen sig. Men här finns också nya rätter på menyn. Och det är förstås alltid lika trevligt. Dessutom är nyutgåvan vacker att se på. Layouten är särledes proffsig (så många kokböcker som faller på det!) och känns på något sätt typiskt Bergenströmsk. Kombinationen av allt detta ger maten profil. Anna sätter inte bara sin stämpel på sitt matgalleri, utan lyckas även skapa ett slags atomsfär till mat och matlagning. Denna inställning, påminner om Jamie Olivers och Leila Lindholms här snålas det inte på det goda. Nej, snarare är det en explosion i matsensualism. Jag kan inte låta bli att tänka på Julia Child och kanske är Anna Bergenström Sveriges svar på denna köksdrottning.

Så här i julklappstider är det väl inte fel att rekommendera denna matbibel som en ypperlig present till… ja, praktiskt taget vem som helst. Det är en oumbärlig del, en ingrediens till och med, av vardagen. Kort sagt, med Annas mat kan du inte misslyckas.

Similar Posts:

• ”Simple nordic” är det nya svarta
• När hemmet ses som restaurang
• Onödigt komplicerat – men gott!
• Mat och bak i adventstider
• För en stressfri december

Mina tar sig an den unge Hayat. Hon ger honom ett exemplar av Koranen och berättar för honom om religiös mystik. Hayat lär sig snabbt. Mina blir imponerad och berömmer honom. Hayat sväller. Kort sagt: hon får honom att känna sig viktig. Han förälskar sig från topp till tå. Det är den sortens kärlek som invaderar varje por, varje nerv – alla kroppens vrår och alla själens skrymslen. Ett slags besatthet alltså.

Detta är upptakten till Ayad Akthars debutroman Apelsinskalen. En berättelse om kärlek och svek, om passionsvåndor, skuld och skam och det trängande behovet av att äga någon eller något. För det är fler än Hayat som drabbas av Minas överjordiska skönhet. Och när han inser att han inte är den ende mannen i hennes liv ansätts han av svartsjukans demoniska krafter. Han flyr in i en fanatisk och fundamentalistisk läsning av Koranen. Sura efter sura lär han sig utantill, men kan varken problematisera eller förstå dem. Vid sidan av koranstudierna gör han livet surt för Minas son Imran och hennes pojkvän Nathan, en tafatt och oansenlig person som i Hayats ögon blir djävulen själv, eftersom han är jude.

Lika oåtkomlig som Mina är för Hayat, lika oåtkomlig är hon för läsaren. Att Hayat placerar henne på piedestal och att det ingår i själva fiktionsskapandet är något som vi – utomstående – lätt kan se. Naturligtvis är Mina någonting annat, någonting mer, än en strålande tekokerska som berättar sagor à la Tusen och en natt. Men hon håller sin integritet intakt (och det är givetvis det som skapar detta enigma) och hennes värld är stängd.

Det är först och främst Hayats värld som vi får ta del av. Den är lätt bisarr, fylld av dofter, färger, toner. Ett slags limbo som pendlar mellan himmel och helvete. En värld som är en smula extrem, som ständigt befinner sig vid ytterligheternas ränder (fast naturligtvis är det bara gränder, det finns alltid en väg tillbaka – det är väl det barn känner på sig, varför skulle de annars testa gränser?), men som framförallt är konstruerad av honom själv.

Apelsinskalen är en bok om hat. En dyster saga om fördomar och misstänksamhet. Men mellan raderna tränger hoppets stämma fram: tron på kärleken, hoppet, livet. På sätt och vis är detta också en slags utvecklingsroman. En mognadsprocess som kräver sina offer, men som kanske, ändå, är mödan värd. När Mina slutar vara en strålande fixstjärna för Hayat och istället blir människa, når han den insikt som får honom att mogna både andligt och intellektuellt.

Visst finns det något sorgligt och brutalt i allt detta. Men det sorgliga gränsar också till det komiska. Det är ändå något dråpligt över flera situationer: som när Hayat gräver ner sin pappas whisky för att rädda honom undan skärselden. Den ständiga närheten till skrattet gör Apelsinskalen till en fin och varm bok, som med ett flytande, lätt måleriskt språk etablerar en ny och spännande författarröst och litterärt rum. En ordström som då och då blir en smula seg (den berättar mer än den visar) och motsträvig. Först tror jag att det beror på översättningen, men när dessa partier dyker upp lika plötsligt som de försvinner verkar det snarare handla om transportsträckor. De här trösklarna hade lätt kunnat slipas ned.

Berättelsen har alltså sina svackor. Och det är just det alltför myckna berättandet, detta redovisande som gör att intresset (och uppmärksamheten) falnar. Men Apelsinskalen är ändå en mycket bra roman. En episk saga med mycket värme, men som inte väjer för det obehagliga, det sorgliga och det som gör ont. Det finns handlingar. Och det finns konsekvenser. Men det finns inget svart eller vitt.

Similar Posts:

• Tragik och romantik
• Ta i akt dem med två färger på ögonen
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Möten över avstånd
• Stilsäkert om kompromisslös ungdomsförälskelse

Huvudpersonen, en medelålders kvinna som har lagt män på hyllan (fast hon är dödligt förälskad i den unge doktoranden Martin) och som (från topp till tå) känner sig mer än missförstådd, får aldrig något namn. Hon är ett förtätat subjekt eller kanske en samling röster, sprungna ur litteraturens alla skatter. Eller kanske är det bibliotekets röst som nu träder fram och spyr sin galla över Deweys klassificeringssystem och tarvliga besökare (läs: sådana som är intresserade av litteratur eller sådana som angriper böckerna med mer eller mindre fysiskt våld).

Kod 400 är den franska författarinnan Sophie Divrys stilsäkra debut. Romanen må vara kort, knappt hundra sidor, men denna suggestiva monolog rymmer så många bottnar att ett längre format hade känts pålagt och belastat. Nu lyckas Divry hålla denna vibrerande medvetandeström i schack, tillräckligt mycket för att det inte ska spåra ur. Samtidigt får texten den frihet den behöver för att den inte ska kännas konstruerad. Istället är den associativ och direkt, lekfull och påfallande välformulerad. En delikat historia, med tillräckligt mycket smuts för att den ska få det djup som en god historia måste ha för att bli intressant.

För trots att Divry spelar på bibliotekarieyrkets strängar: det eviga klassificerandet – ett präktigt systematiserande med var sak på sin plats – låter hon hela denna ordning genomkorsas av en spricka: bokens titel, Kod 400, anspelar på katalogsystemet. 741.5 är koden för tecknade serier liksom amerikansk litteratur hör hemma under kod 820. Kod 400, däremot, finns inte. Denna klass är outnyttjad och står vakant. Ett tomrum i litteraturen alltså.

Leken med fiktionslager är särskilt finurlig. En metafiktiv historia om böcker som i sig själv är en fiktiv berättelse. För det finns all anledning att ta detta anonyma jag med en nypa salt. Hennes historia har ett litterärt skimmer över sig och jag kan inte låta bli att undra om hon då och då kryddar ”sanningen” en smula. Slutligen kommer Kod 400 att hamna i en bokhylla – både i det privata liksom i det offentliga rummet.

Att använda biblioteket som litterärt rum gör också Kod 400 till en påfallande politisk roman. Biblioteket, med alla dess hierarkier, visar med en förintande tydlighet att litteraturens värde och värden är på väg att kantra i en hög av slafsiga bestsellers. Men det handlar också om vems röst det är som hörs, vem som blir lyssnad på och vem som tillåts tala.

Det är torrt och krasst och nervigt franskt. Men framförallt är detta en bok om en osviklig kärlek till litteraturen.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Klassikervecka: Lidande och leda
• Oändliga litterära äventyr
• Inte min sängkamrat
• En litterär resa

Den sista utvägen är den första delen av två och Karina Berg Johanssons andra roman efter debuten Synvilla. Det är en bok om godhet och ondska, om liv och död, om kärlek och svartsjuka – men kanske mest av allt om att förvalta och bära alla dessa krafter inom sig. Och om att kunna hantera dem.

Men tillbaka till Vägsände, denna utpost i livet – en gräns mot verklighetens ytterlighet och lives terra incognita. Till att börja med, varför har alla så ålderdomliga namn? Här finns en Vera, en Sonja, en Ivar, en Märit och så vidare. Och varför har alla så konstiga kläder på sig? (Det här slår alla hipsters och flicktanter i världen, jag lovar!) Och varför serveras så mycket röd mat och så mycket kött? Blodpudding, köttbullar, lingonsylt och nyponsoppa? Så slutligen: vad är det egentligen moster Henry och Adam Stierna forskar på i Institutets dammiga laboratorium? Det hela ter sig allt mer overkligt.

Vägsände blir ett slags gotiskt ‘Landet-länge-sedan’, en heterotopi där det är lätt att gå vilse och, som en följd på detta, inse att man är bergtagen i en pervers blandning av skräck, njutning och förtjusning. Men detta är också en roman om att växa upp – om den där kittlande, irriterande, kliiga tonårsvardagen.

Karina Berg Johanson kan det här med att skapa stämning. Det är inget snack om saken. Just den här gnagande oron – att något inte riktigt är som det ska, är bokens främsta styrka. Allra bäst är det i början, då den bara existerar som en lätt skrapning på ytan. Likaså ror hon i land med att sy ihop trådarna från den klassiska skräckgenren med en samtida, mer poppig och plastig, svenssongotik. För precis så suggestivt som språket kan vara när det är som bäst, lika klatschigt och käckt tenderar det att bli. Den sista utvägen är en flickbok, men lånar friskt från både den viktorianska litteraturens skattkammare liksom av samtida kiosk- och boklådsvältare som Twilight- och Engelforstrilogin. På så sätt får också boken tydliga drag av fan-fiction.

Då och då förvånas jag av den märkliga ordföljden. Sättet att bygga meningar på känns konstruerat och tillgjort. Och vem har någonsin hört talas om ”tveksam sprejgrädde”? Detta understryker det metafiktiva i boken. Den sista utvägen fungerar dels som en erotisk dagdröm, en fantasi skapad av en ung kvinna som ska ta klivet in i vuxenvärlden och dels som en initiationsrit (där protagonisten tas från samhället för att utsättas för prövningar – just det, ute i skogen vid vägs ände – för att sedan återbördas till samhället igen.) Och det är precis vad som händer Julie. När hon klarat av sitt kvinnodomsprov kan hon packa sin väskor och fara tillbaka till stan, den rätta världen, igen.

Resan tillbaka till verkligheten sker inte utan komplikationer. Vägsände har slagit sina klor i Julie. Mörkret, döden och svärtan har blivit något att åtrå. Inte i form av någon perverterad dödslängtan, men som en dragning till de enigmatiska, kaosartade rummen av livet. Rum, som innan vistelsen i Vägsände, har varit låsta. Nu har Julie nyckeln. Biljetten dit är den unge hjärtekrossaren, junkern Leander. Han förkroppsligar inte bara Julies andra hälft, utan just det där tvetydiga andra. Även om han står på ‘rätt sida’ är han samtidigt ett hot mot den rätta vägen.

Men som den gentleman han är, kan han givetvis inte har en ‘riktig’ relation med Julie. Han måste, och nu ska jag inte avslöja för mycket – bli botad först. Avhållssamhetens evangelium alltså. Känns det månne igen? Vid det här laget borde väl alla kunna se ett syskonskap hos Stephenie Meyers odödliga kärlekspar Edward och Bella, men till skillnad från den amerikanska förlagan blir det aldrig riktigt på allvar i den svenska landsbygdsmyllan. Hela tiden finns ett skyddsnät att falla tillbaka i. Vägsände må vara vägs ände, men det finns alltid en väg tillbaka. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Kanske beror det på målgruppen, som i det här fallet känns något luddig. För läbbigt för de allra yngsta och för gulligt för det lite äldre.

Så, vad händer då i nästa del? Tja, den som lever får se.

Similar Posts:

• Skräckfilmsklichéer går igen
• Tillit, hopp och vänskap
• En vampyrs tristess
• Mystiskt och romantiskt som möter förväntningarna
• Dräng är dräng och hora är hora?