Poängen med den här något personliga inledningen är att jag vill slå fast att jag av någon anledning gillar Ola Larsmo – men att den anledningen egentligen inte är hans romaner.

En glänta i skogen handlar om ett oerhört intressant och i dag sällan diskuterat ämne – Sverige och svenskarnas agerande gentemot det ockuperade Norge och norrmännen under krigsåren 1939-1945. Uppsalaforskaren Johan reser till de norska gränstrakterna i västra Värmland för att söka både svenskarnas och sitt eget förflutna, som han ska skriva om i sin magisteruppsats. Han letar upp en barndomskamrat som blivit kvar, vars farfar på något sätt deltagit i det man fortfarandeinte pratar om i bygden – det nazistiska medlöperiet å ena sidan och den lösa rörelse som gjorde sitt bästa för att hjälpa norska judar på flykt undan döden å den andra. Snart inser han att spänningarna fortfarande finns kvar trots att 60 år passerat, och att hans sökande inte uppskattas av många. Samtidigt är det uppenbart att de nynazistiska strömningarna växer sig starkare, och konflikten blottas till sist i öppen dager iÂ…… ja, en glänta i skogen.

Larsmos roman berättar som sagt en viktig historia, den säger en hel del om oss själva och den blottlägger sår som inte läkt i svensk historia. Men ändå kan jag inte förlika mig fullt ut med historien han berättar. Jag har funderat på orsaken till att den här känslan infinner sig när jag läser hans romaner, utan att riktigt kunna sätta fingret på den. Men kanske är den bästa förklaring jag kan finna den här, och även den är en smula personlig:

Jag kom i kontakt med Ola Larsmos skönlitterära författarskap genom att jag fick veta att hans roman Engelska parken från 1988 utspelade sig i studentmiljö i Uppsala. Jag hade letat med ljus och lykta efter en sådan roman, jag har aldrig förstått varför studentliv är ett sådant tabu i samtida svensk litteratur. Nåväl, jag kastade mig över boken, mer eller mindre sträckläste den, och blev grymt besviken. Inte för att boken på något sätt var dålig, men för att igenkänningsfaktorn var nära nog noll. Trots att handlingen till stora delar utspelade sig i en studentkorridor var hans stil så undflyende och oprecis i sina miljöbeskrivningar att den lika gärna kunde utspela sig i … ja, i Falun eller på någon annat gudsförgäten studieort i Sverige. Jag hade hoppats få en skymt av min egen verklighet, men den doldes av ett luddighetsfilter som gjorde att jag tyckte det hela blev ointressant.

En glänta i skogen lider lite av samma sjuka. Visserligen skriver Larsmo i ett efterord att platsen i romanen är uppdiktad och det är väl inget fel i det, men om nu orten är påhittad, kan man inte åtminstone göra fiktionen konkret? Varför inte göra platsen lite mindre diffus, människorna lite mindre undflyende och handlingen något mer klar? Varför måste allt gömmas så djupt ner i mossan att man knappt fattar hur det hela hänger ihop utan att vara helskärpt läsningen igenom? Jag kanske är fånig och korkad, men jag förstår inte varför det anses vara ett kvalitativt litteraturgrepp när man medvetet gör läsningen svårare för läsaren genom att utelämna väsentlig information.

Men som sagt, det är bara min personliga inställning. Jag gillar som sagt Ola Larsmo. Och eftersom jag verkar vara rätt ensam om min syn på En glänta i skogen vid en snabb sökning bland andra recensioner på nätet, blir betyget rätt okej ändå.

Similar Posts:

• Realism och rysare
• När romanen bryter sin form
• En svensk le Carré
• När vi var Dom
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik

Först och främst har han personlig medvind. Hans förra bok, Korkade vita män (hans egen benämning på den styrande klicken i politik- och företags-USA), blev en jättesuccé som toppade New York Times bestsellerlista och sedan klamrade sig fast på listan i 58 veckor. Även internationellt blev boken en stor framgång, och hittills har Korkade vita män sålts i fyra miljoner exemplar. Som om inte det vore nog blev hans dokumentär Bowling for Columbine, om amerikansk vapenkult och de tragiska dödsskjutningarna i Littleton i Colorado, inte bara en kritikersuccé som Oscarbelönades förra året, den lockade även miljontals amerikaner till biograferna, vilket knappast kan sägas om många nutida dokumentärfilmer. Dessutom har han gått ner över 20 kilo i vikt och mår enligt egen utsago bättre än någonsin. Hans förutsättningar är med andra ord ypperliga.

Samtidigt går det rätt knackigt för Moores utvalde nemesis, USA:s president George W Bush. Hur mycket hans spin doctors än jobbar på det, så lyckas de inte vända den negativa kritik som poppat upp även i amerikansk media sedan de irakiska massförstörelsevapen som utlovats vägrar sluta leka kurragömma med vapenletarna. Att det uppstått frågetecken kring Bushs deltagande i Texas nationalgarde under Vietnamkriget, gör inte heller saken bättre i ett land där en riktig karls duglighet alltjämt till stor del baseras på hans insatser i krigstid.

Vem har snott mitt land? är Michael Moores krigsförklaring mot George W Bush. Med varje tillåtet medel tänker han försöka få bort Bush junior från Vita huset i höstens presidentval. Kortfattat kan man säga att han gör det genom att utmåla Bush som en genomrutten kanalje, som använder USA som sin privata bank för att berika Bushklanen och deras polare. Han inleder med att ställa sju obekväma frågor som han vill att presidenten ska svara på. De cirklar alla på ett eller annat sätt kring 11 september, Saudiarabien, Usama bin Ladin och kopplingarna mellan dennes familj och familjen Bush, som är väl dokumenterade sedan 25 år tillbaka.

Sedan rullar det på. Kapitel efter kapitel med dräpande Bushkritik och lustmord på moderna amerikanska myter. Bland annat lyckas han med hjälp av olika enskilda opinionsundersökningar få fram en bild av USA som ett fredsälskande och liberalt land vars invånare helst av allt skulle vilja bygga ut det sociala välfärdssystemet, ha en mer restriktiv vapenpolitik, öppna för fler och starkare fackföreningar och tillåta homosexuella äktenskap. Till och med i frågan om dödsstraffet vacklar amerikanen, menar Moore, och målar upp en bild av medelamerikanen som ligger långt ifrån den gängse bilden. Enligt Moore är den största lögnen av alla den att den konservativa och kristna högern i USA lyckats lura det amerikanska folket till att tro att de är mer högerställda än de egentligen är. Högerns seger är att de lyckats ge ordet ”liberal” formen av ett skällsord, en benämning på en vek och velande demokrat som inte vågar stå rakryggad och högt och tydligt säga vad han (för det ska så klart vara en man) tycker. Men medelamerikanen är inte konservativ, utan snarare tvärtom, menar Moore, och kommer därmed på svaret till en annan fråga han ställer sig: varför den amerikanska högern är så arg på och hatisk mot de vänsterorienterade i landet, trots att de sitter på makten i såväl Vita huset, senaten, representatshuset och Högsta domstolen. Om demokraterna hade den makten skulle de ”vara i sjunde – nej, åttonde – himlen och ni skulle höra glädjen i våra röster och se leendet på våra läppar”, skriver Moore. Alltså härleder han ilskan och hatet till en vetskap hos högerflygeln om att de är i minoritet:

De vet att amerikanerna innerst inne inte håller med och aldrig kommer att göra det. Amerikaner vill inte, lika lite som de flesta människor, vara i närheten av människor som är fulla av hat och elakhet. Det är därför högerledarna är så ilskna, för att de vet att de är en utdöende art. De vet att tjejerna, de spansktalande och bögarna håller på att ta över och nu försöker de göra så stor skada som möjligt innan deras politiska ras slocknar. De ylar som en döende hund och de tjuter som dinosaurierna måste ha gjort sina sista dagar. I stället för att bekämpa dem borde vi ha medlidande med dem.

Vem har snott mitt land? är genomgående strålande att läsa, även om man inte för fem öre står på samma vänsterkant som Michael Moore. Den främsta anledningen är att han är så väl påläst. Moore vet att det värsta som kan hända är att någon högerkritiker ska kunna slå ner på honom genom att påvisa ett faktafel, och därmed misstänkliggöra hela bokens sanningshalt. Notförteckningen i slutet av boken må brista i akademisk korrekthet eftersom Moore valt att skriva även den som en löpande text, men alla påståenden är väl dokumenterade och har täckning, hur flagranta de än må verka.

Hur viktig är då Vem har snott mitt land? som inlägg i den allt mer hätska amerikanska valdebatten? Tidigare har regimkritiska böcker från liberaler och vänsteranhängare i USA varit rätt så marginaliserade i den breda samhällsdebatten. Men det senaste året, i takt med att kritiken mot Irakkriget vuxit, har de kommit att spela en allt större roll. Framför allt har de sålt mycket mer än tidigare, och i och med att Michael Moore blivit en mediestjärna även utanför vänsterkretsar, får hans budskap allt större tyngd. Och när man läser Vem har snott mitt land? kan man inte låta bli att hoppas att han lyckas med sitt uppsåt i fråga om Bush. För om det Moore skriver är sant, pågår just nu den största blåsning som västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet råkat ut för.

Och det som gör mig rädd är att jag tror han har rätt.

Similar Posts:

• Only in America!
• En bok fylld med lögner
• Fakta istället för syndabockar
• The statue of bigotry
• Initierat om USA:s utrikespolitik

I Innan frosten sparas det liksom tidigare i serien inte heller på krutet. Serie och serie för den delen – Wallanderserien avslutades ju egentligen redan 1998 med Brandvägg, men det stoppar inte Mankell från att damma av sin tjocke hjälte. För att undkomma kritik om att han vägrar förnya sig har han dock i Innan frosten ändrat fokus. Bokens huvudperson är Wallanders dotter Linda, som nu utbildat sig till polis och är på väg att börja tjänstgöra i … ja just det – Ystad. Man trillar ju inte av stolen direkt.

Men åter till krutet. Boken börjar med att någon eldar upp svanar som i förtvivlan försöker flyga bort från en säker död. Snart stegras bestialiteten när en ungtjur står i lågor hos en bonde. Men Mankell vore inte den han är om inte boken innehöll några fasansfulla mord på människor också. Mördandet börjar med att en äldre dam hittas död med händer knäppta i bön i en koja i skogen. Låter det inte bestialiskt? Jag glömde visst nämna att det bara är det avkapade huvudet och de likaså avsågade händerna som hittas i kojan.

Som sig bör när Mankell står för dramaturgin finns det även i denna roman en koppling tillbaka i tiden till ett exotiskt land. För att variera sig är det inte i Afrika historien börjar den här gången, utan i Sydamerikas mörka djungler i Guyana år 1978, där en fanatisk religiös sekt begår ett kollektivt självmord. Jag tänker inte dra några djupgående Knutbyassociationer, men Mankell har ju inte helt fel när han i Innan frosten visar hur sektliknande religion kan slå över i djup tragedi. Men verkligheten har ännu – tack och lov – rätt långt kvar innan den spöar fiktionen i det här fallet.

Av den lätt ironiska tonen i den här recensionen så här långt kan man lätt dra slutsatsen att jag inte gillar Innan frosten. Det är inte sant. Trots sin osvikliga känsla för makabra överdrifter är Mankell ett unikum inom svensk kriminallitteratur som man inte tafsar på hur som helst. Som trogen Mankelläsare blir man inte besviken eftersom Innan frosten både är spännande och nagelbitande. Att han dessutom låtit Stefan Lindman från sin förra deckare Danslärarens återkomst (som ju inte var en Wallanderhistoria) flytta till Ystad och teama upp bredvid Kurt himself gör ju inte saken sämre.

Men Henning Mankell har en riktigt stor brist. Han är rent ut sagt värdelös på att skriva bra dialog. Den pretentiösa tonen slår ibland över och enbart exempel. Några exempel (och jag ber om ursäkt ifall någon tycker jag tar i i överkant nu):

Jag har läst lite historia de senaste åren. Det förefaller mig som om brott aldrig varit så lönsamma i Sverige som idag. Ska man hitta en motsvarighet måste man gå tillbaka mycket långt i tiden, innan Gustav Vasa samlade oss till ett rike. Då, i småkungarnas tid, innan Sverige blev Sverige, rådde en förödande oordning och laglöshet. Vi skyddar knappast lagligheten längre. Det vi gör är att hålla laglösheten inom någorlunda uthärdliga gränser.

Wallanders kollega Martinsson samtalar med Linda Wallander när hon besöker polisstationen för första gången i sin roll som polisaspirant. Låter precis som nåt en utsliten medelsvenssonpolis skulle slänga ur sig lite spontant vad?)

Jag förstår inte hur en ung vacker flicka som du kan välja att ägna sitt liv åt att bli polis. Jag föreställer mig att poliser befinner sig i ständiga slagsmål. Som om delar av det här landet bestod av människor som tumlade runt i ett riktigt drängslagsmål. Och att poliserna är indragna i en sorts evighetskamp för att skilja alla dessa människor åt.

Linda Wallanders kompis Annas mamma Henrietta talar om för Linda att hon inte borde blivit polis.)

Det är knappast såna tider att kvinnor rör sig i öppen terräng hur som helst. Jag går aldrig ut om jag inte har hundarna. Det smyger omkring många konstiga människor i det här landet.

(Ett kvinnligt vittne utfrågas av Kurt Wallander. Mankell älskar att använda fraser i stil med "i det här landet", eller "vad händer med Sverige?". Hans utgångspunkt är alltid att alla människor har nåt annat land att jämföra med när de klagar på hur osvenskt Sverige blivit. Hans samhällskritik är inte särskilt sublim.)

Det sista exemplet är dock min favorit:

Jag snokar. Jag tjuvlyssnar. Jag är den där människan som står bakom alla draperier och hör och ser allt som sker i hemlighet. Det värsta är att jag inte skämtar. Det har med min syn på den ekonomiska verkligheten att göra. Där om någonstans, i marknadsekonomins stora katedral, måsta man veta vilka pelare man ska gömma sig bakom för att kunna stjäla sig till dom bästa informationerna.

(22-åriga Margareta förklarar för Linda Wallander hur det kommer sig att hon har så bra koll på en person i sitt studenthem som hon egentligen inte gillar. Pelarna i marknadsekonomins stora katedral!? Kom igen nu.)

Men som sagt – spännande är Innan frosten trots allt nästan hela tiden. Att läsa en Henning Mankelldeckare är ungefär som att käka på McDonalds. Du vet exakt hur det kommer att smaka, och därför går du dit.

Similar Posts:

• Farväl till Wallander
• Ny skåning
• Någon har blivit mördad – igen
• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden

Efter ett tag infinner sig istället en apatisk känsla. Nästa presidentval i USA närmar sig. "Four more years!" skriker Bushs segervissa anhängare i falsett. Samtidigt är antihögerlitteraturen mer populär än nånsin. Lögner har sålts i över en miljon exemplar i USA och blivit en bestseller. Michael Moore säljer också enorma mängder av sina böcker, och hans film Bowling for Columbine fick otrolig exponering för att vara en dokumentär (de brukar inte direkt skapa köer på biograferna i USA, om vi säger så). Utöver dessa två författare finns ett flertal andra som inte givits ut i Sverige, som också sålt i stora upplagor. Men spelar det nån roll? Inte direkt. Bush är populär. Så mäkta populär att det inte verkar göra något om han och hans stab fastslås med lögner av såna mått att deras näsor borde vara lika långa som Route 66.

Så är det då bara att bita ihop och hålla tummarna för att Bush inte rattar sin enorma stadsjeep kallad USA rakt ner i Grand Canyon och startar ett världskrig innan han lämnar över tyglarna runt årsskiftet 2008-2009? Nja, Al Franken har i alla fall gett sig fanken på att försöka göra nåt åt saken. Hans förra drabbning med USA:s konservativa i boken Rush Limbaugh is a Fat Big Idiot (Limbaugh är USA:s mest populäre pratradioshowvärd och därtill rejält konservativ) ses av många som en av de avgörande orsakerna till att demokraten Bill Clinton lyckades behålla makten vid valet 1996 trots ett uruselt utgångsläge. Frågan är om Franken kan göra nåt liknande i år. Lögner är åtminstone ett ambitiöst försök.

Boken är ganska enkelt uppbyggd. På område efter område visar Franken att kända republikaner och konservativa med berått mod ljugit, och det näsväxargrovt. Han gör det genom att bemöta konservativa "sanningar" med statistik och fakta. Mest frän i sin kritik är Franken när han går i klinch med Fox News Channel (och det gör han rätt många gånger), som på några år vuxit till att bli USA:s största nyhetskanal. Förutom det är kanalen även extremt högervriden och Vita Huset-lojal in absurdum. I Sverige kan spektaklet beskådas på TV8 på kvällar och helger, då de två av nån outgrundlig anledning har ett sändningssamarbete.

En av Fox:s mest populära programledare heter Bill O’Reilly. Han och hans program The O’Reilly Factor får kanske de saftigaste smällarna. Ett (ganska långt) exempel:

Jag frågade ut honom [O’Reilly] om ett påstående han hade gjort tre minuter tidigare om att ha "börjat med två tomma händer". O’Reilly tycker nämligen om att skrävla om sin strävsamma barndom i arbetarförorten Levittown på Long Island. Som han en gång sa i New York Observer: "Man kan inte komma från en punkt längre ner på den ekonomiska skalan än jag."

Haken är att en insatt källa (O’Reillys mor) berättar en annan historia. Mrs O’Reilly berättade stolt för Washington Post att familjen regelbundet semestrade i Florida och att lille Billy gick i privatskola och på ett privat college, och att de bodde i den välbärgade förorten Westbury, inte det proletära Levittown.
Så jag frågade Billy var han växte upp. Var det i Westbury eller i Levittown? Den kan tyckas som en svår fråga att slingra sig undan. Men med ryggen mot väggen tog han sin tillflykt till en sinnesjuk lögn och sade att han växte upp "i Westburydistriktet i Levittown".
Det finns inget distrikt i Levittown som heter Westbury. Det är fråga om två olika samhällen som ligger flera kilometer från varandra. Det var som att han hade sagt att han växt upp i Brooklyn – Manhattandistriktet i Brooklyn.
O’Reillys otaliga lögner och förvrängningar bär tillsammans upp den Stora lögnen: att han är en chosefri, rättfram sanningssägare ur arbetarklassen som ger bluffmakarna på tafsen och ställer upp för gräsrötterna. Det där går jag inte på.
I själva verket är O’Reilly en lika stor bluff som sina Peabodypris [ett journalistiskt pris han falskeligen påstod sig ha fått – två gånger]. I skydd av sin förklädnad som arg medlem av folket använder han en utnött samling tölpiga knep – domderande, översitteri och förklenande omdömen – för att främja ett illa kamouflerat konservativt program.

Så där fortsätter det i nästan 400 sidor. Sida upp och sida ner med satirisk humor och oantastlig fakta. Det rättfärdiga med Irakkriget, den påstådda liberala hållningen i amerikansk press, beskyllningarna att Bill Clinton var en massmördare under åren som guvernör, Bushs skattesänkningar som påstås gynna arbetarklassen och så mycket mer – allt mosas genom enkla exempel baserade på fakta.

Det enda negativa jag kan komma att säga om den här boken är att väldigt många av de personer som behandlas är okända för svenskar. Ann Coulter, Rush Limbaugh, Sean Hannity, Alan Colmes, Paul Wellstone och Roger Ailes är inte direkt namn som får mig att haja till, och jag inbillar mig ändå att jag har rätt bra koll på Amerika.

Sedan återstår att se om Al Frankens bok räcker för att stjälpa det ultrakonservativa lasset som nu styr världens enda stormakt. Personligen hoppas jag det av hela mitt hjärta.

Similar Posts:

• Only in America!
• The statue of bigotry
• En rak vänster mot Bush
• Det politiska spelet
• Hälsningar från korrens ytliga vardag

GW Perssons debutroman kom 1978. Året innan hade Persson, som jobbade för rikspolischefen, sett en PM om att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer gick till prostituerade. Ryktet florerade även bland journalister, och Persson blev uppringd av en reporter från Dagens Nyheter som undrade om uppgiften stämde. Persson bekräftade, och därefter brakade hela hans tillvaro samman. När statsledningen nekade till att uppgifterna var sanna fick DN bära hundhuvudet och be om ursäkt. Leif GW Persson hade dock redan erkänt för rikspolischefen att han var den som bekräftat uppgifterna (vilket han hade all rätt att göra enligt meddelarskyddet i grundlagen) och blev av med sitt jobb illa kvickt. Persson hamnade i en djup depression, och var vid ett tillfälle nära att ta sitt eget liv.

Grisfesten blev hämnden. Även om den är en fiktiv historia så spelar en ministers besök hos en prostituerad en nyckelroll i berättelsen. Men Grisfesten är så mycket mer. Det är en stark skildring av det svenska polisväsendet i slutet av 1970-talet. Själva deckarintrigen må det vara lite si och så med – historien är egentligen mer intressant än spännande – men det som är mest slående vid en läsning i dag, drygt 25 år senare, är hur aktuell boken fortfarande känns. En del beskrivningar av polisens arbetssätt är självklart lite daterade, men i stort verkar tiden ha stått stilla kring det stora polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Och det är en kuslig känsla, eftersom det inte är någon vidare vacker bild av poliskåren som ges.

Något som känns befriande med Grisfesten är också att det rätt så överlägsna tonfallet som återfinns främst i de två kriminalromaner Persson klämt ur sig på 2000-talet, här i stort är frånvarande. År 1978 var inte professor Leif GW Persson den institution inom Polissverige han är i dag. Det har romanen tjänat på. Grisfesten känns ännu som en av de största svenska kriminalromanerna.

Similar Posts:

• När brottet överskuggar offret
• GW tacklar Palmespaning
• Storpolitik och vardagsbrott
• Insnärjd medievärld
• Hårda Berit ännu hårdare

En dag kommer en osympatisk man in i butiken för att sända ett blommogram till den berömda skådespelerskan Jennifer Ask. Hilja och Jennifer var oskiljaktiga som barn, men gled ifrån varandra som tonåringar och har senare aldrig möts igen. Händelsen startar en process i Hilja, hon börjar drömma om en återförening med sin barndomskamrat, en upprättelse för de dryga 30 år av förnedring hon levt i sedan hennes mamma tog sitt liv och därmed tvingade henne samman med den äldre och dominanta Karla. När så deras bror Kristian råkar nämna att han i sitt jobb som mäklare fått i uppdrag att sälja Jennifers villa, följer Hilja med ut på visningen. Denna till synes rätt så anspråkslösa händelse får långt större konsekvenser än någon av dem trott.

Att beskriva mer av handlingen i Inger Frimanssons Mörkerspår är svårt eftersom så mycket mer egentligen inte händer. Trots att boken till det yttre är en deckare som här och där innehåller fragment av en sjuk sexmördares tankar, dröjer det ända till slutet av boken innan något brott sker. På baksideskonvolutet står att någon recensent kallat Inger Frimansson för den "psykologiska deckarens svenska drottning". Jag ska ärligt säga att jag aldrig riktigt fattat vad en psykologisk deckare är. Kanske är det en deckare som egentligen handlar om något annat än det brott den utger sig för att handla om. För det är precis vad Mörkerspår gör. Det är en berättelse om en rätt så tragisk kvinnas försök till frigörelse från en dominant och elak storasyster. Det är en bok om en liten människas rätt till ett eget rum, om min illa dolda stöld från Virginia Woolf tillåts. Som en sådan roman är Mörkerspår rätt lyckad. Frimansson är bra på att teckna levande karaktärer, och Hiljas fåfänga strävan att bli något mer än en grå mus känns väldigt äkta och är gripande.

Men någon kriminalroman är inte Mörkerspår, inte på riktigt. Den rumphuggna avslutningen, där en deckarintrig till sist dyker upp med en visserligen ganska otippad vändning, känns påklistrad. Kanske är Mörkerspår ett psykologiskt experiment i "vardagsdeckargenren". Tyvärr är det inte ett särskilt lyckat sådant.

Similar Posts:

• Frimansson årets deckare
• Det människor gör
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller
• Hastig hästdeckare
• To die for?

De 50 första sidorna av Elizabeth Costello, Coetzees senaste alster som publicerades i Sverige ungefär samtidigt som han fick ett telefonsamtal från Horace Engdahl och kanske log en aning till på köpet, ändrar inte min uppfattning om sydafrikanen. Berättelsen om den världsberömda författarinnan Elizabeth Costello, som Coetzee genom sex kapitel använder för att diskutera vari litteraturens syfte egentligen ligger, bränner inte till, den engagerar inte. Men så, en bit in i kapitel två, händer något.

Vad detta något är kan jag inte exakt beskriva. Men kvinnan, som hittills mest känts irriterande och för mycket påmint om schablonbilden författaren bakom henne vill ge av sig själv, vaknar till liv, och jag börjar bry mig om hennes tankar. Och glädjande nog stegras intresset ju längre handlingen skrider.

Elizabeth Costello färdas runt världen till olika konferenser för att hålla föredrag samt lyssna på andras bidrag. Det genomgående temat boken igenom är den livets utförsbacke hon befinner sig i. Hela tiden påminns Costello om sin genombrottsroman, skriven i en annan tid, nästan av en annan människa. Mellan raderna verkar hon hata storverket som alla vill prata med henne om. Hon vill leva i nuet, men tillåts inte.

Det mest intressanta kapitlet är det som behandlar ”problemet ondska”. Elizabeth Costello reser till Amsterdam för att ge sin syn på ondskan, och väljer att i sitt föredrag exemplifiera hur en författare kan bli djävulens hantlangare genom att ge röst åt det mest ondskefulla människan idag kan tänka sig – Adolf Hitler och nazismen. Kvällen före föredraget upptäcker hon att författaren till boken hon tänkt dissekera medverkar på konferensen, och drabbas av tvivel inför sitt uppsåt. Riden av maror natten lång försöker hon finna en lösning för att undvika konfrontationen utan att lyckas. Uppgörelsen i konferenssalen blir ett magnifikt litet stycke prosa, där Costello utan egentlig påverkan utifrån (den anklagade öppnar aldrig ens munnen) tvingas konfrontera sin egen tes ytterst kritiskt.

Boken Elizabeth Costello hade i original underrubriken ”Six Lessons”. På den svenska utgåvan är det borttaget. Kanske har förlaget trott att det skulle skrämma bort potentiella spontanköpare om man distanserade verket från standardromanen redan i titeln. Om så är fallet är det onödigt fegt, en bok av Coetzee köps knappast av stressade konsumenter från bokstället i Konsumkön hur den än tituleras (fast nu när han vunnit Nobelpriset blir diskussionen en smula meningslös, nu finns han ju att köpa i pocket i snabbköpet). Anledningen till att jag uppehåller mig vid den saknade undertiteln är att Elizabeth Costello egentligen inte är en roman i klassisk mening. Kalla den hellre ett resonemang eller en undersökning i sex kapitel kring kärlek, ondska och människans svaghet i olika former. Men en ”roman” är det inte, hur engagerande Costellos – och i förlängningen Coetzees – tankar än må vara.

Similar Posts:

• Coetzee och kvinnorna
• Vilse i öknen
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex
• Den vite mannens börda

Bäckström var liten, fet och primitiv medan Wijnbladh var liten, smal och pimpinett. Tillsammans kompletterade de varandra utmärkt och de trivdes också med att arbeta ihop. Bäckström ansåg att Wijnbladh var en feg halvfikus som man inte ens behövde höja rösten åt, han gjorde ändå som man sa, medan Wijnbladh betraktade Bäckström som en förståndshandikappad koleriker som var rena drömmen att jobba med för den som föredrog att själv ha läget under kontroll. Eftersom de båda också var totalt inkompetenta uppstod det heller inga slitningar på sakliga eller andra yrkesmässiga grunder och kort och sammanfattningsvis utgjorde de rena radarparet.

Bäckström är i det här fallet polisen som kommer att leda den mordutredning kring vilket En annan tid, ett annat liv kretsar. En patetisk homofob till halvfigur som man gör sitt bästa för att önska livet ur som läsare. Ett av Perssons syften med sina kriminalromaner verkar vara att idiotförklara delar av den kår han – åtminstone delvis – själv tillhör. Och det kan man ju tycka vad man vill om. Men en sak är säker: Det är oerhört underhållande.

En annan tid, ett annat liv är en roman om ett simpelt och till synes ganska okomplicerat mord som sker i Stockholm 1989. Kring detta har Leif GW Persson spunnit en intrikat deckarväv som tar sitt avstamp i ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975, och avslutas med tillsättandet av en ung kvinnlig försvarsminister år 2000. Historien kretsar som vanligt i Perssons kriminalromaner kring poliserna Lars Martin Johansson och hans vän Bo Jarnebring, även om de sedan länge gjort skilda karriärval och egentligen bara ses vid ett par tillfällen i romanen. Historien är i sig egentligen inte särskilt krånglig om man lägger ut den som en rak linje från 1975 till 2000 när väl sista sidan är läst, men trots att romanen är skriven kronologiskt utan några egentliga tidshopp på en saklig och enkel prosa, tar det sin tid innan pusslet kring mordet är löst. För trots att Lars Martin Johansson alltid hävdar att motivet till ett brott är ointressant, visar det sig här betyda allt.

Det som skiljer Leif GW Persson från de flesta av sina deckarkompisar, är att han besitter stora kunskaper om det samspel (eller brist på det) som finns mellan den politiska makten, poliskåren och säkerhetstjänsten – såväl den civila som militära – i Sverige. Eller så gör han inte det på riktigt, utan ger bara sken av att göra det. Spännande är det i vilket fall som helst när han effektivt beskriver hur nervositeten växer inom maktens korridorer när den tilltänkta försvarsministerns namn plötsligt kopplas samman med ockupationen av ambassaden 1975. Samtidigt rymmer hans polisromaner stora mått av realism. Här bjuds inte på några bestialiska skalperingsmord utförda av 13-åriga skånepågar iförda indianskrud som i Henning Mankells Villospår, nej, här tar mördaren vad som råkar ligga framme, en simpel förskärare, och sänker den i offrets rygg med ett enkelt hugg när tillfälle ges. Trots enkelheten och faktumet att endast en person tas av daga lyckas Persson hålla spänningen uppe i över 400 sidor. Bara det är värt applåder.

Till sist kan man ju fundera över författarens syfte med att ständigt utmåla den svenska poliskåren som till stora delar totalt befriad från hjärnceller. Vill teoretikern och akademikern Leif GW Persson bara häckla sina mer ”riktiga” poliskolleger? Eller är det verkligen så illa ställt? I sånt fall är det ett under att inte fler brott sker.

Similar Posts:

• En fest att minnas
• När brottet överskuggar offret
• Insnärjd medievärld
• GW tacklar Palmespaning
• Jakten på Sveriges Jack the Ripper

Dennis Lehanes nya thriller efter succén med Rött regn häromåret ter sig vid en genomläsning av baksideskonvolutet som en ordinär spänningshistoria, med ett par oväntade aha-vändningar. Och visst går det att läsa Patient 67 som en sådan, men det är att göra boken en björntjänst. För glädjande nog bjuder Lehane på mycket mer.

Det är alltid en tillfredsställelse när en deckarhistoria bjuder på mer än en simpel men elegant ihopsnickrad ”vem-gjorde-det”-intrig. En bra spänningsroman får gärna säga nåt om vårt samhälle, bära ett budskap eller driva en tes – OM det görs med finess. Besitter man inte den egenskapen kan man ligga gärna lägga krutet enbart på deckarintrigen (Henning Mankell är ett gott exempel – Wallanderböckerna är bra deckare, men hans eviga muttrande om tillståndet i det svenska samhället är bara tröttsamt). 1990-talets bästa exempel på det motsatta var enligt min mening Donna Tartts Den hemliga historien. Tartt var så skicklig på att maskera sin thriller att ingen till sist såg den som en sådan. Litteraturkritiker läste in både det ena och det andra, och vips så hade hon ett eget gryt i litteraturens finsalong. Kanske hade det inte tagit Tartt tio år att få ur sig uppföljaren om kritikerna gått lite lugnare fram med hennes eleganta kriminalhistoria.

Dennis Lehane ”riskerar” inte att upptas i någon litterär kanon på samma sätt som Tartt. Han flirtar inte med antikens litteratur och filosofi, utan går istället i säng med den hårdkokta skolan från amerikanskt 1940- och 1950-tal. Lehane har blickat mot James Ellroys LA-svit under skrivandets gång, och bättre nutida förebild för den här historien kunde han inte ha valt. Skildringen av USA – präglat av paranoia och kommunistskräck efter andra världskriget och Koreadebaclet – är skicklig och obarmhärtig trots att boken mestadels utspelar sig på en avskärmad ö. Att han till sist också bjuder på en rejäl aha-vändning gör inte saken sämre. Patient 67 är årets nagelbitare. Punkt slut.

Fotnot: Dennis Lehane skriver intelligenta thrillers som höjer sig långt över mängden. Varför har Bonniers envisats med att ge hans böcker idiotiska svenska titlar, som drar ner förväntningarna under dussinnivån? Prayers for Rain blev Svart nåd och Mystic River blev Rött regn. Hur de kunde motstå lockelsen att döpa den här boken (Shutter Island i original) till Mörkt vatten är i sig en gåta.

Similar Posts:

• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm
• Tartt har tappat tråden
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Ny skåning

Vad menar du? blir följdfrågan. Och redan här brister fördämningen, och nervositeten byts mot en harang – ibland säkerligen påfrestande – där jag ger min syn på vad god populärkultur egentligen är. Det brukar oftast sluta med att jag pratar om Stephen King, Terminator 2, Arkiv X och Pet Shop Boys. Mest Pet Shop Boys om jag ska vara helt ärlig.

Och så älskar jag pocketböcker i alla dess former. Även det är ju väldigt poppigt.