Recension

: Lögner - och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem
Lögner - och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem Al Franken
2003
Symposion
8/10

En bok fylld med lögner

Utgiven 2003
ISBN 9171396608
Sidor 360
Översättare Öjevind Lång
Först utgiven 2003

Om författaren

Al Franken är komiker i grunden, och har jobbat på ”Saturday Night Live” under lång tid. Han har tidigare skrivit böcker som ”Rush Limbaugh is a Big Fat Idiot and Other Observations”, ”Why Not Me?”, ”Oh, the Things I Know!” och ”I’m Good Enough, I’m Smart Enough”. ”Lögner” är den första boken av Franken som utges på svenska. I USA är han sedan länge en av de mest kända satirikerna.

Sök efter boken

Ibland känns det som ett under att George W Bush lyckas hålla sig kvar vid makten som president i USA. Ett sådant tillfälle infinner sig när jag stänger igen Al Frankens Lögner efter avslutad läsning. Först känner jag chock. Karln (Bush alltså) borde ju ställas inför en arkebuseringspluton direkt. Nej för den delen, inte bara han, utan hela den kristna höger som han och hans medarbetare byggt sin maktbas kring. Fast just ja, här i Europa har vi inte dödsstraff, och skulle vi införa det emigrerade jag nog annorstädes illa kvickt. Men när jag sitter där, med den ihopslagna kampskrift Al Franken skrivit mot allt som kan kallas konservatism enligt the American way of life, är jag på vippen att byta ståndpunkt.

Efter ett tag infinner sig istället en apatisk känsla. Nästa presidentval i USA närmar sig. "Four more years!" skriker Bushs segervissa anhängare i falsett. Samtidigt är antihögerlitteraturen mer populär än nånsin. Lögner har sålts i över en miljon exemplar i USA och blivit en bestseller. Michael Moore säljer också enorma mängder av sina böcker, och hans film Bowling for Columbine fick otrolig exponering för att vara en dokumentär (de brukar inte direkt skapa köer på biograferna i USA, om vi säger så). Utöver dessa två författare finns ett flertal andra som inte givits ut i Sverige, som också sålt i stora upplagor. Men spelar det nån roll? Inte direkt. Bush är populär. Så mäkta populär att det inte verkar göra något om han och hans stab fastslås med lögner av såna mått att deras näsor borde vara lika långa som Route 66.

Så är det då bara att bita ihop och hålla tummarna för att Bush inte rattar sin enorma stadsjeep kallad USA rakt ner i Grand Canyon och startar ett världskrig innan han lämnar över tyglarna runt årsskiftet 2008-2009? Nja, Al Franken har i alla fall gett sig fanken på att försöka göra nåt åt saken. Hans förra drabbning med USA:s konservativa i boken Rush Limbaugh is a Fat Big Idiot (Limbaugh är USA:s mest populäre pratradioshowvärd och därtill rejält konservativ) ses av många som en av de avgörande orsakerna till att demokraten Bill Clinton lyckades behålla makten vid valet 1996 trots ett uruselt utgångsläge. Frågan är om Franken kan göra nåt liknande i år. Lögner är åtminstone ett ambitiöst försök.

Boken är ganska enkelt uppbyggd. På område efter område visar Franken att kända republikaner och konservativa med berått mod ljugit, och det näsväxargrovt. Han gör det genom att bemöta konservativa "sanningar" med statistik och fakta. Mest frän i sin kritik är Franken när han går i klinch med Fox News Channel (och det gör han rätt många gånger), som på några år vuxit till att bli USA:s största nyhetskanal. Förutom det är kanalen även extremt högervriden och Vita Huset-lojal in absurdum. I Sverige kan spektaklet beskådas på TV8 på kvällar och helger, då de två av nån outgrundlig anledning har ett sändningssamarbete.

En av Fox:s mest populära programledare heter Bill O’Reilly. Han och hans program The O’Reilly Factor får kanske de saftigaste smällarna. Ett (ganska långt) exempel:

Jag frågade ut honom [O’Reilly] om ett påstående han hade gjort tre minuter tidigare om att ha "börjat med två tomma händer". O’Reilly tycker nämligen om att skrävla om sin strävsamma barndom i arbetarförorten Levittown på Long Island. Som han en gång sa i New York Observer: "Man kan inte komma från en punkt längre ner på den ekonomiska skalan än jag."

Haken är att en insatt källa (O’Reillys mor) berättar en annan historia. Mrs O’Reilly berättade stolt för Washington Post att familjen regelbundet semestrade i Florida och att lille Billy gick i privatskola och på ett privat college, och att de bodde i den välbärgade förorten Westbury, inte det proletära Levittown.
Så jag frågade Billy var han växte upp. Var det i Westbury eller i Levittown? Den kan tyckas som en svår fråga att slingra sig undan. Men med ryggen mot väggen tog han sin tillflykt till en sinnesjuk lögn och sade att han växte upp "i Westburydistriktet i Levittown".
Det finns inget distrikt i Levittown som heter Westbury. Det är fråga om två olika samhällen som ligger flera kilometer från varandra. Det var som att han hade sagt att han växt upp i Brooklyn – Manhattandistriktet i Brooklyn.
O’Reillys otaliga lögner och förvrängningar bär tillsammans upp den Stora lögnen: att han är en chosefri, rättfram sanningssägare ur arbetarklassen som ger bluffmakarna på tafsen och ställer upp för gräsrötterna. Det där går jag inte på.
I själva verket är O’Reilly en lika stor bluff som sina Peabodypris [ett journalistiskt pris han falskeligen påstod sig ha fått – två gånger]. I skydd av sin förklädnad som arg medlem av folket använder han en utnött samling tölpiga knep – domderande, översitteri och förklenande omdömen – för att främja ett illa kamouflerat konservativt program.

Så där fortsätter det i nästan 400 sidor. Sida upp och sida ner med satirisk humor och oantastlig fakta. Det rättfärdiga med Irakkriget, den påstådda liberala hållningen i amerikansk press, beskyllningarna att Bill Clinton var en massmördare under åren som guvernör, Bushs skattesänkningar som påstås gynna arbetarklassen och så mycket mer – allt mosas genom enkla exempel baserade på fakta.

Det enda negativa jag kan komma att säga om den här boken är att väldigt många av de personer som behandlas är okända för svenskar. Ann Coulter, Rush Limbaugh, Sean Hannity, Alan Colmes, Paul Wellstone och Roger Ailes är inte direkt namn som får mig att haja till, och jag inbillar mig ändå att jag har rätt bra koll på Amerika.

Sedan återstår att se om Al Frankens bok räcker för att stjälpa det ultrakonservativa lasset som nu styr världens enda stormakt. Personligen hoppas jag det av hela mitt hjärta.

Daniel Åberg

Publicerad: 2004-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 18:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1052

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?