Själv blev jag stammis i åttaårsåldern, jag hade långa samtal med bibliotekarien varje gång jag var där. Jag släpade alltid hem flera böcker, förmodligen fler än jag hann läsa. Men bara det att bläddra i dem var ju kul, fanns det bilder i dem så kunde jag alltid fylla på med lite fantasi.

Jag gillade känslan av att ha friheten att välja på måfå, att söka planlöst, att dra ut en bokrygg som såg spännande ut, skumma baksidestexten, kanske puffa tillbaka boken in i hyllan och leta vidare. Det var också spännande att sticka ner näsan i kartoteket med gulnade kort, som luktade gammalt damm. Och att leta efter ämnesord i Ämnesregistret, det var lite detektivkänsla över det. Sedan ville jag ju helst läsa det som var tänkt för dem som var lite äldre än jag var, det var jag nog inte ensam om.

Den där upptäckarglädjen sitter i, trots att jag nu har jobbat på bibliotek i flera år och man skulle kunna tro att det då blir mer vardag av det hela. Men ett biblioteks boksamling är ju aldrig statisk, den är i ständig förändring, så känslan av rörlighet kvarstår.

När jag är på resa, besöker jag alltid biblioteket om ett sådant finns i närheten, jag sitter gärna där ett tag och läser tidskrifter eller går runt och kollar i hyllorna. På bibliotek är det ganska sällan nyheter jag letar efter, jag är mer fascinerad av perspektivet bakåt i tid. Att upptäcka böcker som känns angelägna fast de skrevs i en annan tid, på en annan plats. Jag har någon diffus idé om att läsandet förändrar mitt sätt att tänka. Helt klart är att böcker kan få mig att skratta och gråta, att må illa eller bli förbannad.

En gång läste jag en bok där det fanns olika konkreta utmaningar, en vecka skulle man undvika läsning i alla dess former, inga böcker, inga tidningar, inte ens baksidan på mjölkpaketet skulle man få försjunka i. Det var en ruskigt svår utmaning, jag var såklart tvungen att läsa lite, i smyg.

Nu försvinner jag från dagensbok.com och passar på att tacka för den här tiden. God fortsatt läsning! önskar Andrea

Allt berättas ur barnets perspektiv. I serierutorna kan vi följa vad Sofia säger och tänker. Hur naket det kändes när fångkläderna ersatte de egna kläderna eller när hennes långa fina flätor klipptes av och allt kroppshår rakades bort. När hon var tolv år tatuerades Z-4515 in på hennes arm. Det betydde att hon var den 4515:e registrerade zigenska fången i lägret.

Pappan är den som först blir så svag att han förs bort från familjen. Brodern skickas iväg till ett annat läger och kort därefter skickas Sofia iväg till ytterligare ett annat läger. Vad hon får veta först långt senare är att alla romer som fanns kvar i Auschwitz-Birkenau kort därefter gasades ihjäl.

När krigsslutet närmar sig har Sofia så lite energi kvar att hon är nära att ge upp. Hon fångas upp av de vita bussarna som för henne till Sverige. Hon börjar återfå krafterna, men det är osäkert om hon ska få stanna i Sverige, myndigheterna vill skicka tillbaka henne till Polen. Några romer i Sverige får höra talas om henne och upptar henne som en släkting.

Sakta började hon våga tro på livet igen, så småningom träffade hon en man som hon gifte sig med och de fick barn och barnbarn. Mardrömmarna följde henne genom livet och kroppen var märkt av den hårda behandlingen i lägret. Hon ville helst inte prata så mycket om de svåra åren. Barnbarnen frågade och då ville hon ge dem svar.

- Vi ska inte berätta så att barnen blir ledsna, säger hon.
Därför vill hon inte ha med teckningar från sina värsta minnen i serieboken.
– Är det kriget som skapar ondska, eller är det ondskan som skapar krig? frågar Sofia. Hur kan vanliga människor låta bli att protestera när andra utför grymheter?

Similar Posts:

• Ljusglimtar i förintelsen
• Att läsa om ondskan
• Ögonvittne vid slutstationen
• Auschwitz och Södertälje
• En bättre råttfälla

Säkerhet.
Integritet.
Frihet.
Värdighet.
Jämställdhet.

Närmare 500 sidor fullmatade med information om de hinder som övervunnits och de svårigheter som återstår att konfrontera innan alla kvinnor har uppnått reell jämställdhet. Det är bitvis riktigt tung läsning, att ta del av de övergrepp som många kvinnor utsätts för och samtidigt tvingas inse att omfattningen av dessa är så mycket större än vad man kanske varit medveten om.

Malka Markovich beskriver handeln med kvinnor i världen. Hon väljer att återge hur olika länders inställning till prostitution har förändrats under det senaste seklet och konstaterar att just detta att man intar så olika förhållningssätt till prostitution i dagsläget komplicerar arbetet med att förhindra exempelvis trafficking. För hur avgör man med säkerhet huruvida prostitutionen i det enskilda fallet sker frivilligt eller under tvång? Och hur frivilligt är egentligen valet när man lever under extremt pressade livsvillkor? Människohandel bedrivs idag i mycket stor skala och omfattar även många barn och ungdomar.

Andra frågor som belyses i texterna är exempelvis hur det har kunnat uppstå en sådan stor obalans mellan antal flickor och pojkar som föds i stora delar av Asien, vad könsstympning av kvinnor innebär i praktiken, varför aids drabbar kvinnor i så stor utsträckning, hur utbrett mäns våld mot kvinnor i nära relationer är och hur media skildrar kvinnor och män på olika sätt.

Hoppfulla exempel på kvinnor som inte ger upp sin kamp trots att de utsätts för allvarliga hot är systrarna Asma Jahangir och Hina Jilani, båda advokater, som kämpar för att stärka kvinnors rättigheter i Pakistan. Eller Rebecca Gomperts, en läkare, som chockades av de ofta svåra följderna av illegala aborter och grundade hjälporganisationen Women on Waves, som utför aborter till havs. Det är många kvinnors envisa kamp som ligger bakom de förändringar som trots allt har skett.

Flera av skribenterna refererar till CEDAW, FN:s konvention för eliminering av alla former av diskriminering mot kvinnor, som ett viktigt dokument som slår fast grundläggande krav. Ett stort antal länder har skrivit under, ett flertal dock med reservationer. Nu återstår alltså att omsätta teorin fullt ut i praktiken.

Similar Posts:

• Rasande om ohälsa
• Nya vindar i Japan
• Tungt om ond tid
• La lutta continua
• Etiskt företagande – myt eller verklighet?

När balanserar en människa på gränsen till galenskap och hur kan man veta med säkerhet att den gränsen har passerats? Vad bottnar en upplevelse av bristande verklighetskontakt i? Det är som att det uppstår glipor i texten, där det blir mycket utrymme för egna associationer.

Samtidigt som texten på ett plan är tydlig och detaljerad är den också undanglidande och svårgripbar. Inget är riktigt vad det först ser ut att vara. Vem berättar? Ur vems perspektiv får vi ta del av händelseförloppet? Detta växlar och det är inte alltid självklart vem vi följer.

Ett återkommande tema i boken är just det att följa efter någon, antingen i smyg eller genom att ge sig till känna men ändå behålla ett avstånd. Det är en vana som förenar två av bokens karaktärer. Men där finns alltid en tredje person. Älskaren som befinner sig på middag hos det äkta paret, väninnorna som dras till samma man. Hur kommer det sig att traumatiska situationer har en tendens att återupprepas? Vad är det som driver en människa att försöka återskapa en bekant situation, trots att det med all sannolikhet kommer att medföra smärta? En drift att skriva om historien, att själv inta en ny position?

Det finns en exakthet i de språkliga formuleringarna, också när språket bryter samman. Lol famlar ofta efter ord, oavslutade meningar blir hängande i luften.

Similar Posts:

• Fragment av stora frågor
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Text, tristess och Campari
• Promenad längs minnenas esplanad
• Duras gör minnet till en mötesplats

Berättarjaget i boken är författare. Hon har länge velat skriva en roman om sin farmor, en kvinna som i unga år kände kallelsen att bli missionär och som reste till Kina och levde där i flera år med sin familj. Författaren har fått tillgång till en del dokument och brev och har även hört släktingar berätta, ändå är det som att texten inte riktigt vill öppna sig. Skrivandet uppträder på ett annat sätt än tidigare, där finns inte någon tydligt avgränsad konflikt, det blir istället en undersökning på flera parallella nivåer. Vem är kvinnan som står bortvänd i fönstret? Vad symboliserar denna till synes stumma gestalt?

Författaren blickar tillbaka på barndomen och på relationen hon lämnat, men framför allt befinner hon sig i nuet, som hon beskriver detaljerat. Det kan vara bilderna som dyker upp i sömnen eller i vaket tillstånd eller den återkommande oron i kroppen. Det är också de yttre detaljerna, hur det ser ut i lägenheten, vad hon äter, hur vardagen är organiserad. In i detta avskärmade rum för skrivande kommer en ung journalist som har bokat tid för en intervju. Det blir ett inte helt friktionsfritt möte.

Boken växlar ofta mellan de olika personerna och tidsplanen. En tråd kan bli liggande flera sidor och sedan plockas upp så självklart som om det alls inte varit någon paus och det fungerar. Ibland varar en scen eller en tanke några sidor, andra gånger koncentreras den i en enda rad.

Ibland blir jag som läsare otålig, texten förmedlar en längtan efter att något ska lossna, kanske är det alltför lätt att då uppfatta denna strävan som ett slags mål? För det som blir det bestående intrycket är ändå det allvar som finns i texten, att den inte väjer undan för något i sitt sökande.

Similar Posts:

• Vardagsrealistisk roman med nerv
• Intellektuellt drama i Norge
• Ett svenskt mörkt hjärta
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Allt vi inte hör och ser

Similar Posts:

• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Tidsresa med fjärrtåg
• Gammal är äldst
• Två för en?
• En överdos av ”Slas”

Nu är Anna vuxen, men oron är där ännu. När hon träffar Ian, som är en amerikansk gästföreläsare i litteratur, vet hon att detta är en person som angår henne, som hon vill komma nära. Han pratar om vikten av att minnas, hon känner en impuls att protestera. Ska man verkligen behöva uthärda att gräva sig bakåt i tiden? Ian får i alla fall läsa en novell som hon har skrivit, den blir öppningen till ett möte mellan dem. Snart är de mitt uppe i en kärleksrelation.

Som så många förälskade pratar de mycket, de berättar om smärtsamma upplevelser från förr och i nuet, de finner gemensamma beröringspunkter. Man skulle kanske kunna tro att de skulle kunna vila i vissheten om att de accepterar varandra helt, men så enkelt är det naturligtvis inte. De mörkaste tankarna och de mest destruktiva impulserna är ofta förbehållna ensamheten. Hur ska den andre kunna vara till hjälp när han/hon lämnas utanför?

Berättelsen rör sig fram och åter mellan olika tidsplan och platser. Hur påverkar ursprungsfamiljens gemensamma historia dem alla idag? Hur rörliga eller statiska är de roller som de har tilldelat varandra? Hur mycket energi går egentligen åt när man försöker undvika något som andra förväntar av en? Och vad vill man själv mitt uppe i allt detta?

Insprängt i texten finns brev som Joona skrivit, riktade till olika personer. Så växer bilden av brodern fram allt tydligare. En bild som rymmer både klarhet och förvirring.

Similar Posts:

• Finnish Psycho
• Åländsk debut
• Living in a box
• Kroppen minns och kroppen sätter gränser
• Katten. Landet. Kärleken

”En visionär diktsamling som med klinisk skärpa och sällsynt ömhet berättar om utanförskap och ensamhet.”
Sam Ghazi – "Sömn är tyngre än vatten".

”En sårigt isande diktsvit som ger röst och revansch åt den yttersta ondskans offer.”
Sofia Rapp Johansson – "Silverfisken".

”En skönt klingande diktsamling där djärvt störtande bilder ger ny kraft åt poesins eviga ämnen.”
Viktor Johansson – "Kapslar".

”En laddad relationsroman som sätter identiteter på spel och leker med språkets och kärleksdramats schabloner.”
Elise Karlsson – "Fly".

”En lekfullt allvarsam roman som med barnets klara blick och varma hjärta förnyar den svenska arbetarskildringen.”
Åsa Linderborg – "Mig äger ingen".

Från Danmark:
Jens Smærup Sørensen: "Mærkedage"
Naja Marie Aidt: "Bavian"

Från Finland:
Leena Krohn: "Mehiläispaviljonki. Kertomus parvista"
Merete Mazzarella: "Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru"

Från Island:
Bragi Ólafsson: "Sendiherran"
Kristín Steinsdóttir: "Á eigin vegum"

Från Norge:
Merethe Lindstrøm: "Gjestene"
Carl Frode Tiller: "Innsirkling"

Från Sverige:
Eva Runefelt: "I ett förskingrat nu"
Birgitta Lillpers: "Nu försvinner vi eller ingår"

Från Färöarna:
Carl Jóhan Jensen: "September í bjørkum sum kanska eru bláar"

Från det samiska språkområdet:
Synnøve Persen: "Meahci šuvas bohciidit ságat"

I.S. väljer att låtsas som ingenting och inleder kursen med att var och en får presentera sig. Det är i tur och ordning; den åldrade Baronen som lever för att bevara adelns traditioner i sitt något förfallna slott, den maoriska Prinsessan som intresserar sig för de andliga krafterna och sedan några år bor i Småland, den värmländska Samlaren som lever för sina klockor, den unga Nunnan som tillbringar nästan all sin tid i klostret och den tystlåtne MC-killen. Det okända nytillskottet är Tanten som till synes har levt ett vardagligt liv med jobb och familj. Det är åtminstone vad de andra tror tills de ber henne berätta vad hon gjorde de där åren hon var ute och reste.

Boken tycks inrymma sin egen programförklaring, där det bland annat står att författaren vill undersöka något i överdrifterna. Att karaktärerna är överdrivna på ett konventionellt sätt, gör att de fort blir förutsägbara. Fantasin om att valet att gå i kloster kan handla om undertryckt sexualitet känns igen, den tyste hårde killen som ruvar på en explosiv aggressivitet likaså. I pauserna grupperar sig deltagarna också i par, kvinna och man, kvinna och man. Det blir en något stillastående dynamik.

En stor del av boken ägnas åt I.S.’ tankar och iakttagelser. Hans ingångar till skrivarkonsten och hans skrivuppgifter tas inte alls emot på det sätt han föreställt sig. Riktigt roligt blir det när han försöker förklara varför schabloner är problematiska och gruppen opponerar sig.

En svärm av frågor dyker upp under läsningen: Vad går det egentligen att lära ut på en skrivarkurs? Vad krävs för att skapa en mottaglig stämning i en grupp? I vilken grad kolliderar det sociala spelet med själva lärandet? Och sist, men inte minst: Varför vill man skriva?

Similar Posts:

• Barndom i kallelsens skugga
• Ny skola men gammal retorik
• Är Afrika ett land?
• Det här säger mig absolut ingenting
• Viljan blir lidande av förpliktelserna