C.J. Tudor slog igenom stort 2018 med sin roman Kritgubben – en coming-of-age-berättelse kombinerad med mordhistoria. I The Taking of Annie Thorne är hon tillbaka med en berättelse som på vissa sätt påminner om Kritgubben – en huvudperson som försöker lösa ett mysterium från tonårstiden, färgstarka bifigurer, komplicerade mellanmänskliga relationer och, inte minst, en något opålitlig berättare.

I The Taking of Annie Thorne återvänder berättaren och huvudpersonen läraren Joe till sin hemstad Arnhill. Han är där ytterst motvilligt men är mer eller mindre tvungen. För många år sedan försvann hans syster spårlöst, till synes bortrövad från sin egen säng. Alla försök att hitta henne var fruktlösa – men 48 timmar senare var hon tillbaka, utan att kunna berätta var hon varit. Och det var då mardrömmen började på allvar. Nu, många år senare har Joe fått ett mail med texten ”Jag vet vad som hände med din syster. Det händer igen”.

Spännande? Jajjemän, så till den grad att det ofta är svårt att lägga ifrån sig boken (eller sluta lyssna, i mitt fall) -vilket är en sann kvalitetsstämpel. Staden Arnhill och dess invånare ruvar på många hemligheter, och som läsare inser man snart att Annie Thornes försvinnande är ett av de mindre mysterierna. Att Joe på många sätt är en riktigt opålitlig berättare minskar inte heller direkt på spänningen.

Tyvärr är just de många stickspåren och det faktum att precis alla ljuger eller i alla fall förtiger sanningen något av en nackdel. Berättelsen blir något rörig, och även om man som läsare hänger med så går lite av intresset förlorat. Tudors styrka ligger inte heller i att berätta en gåta, utan i att beskriva vad som rör sig i människors huvuden och att beskriva knepiga relationer karaktärerna emellan. Inte minst gäller det i skildringen av tonåringar. Sällan har de tankar och känslor som uppstår när man försöker navigera i världen som det mellanting mellan barn och vuxen tonåren är skildrats så väl.

Något som också drar ned betyget något är att det fram till slutet inte är solklart om det finns en naturlig förklaring till det som sker, eller om det är övernaturligheter inblandade. Ett dylikt berättargrepp kan när det lyckas fungera spänningshöjande och ge ytterligare djup åt berättelsen – men i det här fallet ges ”naturlig förklaring till allt vs. häxkonster” för lite utrymme för att det ska fungera.

Trots invändningarna ovan så tvekar jag inte en sekund att rekommendera The Taking of Annie Thorne till den som suktar efter lite mer spänning i tillvaron. Och jag ser med tillförsikt fram emot Tudors nästa bok, för skriva det kan hon.