Recension

: Vi går varvet
Vi går varvet Ina Lagerwall
2019
Rabén & Sjögren
8/10

Bitterljuv igenkänning i högstadiekorridor

Utgiven 2019
ISBN 978-91-29-71468-5
Sidor 150

Om författaren

Ina Lagerwall föddes 1979 och arbetar som bibliotekarie i Växjö. Vi går varvet är hennes debutroman.

Sök efter boken

Första dagen i högstadiet. Liv väntar förgäves på sms från Bella. Hemma väntar mamma och pappa på Livs småsyskon. Det är en ny tid i flera bemärkelser. Är det nu Liv blir stor? Och vad innebär det?

I Vi går varvet skildras tiden då man gått från att fråga ”ska vi leka” till ”ska vi va?”. När man inte längre leker häst på rasterna utan bara går varvet runt skolan eftersom inget annat finns att göra än att röra sig framåt i korridorerna medan man iakttar det som pågår runtomkring: hånglandet, fnissandet, läppglansmålandet. Den fysiska förflyttningen blir en metafor för den inre förändringen och det växande avståndet till vissa av kompisarna.

Ina Lagerwall har en förmåga att locka fram de allra plågsammaste högstadieminnen ur sina unkna hålor. Det är som att allt Liv upplever har jag eller åtminstone någon jag känner också varit med om. De hårda orden i matsalen – ”Du har smörat på fel sida, du kan bli tjock” – och ständigt dessa viskningar följt av fnitter. Någon som kallar en för sötis trots att tonfallet vittnar om en aversion man inte kan tolka.

Böcker i högstadiemiljö följer ofta en mall bestående av en lång uppbyggnad mot slutet där huvudpersonen äntligen frigör sig från de forna kompisarna som blivit allt taskigare genom boken, men också en frigörelse från normen av vad man ska gilla och hur man ska vara i yngre tonåren. Vid en första anblick följer Vi går varvet denna mall, men snart överraskar berättelsen. Liv visar tidigt civilkurage och säger ifrån när den före detta bästisen gör något som inte känns okej. Hon målar varannan nagel röd, varannan rosa, trots att Bella förkunnat det som en otänkbar färgkombination, och vänder blicken mot andra sammanhang. Den här teatergruppen där man kan leka lejon utan att någon kallar en töntig, här kan man vara. Och Ville med kniven, han kanske är helt okej att umgås med? (Svar: nej.) Liv prövar sig fram och ställer frågan ”När är jag jag?”, dock utan att bli en orealistiskt filosofisk trettonåring. Hon är en skönt trovärdig och rolig huvudperson. Romanen har relativt högt tempo och tenderar att hoppa hit och dit innehållsmässigt, med några trådar som gärna hade kunnat följas upp bättre, men igenkänningen i vardagsskildringen och lättheten i språket vinner över mig ändå. Lagerwall bryter ibland av formen genom korta men skarpa poesiliknande inslag.

Jag tror att
dör
nu
på en gång.

Det är bitterljuvt att som vuxen minnas den känslan i detalj och samtidigt konstatera att man trots allt överlevde.

Mimmi Söderlund

Publicerad: 2019-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-10 23:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7818

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?