En eftermiddag finner jag mig försjunken i Skattkammarön igen, Robert Louis Stevensons piratklassiker från 1883.

Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg den visar sig kanske inte igen, utan är endast minnet av en produkt av barnets eget livliga inre.

Så jag väljer omsorgsfullt ut omläsningarna. Skattkammarön är en text jag tydligen längtat efter. Berättelsen har allt det som jag älskade som barn – en skattkarta, ett segelfartyg, en öde ö och – förstås – skatten! Så larmklockorna borde ringa. Men denna klassiker har också sådant som intresserar mig i medelåldern: en inträngande gestaltning av gruppdynamik, ledarskap och karaktärsutveckling.

I centrum står Jim Hawkins, en förnuftig, kapabel och trofast yngling. Jim skulle kunna vara tråkig, men han kan också fatta snabba och oöverlagda beslut. När han gör det blir han lika överraskad som vi andra och äventyret tar en ny vändning. Vilken ung läsare som helst kan identifiera sig med Skattkammaröns hjälte.

Lika nära berättelsens bultande hjärta befinner sig Long John Silver. Med sitt enda ben och krycka, sin papegoja på axeln och obändiga strävan mot skatten är han en schablon av en pirat som kunde vara skrattretande. Ändå är Long John Silver evigt självlysande. Och de två huvudpersonerna söker sig till varandra.

Jim, sade Silver, när vi blev ensamma, om jag räddade ditt liv, så har du räddat mitt, och jag ska aldrig glömma det. Jag såg doktorn ge dig en vink att löpa – såg det med ögonvrån, och jag såg dig säga nej, så tydligt som om jag hört det. Jag ska hålla dig räkning för det.

Det är den enbente mannens karismatiska ledarskap och komplexa dubbelspel som gör honom så oupphörligt intressant. Jim kämpar hela boken igenom med hur han ska hantera Silvers manipulationer.

Silver linkade grymtande på sin krycka; hans näsborrar vidgades och skälvde; han svor som en galning, när flugorna slog ned på hans varma, skinande ansikte; han ryckte ursinnigt i linan, som höll mig intill honom, och kastade då och då på mig en grym blick. Han brydde sig tydligen inte det minsta om att dölja sina tankar, och jag läste dem också, så tydligt, som om de stått tryckta. I guldets omedelbara närhet var allt annat glömt; hans löfte och doktorns varning var båda något förflutet…

Komplicerade band knutna av sympati som övergår i rädsla och sedan heder håller de båda huvudpersonerna samman in i det sista. Men det hör till Jims fascinerande utveckling att han genomskådar myteristens drivkrafter till slut.

Som medelålders läsare engageras jag i Jims vuxenblivande. Vår berättare har förlorat sin far, väljer att lämna sin mor för äventyret och hamnar i en krets av män till sjöss där det gäller att skilja ut de goda från de onda. Men utmaningen blir också att bland de goda skilja ut de kapabla från de odugliga. Vem kan man lita på? Och när måste man förlita sig på sig själv? Vid avgörande vändpunkter i dramat tvingas Jim ta sig an okända kraftprov helt på egen hand.

Men det största vuxenblivandet ligger i att Jim blir varse mänsklighetens sjaskigare sidor och själv lyckas ställa sig ovanför trångsyntheten, girigheten och den blodtörstiga lusten efter hämnd.