Två män. Far och son. Den ena gammal, den andre ung. Båda heter Donner och är skrivande, tänkande män. Fjorton brev från höst till vår. Fjorton långa texter om åldrande, döende, skrivande, barndom, manlighet, släktskap, läsning och ord, politik, tobaksrökning, utlandsvistelser, arbete och framtid.

Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner skriver till sin far Jörn om hur han tänkt sig filma honom. Men det blir inte så – fadern låter sig inte fångas av filmkameran trots att sonen verkligen har tillgång till objektet.

Jörn Donner är en “mammut” på många sätt. Länge har han funnits i den nordiska offentligheten, han har publicerat sig i många genrer och är en kändis. På gott och ont. I sina brev redogör han utförligt för sina sjukdomar, för cancer, för knä- och hjärtoperationer. Han skriver om människor han känt, både levande och döda. Om kvinnor och barn, om sin dotter vars begravning han inte gick på och även om varför, han skriver om sex och sin lust att klä sig till kvinna. Här finns en hel del sensationer om man önskar läsa så.

Samtidigt framstår Jörn Donner inte alls så självsäker som omgivningen gärna vill framställa honom – han ger uttryck för tvivel och tillkortakommanden. Som vanligt är han skicklig på att bara sätta punkt på en diskussion men kan också vara långrandig. Han ger prov på en viss fåfänga, igen får vi ta del av hans bekantskap med Ingmar Bergman, otaliga namngivna politiker, kulturpersonligheter och skådespelare (nämner till exempel sitt långa sexuella förhållande med en viss Harriet) och han söker upp sina böcker på Library of Congress i Washington och konstaterar “jag fanns där”. Han ser sig som en produkt av föräldrar födda på 1800-talet medan sonen Rafael onekligen är ett barn av 2000-talet.

Rafael Donner skriver i en mera begrundande, sökande stil. Ofta ställer han frågor och reder ut hur det har varit att vara “Donners pojki”, yngsta barn till den här Jörn Donner som klasskamraterna i lågstadiet läste om i tidningen. Och inte bara de och deras föräldrar, utan de flesta människor i Finland känner till Donner och har (haft) någon sorts åsikt om honom. Rafael funderar över faderns upproriskhet, över hans missnöje. Rakt skriver han att faderns värld börjar försvinna och i dag skulle småflickorna i landsortsbyn tro att han är en gamling på rymmen från ett ålderdomshem. Allt färre ringer och Jörn Donner har svårigheter att ta del av cyberrymdens kommunikation. Trots det respekterar sonen faderns rastlöshet och förmåga att tänka framåt. Såsom alltid.

Manlighet diskuteras. Rafael Donner skrev redan i sin debutbok om den toxiska manligheten och om #metoorörelsen som han ser som en vattendelare. Jörn Donner nästan positionerar sig med sina exförhållanden; så här beskriver han till exempel en assistent som hjälpte honom med en bok: “Hon var utomordentligt behaglig, underbar att knulla, billig i drift”. Mansgrisigt magstarkt – å andra sidan inte alls överraskande. Han använder sin vana trogen de vanliga vulgära orden som börjar på k. Junior Donner verkar inte ha några behov av att bevisa något eller lämna ut någon – i stället berättar han om sina svårigheter att orka i mediekarusellen i samband med sin debutbok våren 2018.

Det är något särskilt med skrivande unga sönerna till äldre män. Jag tänker till exempel på Alex Schulman som skrivit om sin (döda) far. Att fadern är femtiosju år äldre – här i båda fallen – kanske får en son att förhålla på ett vis(s)t vis till existensen. Rafael skriver i sitt sista brev försommaren 2018 att han inte vill resa, något som fadern alltid rått honom till och särskilt om det är en gratis resa. Men nu är han rädd för att något ska hända. På bokens sista sida svarar fadern Jörn: “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans. Än så länge. So far”. Det är ju en generös avslutning och en vink om deras förhållande är inte tar slut.

Jag kan inte låta bli att undra: när kommer brevväxlingar mellan åldrande mor och ung dotter? Av kända, kreativa kvinnor? De böckerna väntar på att bli skrivna.