Första gången jag läste Dubliners (på originaaalspråk, förstås) var kort efter att jag läst Ulysses för första gången. Jag var i tjugoårsåldern och älskade Ulysses av de anledningar man gör i den åldern; den var experimentell, den var banbrytande, den var (speciellt på originaaalspråk) långa stycken rent ut sagt obegriplig, så den måste vara genialisk. Debuten Dubliners imponerade inte på mig. Den skrevs 18 år innan Joyce efter en lång process värkte ur sig mästerverket, och rent stilmässigt finns här inte mycket som pekar mot den där helgalna idéexplosionen. Dubliners kändes mest som ett gäng ganska ordinära noveller om olyckliga människor.

Sen dess har jag läst om Ulysses – senast i Erik Anderssons fantastiska nyöversättning – och hittat betydligt fler nivåer i den än bara den där provokativa språkanarkin. Men när jag nu plockar upp den snart 115 år gamla Dublinbor vete fan om den inte känns mycket modernare än sin skrytige lillebror. Det här är boken Joyce började jobba på kort efter att han som ung student skrikit åt dåtidens litteräre gigant W B Yeats ”Vi har träffats för sent! Du är för gammal för att lära dig något av mig!”, och vid 22 års ålder var han kanske mer återhållen än han skulle bli senare, men inte ett dugg mindre stilsäker. Han vet precis vad han vill göra här, och att han jobbar i svartvitt i stället för färgexplosioner, vill peka på ett ögonblick i stället för alla samtidigt är inget som historierna lider av. Tvärtom.

I Dublin kunde man inte åstadkomma någonting. När han gick över Grattan Bridge såg han ner längs floden mot de lägre kajerna och tyckte synd om de små skabbiga husen. De liknade mest en samling luffare som kurat ihop sig invid flodstranden; deras gamla rockar var täckta med damm och sot; solnedgångens panorama hade överväldigat dem och de inväntade den första nattkylan som skulle få dem att resa sig, skaka på sig och gå.

Dublinbor. Titeln har något konsumaktigt över sig, en enkel innehållsförklaring. I femton noveller skissar han upp det som 1904 var ett bakvatten i Storbritannien, fyllt med koloniala statyer av engelska kungar och desillusionerade nationalister som försökte lära sig säga ”hej” på iriska utan att tänka på hur de pratade till vardags. Femton huvudpersoner; från den unge pojken som funderar över sin lokale präst i ”Systrarna” till den medelålders Gabriel Conroy som sakta ser snön falla från sitt hotellrumsfönster i ”De döda”. Alla står de, plötsligt en vacker dag utan någon större fanfar, inför en insikt om sitt liv – och alla kommer de, i någon mån, att välja bort den, i den mån de alls har lyxen att välja. Någon kommer att fortsätta spöa sin son hellre än att sluta dricka, någon att fortsätta tro på en framtida karriär som för länge sedan seglade bort, någon att spela bort sina sista pengar för att hänga på sina rika vänner… allt beskrivet utan någon viktoriansk blyghet, men också helt utan den sentimentalitet och nostalgi som skulle säljas som typiskt irländskt långt in på 1980-talet. Det sups, knullas, skits, stjäls och slåss i Joyces Dublin, och det kommer varken glada flöjtrefränger som gör det OK eller gråtande fioler som gör det till pekoral. Mitt emellan ett förlorat förflutet och en drömd framtid står Dublinbor och bara… är, i ett nu utan pausknapp, samtidigt som den stora världens gångna och kommande revolutioner tassar förbi utanför knuten.

Ett par ord om Erik Anderssons översättning. Den är inte samma saltomortal på hög lina som hans Ulysses, men inte desto mindre imponerande. Här har han ett enkelt men nästan omöjligt uppdrag: Återge en plats och en tid för länge sedan utan att låta föråldrad, att återge Joyces specifikt irländska engelska utan slanguttryck, de historiska referenserna utan fotnötter, ironin utan punchlines. Resultatet är så självklart att man knappt tänker på det.

Ulysses är mycket mer än ett formexperiment; det är en roman full av patos, kärlek, ilska och humor. Dublinbor har samma ingredienser, men så mycket lättare bakad att man inte har något att gömma sig bakom. Båda är, var och en på sitt sätt, en litterär besvärjelse som stampar fram en hel värld, och jag är så glad att Joyce gav oss båda varianterna.