Den som känner för att surmulet krypa ihop och mysa i höstrusket gör det med fördel för säsongen i gott sällskap av Anneli Jordahl och Ellen Key. I Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) skriver Jordahl, hittills känd främst för sina fackböcker om klass och kön, en historisk roman om pedagogen och författaren Key, långt bortom hennes internationella framgångar som kulturpersonlighet och debattör med bland annat Barnets århundrade (1900) och Missbrukad kvinnokraft (1896).

Jordahl fokuserar istället på Keys privatliv och i synnerhet på kärlekshistorien med kritikern Urban von Feilitzen, en romans som framför allt tog sig uttryck i brevväxling. Träffades gjorde paret bara hastigt ett fåtal gånger. Hon hade ju sin undervisning och sin position i Stockholm. Han hade fru och fyra barn på sitt gods utanför Linköping.

Det är storvulet och skoningslöst patetiskt om vartannat. De glömmer aldrig varandra, de får aldrig varandra och de förlåter aldrig varandra. Det här är olycklig kärlek utan något konstlat litterärt, en ängslig, tonårsartad romans i grandiost misslyckande. Hela den fåfänga, önsketänkande, inbilska kärleken, de högtravande ursäkterna och desperationen i att vare sig kunna gå tillbaka eller gå vidare.

Det är en tragedi, men inte på så sätt att de som var menade för varandra hålls åtskilda. Det vete nämligen fan om det finns något sådant som ”menade för”, annat än som fix idé. Men det är en tragedi hur Key ideologiskt målar in sig i ett hörn. Hon gör en bländande karriär, men formulerar samtidigt en särartfeminism där kvinnans bestämning är familjen, hemmet och barnen. Det vackra hemmet Strand, vid Omberg på Vätterns östra sida, finns visserligen kvar och inhyser periodvis kvinnliga stipendiater. Någon familj fick hon däremot aldrig, därtill alltför bunden vid den redan upptagne.

Det är också en den ojämlika kärleksrelationens tragedi. Urban behöver Ellen och idén om världen utanför familjekretsen för att styra upp sitt skrivande; hon behövde förmodligen vara utan honom och möjligheten till familj för att åstadkomma det hon gjorde.

Här finns emellertid också fina skildringar av både mer handfasta relationer och villkor och av en spännande tidsanda där allt plötsligt tycktes vara i rörelse. Här finns det Stockholm där man river ”för att få luft och ljus”, där byggandet och moderniteten formligen exploderar medan misären fortfarande är ytterst påtaglig i gränderna i Gamla stan. Här finns unga intellektuella som ifrågasätter såväl äktenskap och kvinnoroller som litteraturens uppgift och mening. Ellen Key frekventerar Stockholms litterära salonger, tar en svängom med Strindberg och håller middagar för alla upptänkliga författarstorheter på Strand.

Det är sällan en historisk person – i synnerhet en kvinna – tillåts vara på en gång så här framgångsrik och så här misslyckad. Och det finns någonting väldigt förtröstansfullt i det. Kanske vi är långt ifrån perfekta. Kanske det är rätt okej. Det finns något roande och anspråkslöst vilsamt i en roman som Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Den är helt enkelt storartad i sin fullkomliga småttighet.