Man kan väl säga att hashtaggen #metoo fick en explosionsartad inledning i Sverige när inredaren Lulu Carter den 14 oktober ifjol la ut en bild på sitt Instagramkonto med texten Timell – TV4´s egen Harvey Weinstein. Det ledde till att TV4 avbröt samarbetet med Martin Timell efter att flera vittnat om sexuella trakasserier, sexistiska, homofoba och rasistiska skämt på inspelningar där Timell varit framträdande.

Den 19 november samma år samlades 200 skådespelare från uppropet #tystnadtagning i en manifestation på Södra Teatern i Stockholm där anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp lästes upp på scenen.

Efter det hängde fler branscher på i egna upprop. Till exempel kvinnliga jurister under hashtaggen #medvilkenrätt och kvinnor inom fackföreningsrörelsen #inteförhandlingsbart.

Det som berört mig mest illa i denna folkrörelse som man väl ändå får kalla det, är inte alla vittnesmål jag läst, utan snarare de berättelser jag för första gången fått höra av nära anhöriga i denna anda. Det vänder sig i magen när man verkligen inser vad svin av mitt eget kön kan vara kapabla till, med de man älskar. Det är en djupt sjuk värld som öppnar sig. Jag vet nu exempelvis att min egen dotter redan som elvaåring fick ta emot sina första kukbilder på sociala medier.

I antologin Kvinnor berättar #metoo har Yvette Lissman samlat vittnesmål utan att sortera dem efter olika branscher, just kanske för att mäns förtryck mot kvinnor förmodligen ser likadana ut överallt. Det är en inte särskilt vackert formgiven bok, men det förtar naturligtvis inte budskapet med den. Den öppnar hoppfullt och starkt med vittnesmål från en 28-årig samhällskunskapslärare som berättar om en fest hon var på som 16-åring. Hon drack för mycket och mådde inte riktigt bra. Kompisen föreslog att hon kanske kunde sova över hos hennes 25-årige storebror. De hade träffats förr och han hade alltid givit intrycket av att vara en lugn och snäll kille.

16-åringen somnade ganska direkt, men vaknar av att någon försöker få av hennes byxor. Det är brodern. Hon ber honom sluta och säger att hon inte är intresserad. Han vill inte lyssna och tjatar: ”Snälla du får ju sova över här”.

Då händer det som väcker hopp. 16-åringen blir helt vansinnig, far upp ur sängen och skriker ”jävla äckel”. Ändå fortsätter han. Då slår hon honom med handloven rakt upp i näsan, som hon hade lärt sig på en självförsvarskurs.  Hon konstaterar att det okontrollerbara humör hon hade som ung, räddade henne den gången.

Andra passager är mycket mörkare. Som Annikas. Det handlar det om hennes bästa väns kille Stefan. Annika tyckte hennes vän haft sådan tur som träffat just honom, och kunde inte förstå varför bästisen tittade bort, varje gång hon sa det. Förrän nu.

De äter, dricker vin och har trevligt. Det blir sent och det ena leder till det andra. Stefan lovar att sova i soffan, medan de två vännerna ska få dela på sängen. När de båda tjejerna somnat djupt tvingar sig Stefan på Annika, bredvid hans flickvän som fortfarande sover. Stefan täpper till Annikas mun, och väser hotfullt att hon ska hålla tyst. ”Annars dödar jag dig”. Annika gör som hon blir tillsagd inför skräcken att bli kvävd och rädslan att kompisen bredvid skulle vakna och misstolka situationen.

Efter det hörde Annika aldrig mer av sig till sin bästa vän, och hon vet att vännen var arg och ledsen för det. Idag är Stefan och Annikas vän gifta och har två barn.

Gatukonstnären Jessica Hallbäck lärde mig en gång något viktigt:

När du är van att vara priviligierad känns jämlikhet som ett förtryck.