”Oskar suckade högt ” (sid 35)
”Han suckade.” (sid 45)
”Men vi vet inte? frågade
statssekreteraren och suckade.” (sid 64)
”Sven suckade tungt
och lutade huvudet bakåt” (sid 93)
”Amanda suckade tungt.” (sid 134)
”Bill suckade högt.” (sid 114)

Det rör sig om en deckare som handlar om Amanda Lund och hennes chef, kriminalkommissarie Bill Ekman. Amanda är utlandsstationerad för att bistå i uppbyggnaden av den lokala insatsstyrkan i Afghanistan. En dag omdirigeras hon till Kabul, där två svenska diplomater anmälts försvunna. Eftersom svenskarna misstänks vara kidnappade är Amanda särskilt lämpad, då hon har meriter som förhandlare.

Händelsen har förgreningar till kriminella kretsar i Sverige och berättelsens två trådar löper parallellt för att i slutet knytas ihop. Ömsom skildras utredningsarbetet ur Amandas perspektiv, ömsom ur Bills. Några gånger bryter de andra involverade personernas perspektiv in. När en ledtråd i form av ett fotografi dyker upp räknar jag på skoj ut hur historien ska sluta. Min gissning och berättelsens fortsatta förlopp håller samma kurs fram till sista kapitlet.

Miljöbeskrivningarna är ytterst sparsamma. Om Afghanistan får vi veta att där är varmt och att där åker operatörer och ambassadpersonal i vita Toyotabilar. I Stockholmsmiljön består scenografin av igenkännbara Pressbyrån, dofter av nybakt bröd från bageriet Fabrique och kaffeautomater. Mindre vanliga igenkänningsdetaljer torde vara Amandas säkerhetsvästar som tynger och bildförstärkare som är till hjälp vid operationer i det afghanska mörkret. Men den vardagliga tonen är påtaglig. Oavsett var vi befinner oss kryddas berättandet av nickande receptionister eller människor som ska bokas in på möten.

Läsningen av Fyra dagar i Kabul är raskt avklarad, vilket har sin förklaring i att halva romanens sidantal består av dialog. Inte bara suckar sticks in mellan replikerna; figurerna får även säga saker med låg röst, med skälvande röst eller så utbrister de saker i stundens hetta. Jo, jag glömde nämna en sak, det dinglas en hel del med glasögonsnoddar när Bill träffar beslutsfattarna i kostym.

Troligen är tanken att jag ska uppleva en jämställd historia. Amanda är lika kompetent som sin chef Bill, och vice versa. De har förtroende för varandra. Men jag har mina undringar över personbeskrivningen i övrigt. Exemplen på karikatyrmässig gestaltning är många: den som är homosexuell förknippas med sexhunger, på UD vet byråkraterna inget om verkligheten, en polis klarar sig inte utan kaffe. Även Bill, Amandas kollega, beskrivs som om det inte hänt någonting i manlig personlighetsutveckling de senaste femtio åren. Det innebär att hans tankar formas så här när han kliver in i ett mötesrum:

Lena Eklund-Berg hade spikrakt, brunt hår som hängde fritt ned till axlarna. Läpparna blänkte av rött läppstift och färgtonen i ansiktet vittnade om att hon nyligen haft semester. Bill tänkte att hon var snygg för att vara femtio plus.

Något säger mig att författaren, som planerar en deckarserie, återkommer till Bill och hans betraktelse av kvinnan vid mötesbordet. Han har nämligen ett trassligt äktenskap. Men givetvis försöker han rädda sitt förhållande, han är väl en hjälte, om jag uppfattat det rätt?

Deckaren finner säkert många läsare med önskan om några timmars tidsfördriv. Men läsarna kommer inte att fyllas av nya insikter om vare sig svensk utrikespolitik eller ursprunget till Afghanistans konfliktfyllda samtid. Intrigen kunde likaväl förläggas till Kymlinge.

Romanens enkla språk och struktur har två fördelar. Den som vill bättra på sitt svenska ordförråd för vardagliga ting får en bra lathund. Deckarens enkla stil blir lätt att stoppa in i Google Translate, för att spridas till andra språkmarknader. Synd bara, att det är så stereotypa personer som tilldelas biljetter till den resan.