Omslaget. En räv med tygglasögon och safarijacka. En kanin med superhjältetrikåer och mantel. En björn med friluftskläder, vandringskängor och ryggsäck. Pennan har fångat ett ögonblick då de går i takt med vänsterbenet utsträckt.

Författaren Johan Althoff och illustratören Robert Nyberg berättar i en färsk illustrerad barnbok om självständiga äventyrare som tar sig an sin dag med fin idérikedom.

Alla som har lekt känner igen sig i inledningsrepliken: ”Vad ska vi hitta på idag?”. Och hur sonderingen av humör och intresse leder till en överenskommelse om roller och vad man heter i leken. Det är bara att hänga med i leken – eller, förlåt, hänga med på läsresan, menar jag.

Bilderna innehåller många detaljer att stanna upp och titta på. Väckarklocka. En våningssäng gjord av trädgrenar och överskottsvirke. En glödlampa som hänger naken i sin elsladd. Teckningarna har ritats med säker hand och färglagts med pasteller som har ett tydligt inslag av grå mättnad. Färgvalet är liksom en hälsning till den viktiga vardagen i kontrast till melodifestivalers skarpa färger. En påminnelse för oss människor att hitta äventyret här och nu, mitt i tisdagsbestyren. Ett äventyr behöver inte vara det där lyxhotellet med pool eller den gigantiska nöjesparken med uppstoppade Disney-figurer i vuxenstorlek som går omkring bland karusellerna.

Textens tilltal skapar en trivsam stämning utan spår av nedlåtenhet och/eller förminskande. Berättaren befinner sig i ögonhöjd med läsaren, full av respekt.

Boken förmedlar inget förnumstigt budskap som handlar om ”hur man ska vara”, däremot utspelar sig händelser där de Tre modiga hittar lösningar med hjälp av samarbete. Och det är förbaskat roligt att samarbeta!

I min läsning slås jag av alla berättardimensioner. Först finns den traditionella berättarstrukturen med introduktion av huvudpersonerna, överraskning, utspänd spänningslina, cliffhanger, ytterligare spänning och slut (med en liten blinkning). Sedan finns leken, alltså äventyret som de Tre modiga hittar på och som driver handlingen. Därefter har vi tv-teamet – javisst – hur många berättelser förmedlas inte i tv-rapporteringen? Vidare har vi scenen när de Tre modiga sitter vid en lägereld och berättar saker för varandra.

Djuren i sig är en metaeffekt. Inte en sekund tror vi på riktigt att det är en räv, kanin eller björn som leker, vi är helt på det klara med att det är du, jag och vår kompis som ingår en överenskommelse: ”Nu leker vi!”.

Målgruppen för boken är troligen högläsningsåldern, bokförlaget gör ingen åldersspecificering, vilket det bör få en eloge för. Men givetvis fungerar bilderboken utmärkt som läsning tillsammans med de mindre barnen, som har fullt upp med att sortera intrycken från omvärlden och tankar på saker som känns farliga. Det är inte helt ovanligt att kompakt mörker kan väcka rädsla. Attribut som lägereld, färdigbredda ostfrallor och varm choklad vävs in i den mörka lägernatten. Och när de Tre modiga somnar tätt intill varandra avslutas sekvensen med orden ”Natten puttrar fridfullt omkring dem.” På så vis kan den vuxna och barnet tillsammans följa hur Tre modiga handskas med mörkerrädslan och eventuella strategier för att mota bort den.

På något sätt är det hälsosamt att stöta på kreativa konstnärer som Althoff och Nyberg. Deras pakt är ju också en lek, där den ene bidrar med ord och den andre med bild. Deras acceptans av varandras uttryckssätt smittar av sig på berättelsen och på läsaren. Räven, Kaninen och Lilla Björn är fulla av kreativitet men också trygghet. När det kommer in en fjärde figur uppstår inte hotfull konkurrens, utan denne blir genast inkluderad i leken. Det är här jag ser läsningen av Tre modiga som medicin, och skulle vilja rekommendera läkare att skriva ut boken på recept. Vi som upplevt att vår idé välkomnats, har i nästa stund känt den fantastiska lyckan av att känna oss sedda. I de stunderna mår vi bra och känner sällan hot av andra som tycker annorlunda än vi själva.

P.S. Allt utspelar sig i en flyttkartong på vinden bland en massa bråte. Finurlig ”tänk-utanför-boxen”-effekt, eller hur?