För en tid sedan skrev jag en essä om självstigmatisering och psykisk ohälsa. Det finns något skevt i hur vi ser på – och beter oss runtomkring de som på papper har blivit klassade som psykiskt sjuka. När den stämplingen, eller klassificeringen om man så vill, sker försvinner också en bit av den egna självbilden och rätten till det egna jaget. Den ersätts av något annat. De rum, både de abstrakta och konkreta, som existerar för de som faller utanför ramarna är små och trånga och styrs av andra.

Karl Almén Burmans debutroman Kaufmanns utvalda behandlar till viss del denna aspekt av den sjukes värld, den förlust som sker i samband med att någon plötsligt blir bärare av en diagnos eller klassas som icke frisk. Men den behandlar också något betydligt råare och djupare, nämligen människan och hennes värde. Romanen är inspirerad av Burmans farmors berättelser och beskrivningar av sin tid som mentalsköterska på Vadstena mentalsjukhus under 50-talet. När André är 14 år placeras han på Paradisgården. Passagerna från tiden på mentalsjukhuset vävs samman med stycken som utspelar sig femtio år framåt i tiden. Det är nittiotal och André arbetar numera som konstnär. Han ser tillbaka på tiden på Paradisgården och vill nu skriva sig till någon slags förståelse. Köket upptas av journaler. Det som åter får liv fyller Andrés lägenhet. Han känner sig instängd, ändå fortsätter han att gå allt djupare in i dåtiden och det mörker som utspelade sig då.

Paradisgården styrs av Dr Kaufmann. Det är en novemberdag 1947 när André befinner sig på Dr Kaufmanns kontor. Doktorn frågar vem André skulle välja att vara om han kunde bli någon annan. Någon som inte var fången, säger André. Det sitter tysta en stund, sedan svarar doktorn,

”Du är inte fången. Inte mer än djuret är fånge i skogen, eller vattnet är fånge i sjön. Sinnessjukdom hör hemma på ett sinnessjukhus. När du inte är en fara för samhället kommer du höra hemma utanför sjukhuset.”

André blev misshandlad av Dr Kaufmann, både fysiskt och psykiskt. Nu är det dags för honom att söka människan bakom det fruktansvärda. Monster är också människor och människor kan bli monster. Burman stannar ofta upp i den process det innebär för André att skriva berättelsen. Det är intensivt och brännande. Burman lyckas fånga bearbetningen av de traumatiska händelserna på ett lysande sätt. Författaren väjer inte för det fula, men låter inte heller det ta överhanden.

”Jag blundade och skrek igen. Ett blodtörstigt djur, tänkte jag utan sammanhang. Det är vidrigt att sakna rätten till sitt liv.”

På vissa ställen finns en nästan lyrisk kvalité i de reflektioner och insikter som utspelar sig i romanens huvudgestalt.

”Ord kan också vara ett fängelse. Ord kan också vara hemsökelse. Ord kan också vara vålnader. Om jag fortsätter skriva; kan jag känna kontroll? Eller kommer det jag byggt upp slukas av det som var?”

Emellanåt kan jag uppleva romanen som något spretig. Mycket på grund av kapitlens fragmentariska utseende. Jag hade önskat att författaren varit mer specifik i sina tidsangivelser och kanske återkopplat något tydligare till kapitelrubrikerna. Mellan raderna finns en stark samhällskritik gentemot den maktlöshet och stigmatisering som uppstår hos den sjuke. Den framgår, men hade också kunnat tydliggöras något. Personbeskrivningarna är skarpa och intelligenta, men på sina ställen också något anonyma. André tar självfallet mycket plats i romanen. Som läsare upplever jag att jag ibland söker mig bortom honom. Miljön är så pass spännande, berättandet och berättelsen och inte minst personerna som figurerar i den, att jag som läsare vill ha mer. Jag vill ha fler infallsvinklar, andras blickar och mer konkret fakta. Eftersom romanen tycks vilja något stort, kanske figurera som ett inlägg i samhällets syn på psykisk ohälsa, kanske som en väg till påverkan och reflektion, så vill jag som läsare också hitta något mer än enbart skönlitterära antydningar till detta.

I slutändan lyckas ändå Burman skapa en genomgående trovärdig berättelse. André är ett väl sammansatt och skickligt utmejslat porträtt. Hans livsöde berör och visar på den oreda som kan uppstå mellan människans inre och yttre värld. Jag kan inte heller låta bli att undra vad farmodern måste ha berättat.