Olga Ravn är en av de mest framträdande författarna i den så kallade danska poesivågen, som bland annat uppmärksammats i Sverige genom antologin Nervsystem: Ung dansk poesi. I debutdiktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne kretsade Ravns texter runt kroppen och viljan att finnas till bortom det sexualiserade. Och temat känns till viss del igen i hennes första roman, Celestine, som nu översatts till svenska.

Den icke-namngivna huvudpersonen tar jobb som lärarvikarie på en internatskola, belägen på ett slott på landsbygden. I Köpenhamn lämnar hon pojkvännen Kim. Det geografiska avståndet verkar egentligen bara spegla det redan distanserade förhållandet.

Handlingen är förlagd till en verklig plats, Dragsholms slott, byggt på 1200-talet och känt för att vara hemsökt av ett antal spöken. Ett av dessa är Celestine Mariann de Bayonne. Som sextonåring blev hon kär i en stallkarl, och sedermera också gravid. Hon trotsade sina föräldrar och krävde att få älska den hon ville, men straffades istället med det värsta tänkbara. Sägnen säger att hon murades in i en av slottets väggar och lämnades där för att dö. Ljudet av hennes klösande naglar och skrik lär aldrig ha tystnat. Vid en renovering i början av1900-talet hittades faktiskt ett mänskligt skelett i ett av byggnadens hålrum. Sägnen visade sig vara sann.

Olga Ravns huvudperson söker kontakt med Celestines spöke och identifierar sig med henne. De unga kvinnorna kämpar båda med att vara sin egen, att få följa sin egen vilja. Celestine muras in i väggen. Jaget känner sig som instängd i sin egen kropp och sitt känsloliv. ”Den största olikheten mellan mig och Celestine är att Celestine är död”, tänker hon. Ibland blir liknelsen väl övertydlig, speciellt eftersom ett kapitel också berättas ur Celestines perspektiv. Som bakomliggande ram fungerar spökhistorien, men det är jagets berättelse som är mest intressant.

På samma sätt som Celestine aldrig fick bli vuxen lever huvudpersonen kvar i ungdomen. Hon fantiserar om de unga manliga eleverna och letar upp bilder av dem på nätet. De är sexualiserade, men också utbytbara. Hon inser att ”att vem som helst kan stå på den älskades plats, och det fyller mig med stor avsky för mitt eget hjärta”. Hon blir själv som ett spöke, som vandrar ensam bärandes på sin olycka. Tankarna på relationen till Kim, på vem hon är och vad hon själv vill, gör henne ihålig.

Det som förhöjer den egentligen enkla berättelsen är Ravns språk, ibland sprött poetiskt, ibland köttigt och erotiskt. Jag undrar om detta inte lika gärna hade kunnat vara ännu en diktsamling.

I minnet blommar nyponet orange, slår sin gnista över busken i slutet av vägen mot havet. Det visar sig att jag ändå fortsätter. Att jag hela tiden fortsätter. Snart kommer nästa elevgrupp hit upp.

Jaget identifierar sig som skilsmässobarn, och ju närmare slutet av romanen vi kommer desto tydligare blir den påverkan föräldrarnas separation haft. För henne är detta något som slagit hårt och inte bara haft konsekvenser för henne, det verkar handla om en hel generation.

Jag hittade i natten den gången, flera som jag, som vandrade vilolösa runt, som satt på barer och glodde tomt, som hängde i portarna, suckande, som rökte cigaretter, skådande inåt.

Först reagerar jag på skuldbeläggandet av skilsmässan, idén om att den förstör barns liv. Samtidigt skildrar Olga Ravn en kvinna som verkar ha gett upp men som också söker något annat. För att uppnå det behöver hon lämna. Behöver fantasierna. Behöver hitta en själsfrände i spöket. Celestine dödades på grund av den hon älskade och spökar nu för slottets besökare. Huvudpersonen vandrar runt i vad som liknar kärlekens och tvåsamhetens omöjlighet.