Mårten, Lena och dottern Elsa åker till huset vid sjön för att fira jul. En välbehövlig tid tillsammans efter allt som hänt. Lenas otrohet och den bilolycka som invalidiserat henne. Hon har nu permission från sjukhuset men behöver övervakas, sondmatas och medicineras regelbundet. Elsa, som i början av boken fejkar ett självmord mitt under skolans julshow. När var senaste gången Mårten verkligen pratade med sin dotter, på riktigt?

I huset verkar något vara annorlunda. En stol står mitt på golvet. Ett gevär saknas. På vägen dit såg Mårten och Elsa ett brinnande bilvrak. Trots oron som börjat växa i bakhuvudet försöker familjen skapa julstämning. Utanför blåser det upp till storm och snart är ovädret över dem. På julaftonsnatten knackar det plötsligt på dörren. Kvinnan på trappen är nerkyld och i behov av hjälp. Hon får skydd i det varma huset, men det visar sig snart att hon är ute efter mycket mer än så.

Att Jens Daniel Burman också är filmskapare märks. Många avsnitt skulle jag beskriva som just filmiska, och gestaltningarna är dessutom väldigt grafiskt beskrivna. Om Huset istället visats på bioduken hade nog vissa scener bidragit till en höjd åldersgräns. Det är på flera ställen väldigt brutalt och blodigt. Att Burman, enligt presentationen på förlagets hemsida, ”inspireras av extrema situationer” blir tydligt både i våldet och i det sceneri han bygger upp. Snöstormen som isolerar karaktärerna i huset. Lenas utsatthet. Elsa, som i sitt romantiserande av våld verkar spegla Burmans egen fascination. Hon googlar tabuöverskridande foton och videos, lägger upp dem på Facebook och fantiserar om döden.

Ändå är Elsa den karaktär som jag känner att jag kommer närmast inpå livet. Hon är på gränsen mellan barn, tonåring och något mer vuxet. I ena stunden djupt deprimerad och instängd, i nästa pirrar det i henne vid tanken på julklappar. Mobilen fylls av sms om hur jävla sjuk i huvudet hon är. I rummet intill ligger hennes mamma okontaktbar.

Men, lyssnar den typen av ungdomar idag verkligen på Marilyn Manson? Ibland skaver Burmans val av gestaltning och ord. Som i scenen där Mårten tänker tillbaka på Lenas otrohet. Att hennes älskare beskrivs som en ”stor svart man” och sexakten närmast som djurisk känns exotiserande och inte okej.

Förutsättningarna för en lyckad skräckroman finns här – iscensättningen och relationen mellan familjemedlemmarna bäddar för något som både ska skrämma livet ur mig och få mig att beröras. Historien är välskriven, originell och ofta väldigt obehaglig. Flera gånger tittar jag på mörkret utanför fönstret och måste lägga ifrån mig boken. Det är helt klart en skrämmande och indragande läsning. Ändå är det något jag saknar, det där som får mig att också bära med mig berättelsen efteråt.

För mig är skräck som allra bäst och mest otäck när det också går att hitta mänskliga drag i den, något som får mig som läsare att känna med och för karaktärerna. John Ajvide Lindqvist är en av frontfigurerna i genren eftersom både hans huvudpersoner och monster också blir tänkande, kännande varelser. Jag ser drag av hans böcker i Huset men Jens Daniel Burman når inte riktigt ända fram till den nivån. Visst ligger traumatiserande erfarenheter till grund för det som händer. Jag önskar dock att hämndmotivet fått växa fram ännu tydligare och att ”monstret” tillåtits ha ett känsloliv som matchat brutaliteten.