Isa har suktat efter Manne så länge. De var kompisar när de var yngre, och en gång kanske nästan på väg mot något mer, men så kom de ifrån varann och sen var det någonting med den där Amanda i nian och sen var det något mellan honom och Isas kompis Aya, fast nu säger hon att hon hatar honom och kanske, kanske kan det äntligen vara Isas tur nu?

Ja, Manne är huvudpersonen i Lite mer än en kram, den här bokens föregångare, och, måste man väl ändå konstatera, en förvånansvärt sexuellt gångbar 13-åring. I den fristående fortsättningen Mycket mer än en puss har Mårten Melin bytt perspektiv och Manne blivit objektet för klasskompisen Isas känslor och fantasier.

Isa är en ljuvlig huvudperson med sin egen sexualitet på ett sätt som är bara alltför sällan skildrat. Delvis för hon mina tankar till Alma i Olaug Nilssens roman Få meg på, for faen (filmatiserad med den svenska titeln Ligg med mig), men där Alma ständigt hamnar i trubbel (med och utan egen förskyllan) på grund av sina otympliga, överväldigande känslor – eller, kanske snarare, på grund av den trånga värld hon är tvungen att hantera dem i – råkar Isa inte värre ut än att hennes mamma blir orolig för hennes blodvärden eftersom hon så ofta hittar henne i sängen om eftermiddagarna.

Och ja, det är säkert alldeles tillräckligt pinsamt om man är 13 år. Eller över huvud taget. Och skäl nog att sätta den här romanen i händerna även på alla tonårsföräldrar, för man vill ju faktiskt inte gärna vara mamman i den där scenen heller. Min poäng är dock att det är fint att få läsa om vaknande sexualitet som är relativt oproblematisk. Isa och Manne är så fina och kloka att jag nästan blir ledsen över att jag själv som tonåring (även betydligt äldre än de är) inte varit mer lik dem.

Fast däri ligger också en viss kluvenhet. Jag älskar att ung sexualitet får vara så här oproblematisk, uppriktigt experimenterande och fin. Den är idealisk, och sådan litteratur behövs sannerligen. Men idealisk är schablonmässigt motsatsen till realistisk – är 13-åringar verkligen så här förnuftiga?

Där blir också Mycket mer än en puss så lik föregångaren, som kanske ändå hade en lite intressantare inbyggd spänning. Premisserna och gränserna känns igen. Båda skildrar förhållanden som till stor del får försiggå i det fördolda och det kan man ju i och för sig tycka att alla spirande romanser borde få göra. Det blir så mycket mer komplicerat när alla omkring en ska ha åsikter om dem och man fortfarande är lite för liten för att sortera bland intrycken. Ändå är ju just det där en rätt stor del av relationer, och jag hade tyckt att det var intressant om det fått lite större plats i någon av böckerna, inte enbart som den frontalkrock med det båda har med i slutet.

Men ja, jag är extremt svårflirtad nu. Det beror ju på att Melin gör det här så väldigt bra och att jag gillade Lite mer än en kram så mycket. Jag gillar den här också. Mycket. Och om jag hade tonårsbarn skulle jag vara själaglad över att de hade sådana här böcker att läsa.