Det här är en ungdomsbok; förlaget föreslår en ”läsålder” på 12-15 år. Jag tror tyvärr att både förlaget och författaren underskattar sin målgrupp.

Nu är jag då något äldre än 15 år, men det brukar inte hindra mig från att uppskatta ungdomsromaner. Är de dessutom äventyrshistorier fyllda av mysterier och exotiska platser, märkliga maskiner och en smula magi så är jag oftast såld.

Fripassageraren handlar om syskonen Marley, Nell ( en ung journalist och suffragett) och Nick (en ung uppfinnare). När deras far (textilindustrimagnaten) plötsligt dör hopar sig frågorna. Är de i sån fara som det mystiska meddelandet antyder? Lever deras mor trots allt, och är hon i så fall i Afrika? I sällskap med Nicks betjänt Nogg flyr de till Afrika för att söka svar på dessa frågor. De reser med båt, mekaniska hästar, flygande mattor, elefanter, luftskepp och till sist ubåt. Under resans gång tycks de vara förföljda, är det av den mystiska fripassageraren? Vem är han?

Boken, som utger sig för att vara inspirerad av steampunk, är en pastisch på otaliga äventyrsböcker och matinéfilmer. Jag brukar älska sånt här, men känner mig tyvärr missnöjd. Hela boken känns som en kuliss, världsbygget övertygar inte. Det är för många lösa trådar i handlingen. Småsaker följs inte upp. De större problem som uppstår under resan löser sig alldeles för lätt, ofta innan det ens hunnit bli spännande. Huvudpersonerna är alldeles för grunda och opersonliga. Man får en liten låda med deras egenskaper, den skramlar lite, men några riktiga personer framträder inte för mig hur mycket jag än skakar lådan. Steampunkinspirationen känns dessutom ytlig och påklistrad. Den övertygar mig inte.

Fripassageraren har trots detta sina poänger. De exotiska miljöerna är ofta målande och fint beskrivna, den politiska vinkeln är rätt kul. För en yngre läsare (kring tio år) så kan nog boken fylla ut en regnig hösteftermiddag. Det här är för övrigt första boken av två om syskonen Marley.