Recension

: Sailors Grave
Sailors Grave Mikael Esping
2014
Tre Böcker förlag
7/10

Sjöfartsroman som inte romantiserar

Utgiven 2014
ISBN 9789170297496
Sidor 293

Om författaren

mikael esping foto tre bocker forlag
Foto: Tre Böcker förlag

Mikael Esping är aktiv sjöman och arbetar idag som överstyrman i den norska offshore-flottan. Han har publicerat ett flertal noveller i bland annat Sjömansboken II och Kärlek till sjöss. Sailors Grave (2014) är hans första roman.

Sök efter boken

När man tänker på svensk sjöfartslitteratur tänker man oundvikligen på Ove Allansson som har en särställning i denna genre. Just därför brukar jag hålla lite utkik efter romaner av andra författare som skriver om livet ombord. På årets bokmässa sprang jag på Sailors Grave av Mikael Esping. Romanen handlar om en nybakad styrman som seglar sin första törn som befäl.

Jag börjar läsa helt utan förväntningar, då jag kan känna att böcker i den här genren ofta kan vara lite för grabbiga, eller kanske snarare gubbiga, för min smak. Det kan också förekomma en romantisering av yrket som jag tycker blir lite tråkig i längden. Men denna på förhand lite skeptiska inställning till boken kom dock helt på skam. När jag väl har börjat läsa kan jag inte lägga den ifrån mig. Den är riktigt bra.

Bokens huvudkaraktär, Markus, mönstrar på ro-ro fartyget M/V Finnbird för en sexveckors törn som andrestryrman. Han får fem dagars överlappning med avmönstrande styrman för att sedan sitta själv på bryggan med allt ansvar det innebär. Som vaktmatros blir han tilldelad den erfarne, coola polska matrosen Stanislaw. Finnbird har en besättning på 14 personer som består av svenskt befäl och polskt manskap. Och en svensk kocka, Irene.

När Markus kommer ombord och presenteras för övriga i besättningen vet jag direkt vad det är för karaktärer han möter. Jag har själv mött dem i olika tappningar, och just den här förmågan att snabbt göra en bedömning av vad för folk man kommer ha att göra med närmaste tiden blir ganska viktig. Man måste veta vilka man bör och inte bör lita på. Och det är inte alltid den med flest ränder på axeln som är den som fattar bäst beslut när det krisar. För krisar gör det, förr eller senare. Det är det enda man kan vara säker på.

Läsaren vet att Finnbird kommer att hamna i ett svårt läge eftersom boken öppnar med en scen ifrån lastrummet i dåligt väder. Sedan ett hopp tillbaks till påmönstringsdagen, och berättelsen får utvecklas i sin egen takt fram till stormen. Esping är väldigt träffsäker i sina beskrivningar av arbetet ombord. Från de dagliga rutinerna till den psykosociala arbetsmiljön. Allt han beskriver har hänt, och händer hela tiden. Den här overklighetskänslan efter en orkan, när havet ligger stilla igen och man har svårt att fatta hur galet allting var när det pågick. Vilka livsfarliga manövrar som utfördes för att säkra folk, fartyg och last. Och kanske framförallt den här utsattheten Markus befinner sig i, när han måste fatta beslut som kan få sådana enorma konsekvenser.

Förutom själva intrigen och berättelsens väg framåt, innehåller boken även en del reflektioner över sjölivet som sådant. Varför söker man sig till sjön överhuvudtaget? Går det att leva ett ”normalt” liv i kombination med yrket? Markus inleder (naturligtvis) ett förhållande med kockan Irene. Och om det är någonstans det brister i den här boken så tycker jag att det är i det ganska grunda porträttet av Irene. Förutom en bordellmamma i Kotka är hon också den enda kvinnan som förekommer i boken. Och hon förekommer alltid i relation till Markus. Hon gör inga egna coola grejer, man vet ingenting om henne. Knappt ens varför Markus blir förälskad i henne. Är det för att hon bara råkar finnas där?

Nu är jag ju ändå ganska van att kvinnor ombord förekommer i marginalen, men det vore kul om någon kvinna fick ha en lite större roll någon gång än att mest bara vara kvinna i förhållande till en man. Få lov att vara lite mer mångfacetterad, mer som Stanislaw. Men det skall ändå sägas till Espings fördel att han faktiskt problematiserar det symbiotiska förhållandet mellan sjömän och prostituerade. Den unge Markus får problem med sig själv när han måste skjutsa gubbarna till bordellen. Och skall man skriva en någorlunda realistisk ombordroman så är det onekligen ungefär så här det är i verkligheten. Och till syvende och sist handlar det om att åka ombord och göra ett gott jobb och vara pålitlig. Det är av underordnad betydelse om du är man eller kvinna, filippinare, polack eller svensk. Det är hur du fungerar som individ och i gruppen som är avgörande.

Det jag ändå uppskattar mest i boken är skildringen av orkanen. Det är så bra berättat att jag återupplever de känslor jag själv har konfronterats med i tuffa situationer. Den gnagande känslan av att man kanske missat något som kan få fatala konsekvenser. Det här att vara på hugget hela tiden, aldrig slappna av. Att alla känner ett stort ansvar för sina skeppskamraters säkerhet. Att göra svåra jobb tätt tillsammans och kunna lita på varandra, passa på varandra. Det är därför jag tycker att den här boken är bra. Den beskriver något om mig själv, jag känner mig hemma här. Jag har däremot ingen aning om hur det skulle vara att läsa den utan att dela karaktärernas erfarenheter.

Markus växer in i sin befattning och lär sig nya saker om sig själv, så på flera sätt kan det här också betraktas som en utvecklingsroman. Det skall kunna gå utmärkt att läsa den även för en icke-sjöman. Esping förklarar ändå saker som sker i sjömannens vardag, så att det skall bli begripligt för den oinsatte. Så för läsare med ett allmänt intresse för sjöfart och action tycker jag nog att den här boken lämpar sig väl. Jag rekommenderar den.

Kari Kapla

Publicerad: 2015-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-04 10:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6295

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?