Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789113066547 |
Sidor | 212 |
Det finns ett ord i Stina Stoors noveller som sticker ut lite extra. Ett ord som annars inte brukar göra särskilt stort väsen ifrån sig.
Så.
Det korta ordet ges en tyngd och ganska ofta en helt egen rad, när något eller någon beskrivits med det säregna språk som de korta berättelserna är framsjungna på. Som för att markera att just så var det.
”Längs nittitvåan hänger telefonledningen i sina stolpar. Oftast är det bara skogen på sidorna men ibland är det hyggen eller lägdor bakom den där tråden istället och då blir ledningen en svart linje som sänks och höjs som i andetag mot himlen.
Så.
Upp och ner och upp.”
Redan i samband med Novellix-utgivingen av Ojura, en novell som återfinns i Bli som folk, stod det sällsynt klart att Stina Stoors berättarstil är helt egen. Med en dialektal klang, fantasifullhet och en unik känsla för språktakt. Sara Lidman är den enda författare till vilken tunna referenstrådar kan dras.
Historierna har nästan alltid ett barn i huvudrollen. I en annan ledande position finns naturen, skogen. Vi får följa in bland snåren, ut på myren, ned i mossan och åns vatten. Men också in i familjekonstellationerna, med på kalas, ut på elljusspåret.
”Jo. På Grötnäset hade Åsa minsann hittat legor, efter djur. Rum nästan. Runda salar att vandra in i och ut ur. I botten av legorna hade det varit alldeles platt, slätt som lakan, så. Och hon hade lagt sig ner, lite. Borrat in näsan sin, i. Blundat.
Älgsömnen hade luktat, som gammalt gräs och, och! Annat! Sådär, luktat ljus natt med fjällvråken i cirklar ovanför. Och tunga leriga klövar.”
Det finns en självklar och ibland upprymd ton i texten, passande precis som tanken hos ett barn som lärt sig att såhär ligger det till, och som är lätt att dras med i. Trots det korta formatet förtäljer varje episod mer om huvudpersonernas världar än vad som görs i många långt utdragna romaner. Det tack vare de omsorgsfullt utvalda nyanserna och detaljerna i berättandet som, i kombination med den särpräglade språkmelodin, går rakt in. Sättet på vilket Stina Stoor skriver gör att jag vill läsa varje ord, varje stavelse noga och oförhastat.
Berättelserna är omväxlande exalterade, varma, nyfikna, sorgliga, otäcka, vardagsskildrande, surrealistiska.
I ett par fall tas en story upp igen i en senare novell, från andra perspektiv. Ett grepp som på grund av betraktelseskiftet fungerar fint, likt en penna som lägger på skuggor eller ljus i en bild som verkade klar men som härigenom får ytterligare djup. Genomgående är berättandet väldigt starkt men de fåtal noveller som har vuxna i de starkaste strålkastarna berör inte riktigt lika mycket.
Men det är mest små svaga anteckningar i marginalen. Bli som folk är sammantaget den bästa samling historier jag läst på mycket länge.
Publicerad: 2015-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-23 09:05
En kommentar
[…] som läst: Fiktiviteter, ett annette, Livet med orden, Kulturnästet, Dagens bok, […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).