Kanske, när jag till sist blir färdig, kommer den här boken inte vara mer än en rad lögner för mina föräldrar och för min bror. Jag tröstar mig med att tänka att all objektivitet är subjektiv.

Kroppen jag föddes i är en självbiografisk roman, autofiktion. Detta är tydligen viktigt eftersom det påpekas i baksidestexten. När vi här alltså läser berättelsen om Guadelupe Nettel och hennes uppväxt ska vi alltså läsa den som sann; det som händer här hände också i verkligheten. Guadelupe Nettel föddes i Mexico City, växte upp i den före detta OS-byn från 1968 bland flyktingar från bananrepubliker över hela Sydamerika, slets mellan sina sjävbedragande föräldrars laissez faire-attityd och öppna förhållanden och sin ärkekonservativa mormor, flyttade till Frankrike som tonåring och lärde sig prata invandrarfranska, och blev till sist vuxen, lade sig på sin psykonalytikers soffa och berättade alltihop i form av den här romanen om Guadelupe Nettel som föddes i Mexico City…

Vi har en tendens att kräva sanning av allt som på något vis framställer sig som självbiografi, och bli väldigt upprörda när det visar sig både att författares minnen inte är pålitligare än någon annans, och att de (som författare, duh) inte nödvändigtvis är intresserade av objektiva sanningar. (Det heter ju ”berätta” – ”att rätta till”.) Vad kan man egentligen veta säkert om sig själv? När man sen ska använda romanspråket också blir det etter värrre – hur hanterar man kraven att dels skriva sanningsenligt om sig själv, och få läsaren att säga ”Just det! Precis så är det!” och fortsätta vända blad för att se vad som händer.

Man kan göra som Knausgård och återge varenda liten detalj av sitt liv i så minutiös detalj att det omöjligtvis kan vara annat än sanning även om det uppenbarligen är efterkonstruktioner. Eller så kan man göra som Hoppe, kasta autenciteten åt helvete och skamlöst ljuga som en häst travar. Eller så kan man göra som Nettel – inte helt olikt Nina Bouraoui – gör: ställa sig själv utanför, och nyfiket försöka förstå.

Det är märkligt, men sedan jag började med det här har jag en känsla av att jag försvinner. Jag har inte bara upptäckt hur okroppsliga och flyktiga alla dessa händelser är, att de existerat är i de flesta fall omöjligt att bevisa, det handlar också om något fysiskt. Vid vissa ögonblick som är helt oförutsägbara, känner jag ett oroande främlingskap i delar av min kropp, som om de tillhörde en annan person som jag inte känner

Det utlösande är detta: Som väldigt liten visar det sig att lilla Guadelupe har ett födelsemärke på hornhinnan. En operation kostar inte bara en förmögenhet – inte omöjligt, hennes familj har det ganska gott – utan måste också vänta tills hon vuxit färdigt. Under hela barndomen går hon alltså omkring med vetskapen att hennes ögon inte ser det andra ser, ofta med en lapp för det friska ögat för att träna det dåliga, en påtvingad vetskap om att alla intryck är ofullständiga men inte blir mindre verkliga för det. Hennes mor kallar henne cucaracha, kackerlackan, i den vuxna Guadelupes facetterade ögon blir hon en omvänd Gregor Samsa som tvingas bete sig som en människa, agera utifrån vad andra ser eller lita på sina egna intryck.

Om jag inte kunde räkna med mig själv, vem kunde jag då räkna med?

Det är en idé som då och då blir mer intressant på papper än på… eh, papper, om man nu fortfarande läser romaner så. Nettel berättar kyligt, rakt på sak, som om hon hela tiden vill klä ut sina intryck till sanning – vilket de ju faktiskt är, för vissa värden av ordet ”sanning”, men i slutändan ger jag höge farao i hur sann en berättelse är så länge den griper mig, och delar av Nettels medelklassuppväxt känns som något som kunde stannat mellan henne och hennes familjemedlemmar. Per definition blir ju autofiktion egocentrerad, men som läsare vill jag ändå känna att jag är välkommen. Men när den är bra, och det är den ofta nog, är det en läshungrig, stilsäker roman som balanserar snyggt mellan att bekänna och berätta.