Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789163762819 |
Sidor | 368 |
De bästa böckerna är sådana en vill stiga in i och stanna kvar i länge. Som att stiga in i någon annans värld. Rulla ner persiennerna och läsa. Ja, för det här är en sådan bok och den vill läsas i mörker.
Huvudpersonen Kristina berättar sin historia i dagboksform med datum och platsangivelser som består av olika gatuadresser i Stockholm och också Kärvet, en lantlig plats dit hon flyr för att få lugn i sitt kaos. Detta kaos verkar komma av hennes borderline och hennes strategier för att hantera ångesten.
Första delen av boken domineras av den destruktiva relationen med S. Förhållandet är passionerat och fyllt av konflikter och när det är som värst hanterar huvudpersonen det genom att skära sig själv. Jag upplever att det är när hon inte har helt kontroll på att hon har S kärlek säkrad som det blir som svårast för henne.
Det är det vackra språket som bär fram det otäcka:
De har lämnat spår på de tomma sidorna, smutsiga skrap från svarta klor. Spåren ser ut som ritningar av någon slags helvetesplats. Som om vargungarna viskar om en framtid där jag är någon annan. Där jag slutat tänka.
Och vilka är vargungarna som dyker upp på flera ställen i berättelsen. Är de barn, hundar? Är de ens verkliga?
Jag kommer på mig själv med att stanna till vid sådana här formuleringar och läsa om igen. För att ta in dem och spara bilderna i huvudet. Som den här om relationen med S:
Även om kärlek kommer gnagas på. Och det som är kvar av oss är ett ben. Ett sådant avskrapat oxben man kan hitta i djuraffären. Det kött som är kvar är hårt och torrt. Det luktar fränt av rutten märg.
Huvudpersonen är både skör och stark i sin besatthet, vilket illustreras bra i den här dagboksanteckningen:
3 oktober, Krukmakargatan
Jag vet varför de blir förälskade i mig. Det är för att jag har tunn hud. De vill åt köttet och då är det så mycket enklare med mig. Jag vill inte vara ensam. Korrektion: Jag kan inte vara ensam. Jag brukade samla på män. Älskare och män som gav mig uppmärksamhet, låg med mig, skjutsade mig när jag behövde. Korrektion: Jag samlar på män.
När den destruktiva relationen med S tar slut inleds en relation med hennes lärare och när det förhållandet svajar börjar berättaren istället knarka män i jakt på bekräftelse för att hålla Kaosmunnen lugn.
Om S skulle se Kaosmunnen så som jag ser den så skulle han förstå att Hålet i mig är tjockt och tungt som en sten. Han skulle veta att jag hela tiden tänker på olika saker som jag kan hänga mig i och att jag inte kan ligga still och att jag alltid är törstig, aldrig blir mätt. Att det kryper och drar i mig. Och han skulle se hur jag hela tiden vickar nervöst på tårna som mormor brukade göra och han skulle förstå att jag menar det när jag säger att jag inte orkar mer.
Och som läsare tänker att jag att jag inte orkar med mer av den här ångesten och självmedicinerandet med destruktiva sexuella relationer, men det gör jag. Så persiennerna får fortsätta vara neddragna för den här boken vill läsas med sitt mörker. Jag fastnade för det vackra språket som bär fram det psykologiskt svåra och tyckte mycket om sättet att namnge svårigheterna som Hålet, Kaosmunnen och vargungarna. Dagboksformen kändes som en trygghet med sin struktur och ger mig som läsare en chans att ta in en bit i taget.
Publicerad: 2015-06-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-05 19:37
Inga kommentarer ännu
Kommentera