Maria har ett ganska tråkigt och ensamt liv. Alla hennes vänner har börjat få barn, hon jobbar på ett ganska trist jobb som ger förslitningsskador, och där kollegorna inte har tid att hänga på fritiden. Något kul i sängen har hon inte haft på skitlänge. Hennes stora intresse är teater, så när hon ser en lapp om en kurs i clowneri till sommaren, tar hon genast chansen. Kursen hålls av Björn Leksell, som känns igen som en av alla dessa teatermän som tar sig själva på lite för stort allvar. Inte bara det, han tycks dessutom ha ett extra gott öga till de unga vackra kvinnorna på kursen. Och hyfsat outhärdligt diktatorhumör.

I denna grupp precis som i alla andra skapas snabbt inbördes hierarkier. Henrik Bromander leker med stereotyperna av alla de människor som skulle kunna tänkas söka sig till en sån här kurs. Det är Pia, som någon gång ska spela en nyversion av Pippi Långstrump på Dramaten. Hon är lätt labil och när det inte går som det ska för henne kastar hon sig på cykeln och kör snabbt som tusan nerför backen, som terapi. Det är Hasse, som spelat teater på sjuttiotalet, när allt var mycket härligare och mer revolt än det är nu, och han berättar gärna om den tiden, enbart. Det är paret som grälar, och det är politiskt korrekthet, vildmark och linsgryta. Men Bromander är expert på att hitta människorna under alla dessa stereotyper. Det blir underhållning, med den välbehövliga svärtan precis under ytan, ständigt redo att ta över och dränka allt.

Detta är den bästa av serierna, tycker jag. Ett återkommande tema, denna samling igenom, är den lilla människan mot det stora, fruktade. Det handlar om främmande mörka krafter, kollektivets övertygelser, vansinniga böjelser eller vidriga högt uppsatta chefer. Bromander har tecknat mycket i samhällets tjänst; serier som köpts av Syndikalistiska ungdomsförbundet, till exempel, eller serier som varit del av en propaganda mot de moderna bemanningsföretagen. Få besitter en så övertygande förmåga att skildra allas dilemma på samma gång. Visst, Bromander är tydligt vänster. Men oavsett om jag som läsare sympatiserar med den karaktär som porträtteras eller inte, så får Bromander mig att förstå den och dens reaktioner. Det är den största av egenskaper när det gäller trovärdig gestaltning.

Och i vår tid: kanske en av de viktigaste insatserna i kulturlivet i stort. Idag handlar det mycket om att fördöma, att folk blir kränkta, att vi ska ta avstånd ifrån och markera ståndpunkt. Men livet är aldrig så enkelt att det bara finns ett perspektiv.

Alla serienoveller i Kurs i självutplåning är inte lika starka, och många har liknande uppbyggnad och problematik, vilket kan kännas upprepande. Ofta återkommer hämndtemat. De serier som fastnar i mig är de som dels utmanar min syn på omvärlden, dels förvånar mig. Slutet behöver inte vara lyckligt, och ofta är det inte det i Bromanders värld. Det finns en svärta som ibland kan verka irriterande. Som mannen som vägrar möta sin kollega, vägrar förlåta, vägrar ta emot. Då svär jag när slutet kommer, likt ett barn vill jag inte acceptera. Men inser att jo, detta är det trovärdigaste slutet. Jag tycker inte om det. Men människor handlar heller inte alltid gott. Det är vår förhoppning av en berättelse, vår barnsliga önskan, vår ideologi. Ibland gör de det, ibland går det bra. Ibland går det åt helvete. Hopp å ena sidan, förtvivlan å andra. Precis som livet är.

Det finns självbiografiska inslag. Till exempel har Bromander gjort en kul grej, när han använder sig av en gammal serie om sin katt. Sedan kommer en korrigering: ”så här var det ju inte alls”. Och sedan får vi den verkliga historien om katten, nu när Bromander blivit äldre, bättre på att rita och framför allt: ärligare.

Att novellerna är av skiftande längd och tyngd känns efter läsningen mest skönt, faktiskt. Bromanders böcker är såna jag skulle vilja sätta i händerna på alla och envar. Han vågar gå förbi det enbart underhållande, och hittar något som gör ont. För att det faktiskt är sant på riktigt.