En hel veckas vanor dör inte av sig själva på söndagsmorgonen. Den invande är beredd att sätta i gång med de saker han inte vill utföra. Det är endast med ansträngning som löftet om vila tränger in i den trötta kroppen.

Ja, ovanstående citat från De vackra är ännu inte födda, av Ayi Kwei Armah, som utspelar sig i fattiga miljöer i Ghanas huvudstad Accra i mitten av 1960-talet, är ett exempel på det mänskligt allmängiltiga som genomsyrar denna läsvärda roman.

Författaren Ayi Kwei Armah föddes 1939 i den brittiska kolonin Guldkusten, som 1957 slogs samman med Brittiska Togoland och blev Ghana, som var det första landet i det koloniala Afrika att bli självständigt. Under den första självständighetsperioden var Kwame Nkrumah president. De vackra är ännu inte födda utspelar sig under det sista året innan Ghanas första självständiga regering, ledd av Nkrumah, störtades den 25 februari 1966. I och med publicerandet av romanen De vackra är ännu inte födda ansågs Ghana ha fått sin första moderna roman, även om boken utkom i USA. Romanen är numera en klassiker.

Romanen översattes till svenska av Jan Ristorp redan 1984, så detta är ingen nyöversättning. Men den har ett nyskrivet förord av litteraturvetaren Leif Lorentzon.

Romanen kretsar kring den korruption som fått landet Ghana och de ghananska människorna i sitt grepp. I centrum av berättelsen finns en man, utan namn i romanen, som är anställd som kontrollant av tågtrafiken på ett järnvägskontor. Han vägrar att bli infållad i den tillvaro av korruption som präglar samhället, han vill hålla sig utanför världen av falskhet och inställsamhet, och tar inte emot mutor, trots att det skulle kunna underlätta hans liv ekonomiskt. Men att bli en del av korruptionen skulle ske på bekostnad av hans samvete. Han vill inte bli en av de många ohederliga som stjäl från det allmänna. Mannens känner stor besvikelse och tröstlöshet i sitt liv, men lyckas ändå kämpa emot erbjudandena om mutor. Han lever ett ensidigt och fattigt liv. Han har haft drömmar, som har grusats, men vet samtidigt att det finns många som plågas mer än han: ”Det finns så många levande döda, många som har det så mycket värre”. Den moraliska hållningen som mannen intagit mot korruptionen ses dock inte med blida ögon av hans fru eller av hans svärmor. Mannens familj, han har två barn, skulle kunna få det så mycket bättre om han gick med på att bli en del av det korrupta samhället.

Armahs poetiska språk och psykologiskt trovärdiga och inträngande personporträtt gör romanen mycket läsvärd. Här finns detaljerade miljöskildringar, inte minst av bostäderna och stadens smuts och sanitära olägenheter. Man kan se de detaljerade äckliga skildringarna av smutsiga toaletter med avföring, av sopor och av smuts, spyor med mera som symboler för korruptionen, men detta är ju också den misär som konkret kan prägla fattiga miljöer. För den som är kunnig i västafrikansk äldre litteratur går det att hitta ytterligare symboler och tolkningar. Läs mer om romanens symbolik i Leif Lorenztons förord.

De vackra är ännu inte födda innehåller mycket levnadsvisdom och jag gillar verkligen det moraliska och politiska temat. Romanen har ett mycket tydligt budskap, vilket ger en meningsfull läsning.