Att röra sig över klassgränser, uppåt, kan vara som en hemlöshet. Man är högfärdig och utanför där man kom ifrån, osäker och osjälvklar där man hamnade. För fin i kanten. Inte fin nog.
För Saga får den där konflikten sin kulmen när hon vänder hemåt (kan hon ens kalla det hem?) för sin mammas bouppteckning i början av 1970-talet. Uppdelningen av de få och ekonomiskt obetydliga tingen från barndomshemmet leder snart till öppen konflikt mellan syskonen och utanförskapet som Saga, sladdbarnet som fått andra chanser och blivit framgångsrik veckotidningsjournalist, alltid upplevt verbaliseras plötsligt. Äntligen?
För det finns mycket man inte pratat om i familjen Wessman. Familjen Tyst. Anklagelserna storasyster Siri slungar ur sig blir tillsammans med själva mötet med tingen – moderns provningsspegel, den gamla Singer-symaskinen och lådan med Sagas leksaker hon sparat – en knuff för Saga, ett behov av att äntligen ta reda på hur det låg till med allt det där man aldrig pratade om i familjen. Familjehemligheterna. Föräldrarnas bakgrund. Pappans död. Den där förbannade symaskinsagenten och så Saga själv: Vems var hon egentligen? Vem är hon?
Den som känner sin Elsie Johansson inte minst från Nancy-trilogin kommer att känna igen en del i Sagas bok – en trovärdig historia. Saga är inte Nancy och ”Påker” Wessman och hans familj är inte TåPelles, men vi befinner oss i ett Sverige på andra sidan välfärdsstaten, i en social och ekonomisk utsatthet som kan vara både brutal och hjärtskärande. I skildringen av den tillvaron, i bygdens inskränkthet och snålhet, är Johansson briljant.
Men så rör hon till det så förbaskat. Konstruerar liksom kinesiska askar av sin berättelse, metanivåer och sagosymbolism som ärligt talat mest går mig på nerverna. Som att författaren inte vågar lite på att familjen Wessmans historia räcker till, blir en tillräckligt fin roman. Måste visa att hon kan svåra ord, är inläst på litteraturteori och psykoanalytisk sagoteori, eller vad det nu är. Vad vill hon med det?
Först kommer en ramberättelse där författaren ramlar över en gammal symaskin med tillhörande avbetalningskvitto och Sagas berättelse föds. Gott så. Men så kommer ett kursivt avsnitt med en återkommande och symboltyngd saga, en kvinna i en liten stuga med sju olika nycklar; så själva huvudhandlingen där Saga ser sig själv i olika åldrar i mammans gamla spegel och försöker lösa upp berättelsen för sina olika delar (”Saga liten”, ”Saga ung”) och samtalar med dem i huvudet, liksom med sin dryge italienske exman; en bunt olika och inte särskilt trovärdiga slut, och … ja, det blir väldigt pratigt och ibland riktigt förvirrande.
Jag tror att Johansson kanske har något att säga, något jag gärna funderar kring, om hur det går att berätta en historia, ett liv. Allt man måste förhålla sig till. Jag kan sympatisera med ansatsen – om jag nu fattat den rätt – men jag tycker inte det blir bra, helt enkelt.
Det är som att hela romanen, liksom sin huvudperson, dryper av klassresenärskomplex, på alla nivåer. Kanske är det medvetet. Kanske är det till och med skickligt gjort? Jag vet inte. Men jag gillar det inte så värst och jag är lite ledsen för det.
Publicerad: 2014-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-23 20:14
En kommentar
Håller med, bra skrivet. Kände samma sak när jag läste boken. /C
#
Kommentera