Stenhjärtat av Katarina Wennstam är inte en roman som ter sig riktigt lika brutal och hårdkokt som man kanske tänker sig att en roman med temat som uttrycks i rubriken ovan ska vara. Tvärtom är den rörande och trovärdig, med mänskliga porträtt som tillåter en att komma närmare karaktärer och intrig än vad som kanske är kutym i böcker i deckargenren.

Scenen som inleder romanen är en scen i vilken tiden står stilla. En mamma sitter i framsätet i en bil som kör plågsamt långsamt på grund av decembers väglagsslask, på väg mot Astrid Lindgrens barnsjukhus. I famnen har hon en bebis som nyss har vridit sig i kramp, som nu inte går att få kontakt med, och minuter senare rusar mamman mot informationsdisken i sjukhusets entréhall och skriker: ”hjälp mig, hon andas inte”.

Så inleds denna fantastiskt spännande och otäckt välskildrade berättelse. På barnsjukhuset konstateras snart av kunniga läkare att spädbarnet, som heter Gloria, lider av något som kallas Shaken baby syndrome och innebär att hon efter att ha skakats kraftigt har fått både hjärnblödning och frakturer på revben, armar och ben. Hennes medvetslösa tillstånd är alltså ingen olycka utan orsakad av skoningslöst våld. Men vem har hjärta att göra en bebis så illa?

Det är Shirin Sundin i den juridiska rollen som särskild företrädare för barn, vilket berättelsen förklarar för oss lekmän är ungefär samma sak som målsägarbiträde, Theodor Dahlgren som är åklagare och Charlotta Lugn kriminalkommisarie, som får i uppgift att ta reda på detta. Dessa tre huvudkaraktärer, med sporadiska perspektivbyten till andra inblandade poliser och barnläkare, får läsaren följa genom arbetet med fallet. De tre brottas alla med skilda typer av problem i sitt privatliv som utvecklas parallellt med utredningen, vilket också skärper berättelsens realism och understryker dess komplexitet.

Vad som bidrar till att just den här spänningsromanen urskiljer sig mot fonden av många romaner i samma genre, förutom det annorlunda offret i brottsdikotomin (offer – förövare), är att den är så tydligt genusmedveten och nyanserad i sin karaktärsporträtt såväl som i sin intrigutveckling. Här finns både annan kärlek än den normativa heterosexuella, kritik mot kärnfamiljen och myten om kvinnans nedärvda vilja att bilda familj, en fantastisk incident som dementerar den gängse uppfattningen om att det bara är psykiskt sjuka män som misshandlar kvinnor och således blir en viktig detalj i debatten om mäns våld mot kvinnor, och så vidare. Romanen är helt enkelt skapad med genusmässiga insikter, vilket verkligen lyfter berättelsen till nya nivåer.

Det enda som kan anmärkas på i texten är de reportageliknande inslag som intrigen luckras med. Dessa tjänar ett tydligt syfte, att parallellt med den fiktiva historien ge läsaren realistiska insikter om hur hanteringen av våldsbrott fungerar i det svenska samtida rättssystemet. Detta är absolut inte till romanens nackdel, snarare en tacksam komponent som också gör denna spänningsroman närmare knuten till verkligheten och således legeras något med reportagegenren. Däremot fungerar inte förflyttningen i berättande mellan karaktärernas inre skeende till en mer reportageliknande text helt felfritt. Ibland blir skiftet mellan berättarrösterna något abrupt och kan tänkas få den känslige läsaren att ryckas bort en bit från berättelsen. Just berättarröster är ju något både komplext och svårmanövrerat, kanske särskilt vid parerande av både inre skeenden och faktainformation. Här finns alltså mer att önska av texten.

Detta är trots det en roman att hylla både för dess välarbetade intrig och dess genomtänkta genusmedvetna skildringar. Katarina Wennstam är lysande skicklig och romanen rekommenderas därför varmt.