Om man kan prata om queer-klassiker, och det borde man rimligtvis, så måste väl Virginia Woolfs Orlando höra till de riktigt stora. Och det handlar inte ens om att hon skrev den till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West och gav ut den på sitt och makens förlag (även om bara det gör en ganska nyfiken på Bloomsbury-gruppens liv och leverne), utan om dess egensinniga och till stor del brännande aktuella experiment med genus och tid.

Huvudpersonen, adelsmannen Orlando, växer upp på 1500-talet, lever en period som älskare till den åldrade Elizabeth I, förälskar sig i en rysk prinsessa och får hjärtat krossat, blir ambassadör i Konstantinopel, vaknar efter ett uppror någon gång på 1600-talet upp som kvinna, lever en period som zigenerska, återvänder till England och rör sig i litterära kretsar, klär sig växelvis som man och kvinna, gifter sig under den viktorianska eran med en romantisk sjökapten, får sin diktsamling utgiven och vinner litterärt erkännande – och där är vi framme vid det datum 1928 då romanen Orlando gavs ut.

Just det där med tiden är intressant. För om Orlandos könsbyte och erfarenheter kring det debatteras romanen igenom, så framstår tidens gång som något av ett icke-problem. Tiden går bara, och Orlando är i trettioårsåldern i nästan fyrahundra år. Det bara är så. Hen är inte ensam om att vara mer eller mindre odödlig – och inte om att växla kön heller – men något majoritetsfenomen verkar det inte heller vara.

Vad Woolf åstadkommer med detta är emellertid centralt. Genom tidens abnorma gång kan hon visa att det här med könsroller bestäms av sammanhanget, av tid och kultur. Det är inte det fysiska bytet av könsorgan som gör Orlando till någon annan än den hon var som man, det är samhällets förväntningar, hur andra behandlar henne, hur klädmodet begränsar henne – eller, med de Beauvoirs berömda devis: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Så hon stod sorgsen vid fönstret i förmaket (ty så hade Bartholomew börjat kalla biblioteket), förtöjd vid krinolinen som hon helt fogligt anlagt. Den var tyngre och tråkigare än något klädesplagg hon hittills burit. Ingenting hade till den grad hindrat hennes rörelser. Nu kunde hon inte längre ströva omkring i trädgården med långa steg tillsammans med sina hundar, eller springa snabbt upp till den höga kullen och kasta sig på marken nedanför sin ek. Hennes kjolar samlade fuktiga löv och visset gräs. Hennes plymagerade hatt vrenskades i vinden. De tunna skorna blev snart genomvåta och leriga. Hennes muskler hade förlorat sin spänst.

I de här funderingarna, som idéroman, känns Orlando fortfarande mycket angelägen. Det är dock långt ifrån alla stycken i romanen som är så här sobert formulerade. Litteraturvetaren Karin Nykvist i Sydsvenskan gör mig uppmärksam på att den svenska översättningen förlorat inte bara undertiteln ”A Biography”, utan också det lika parodiska registret i slutet av boken. Sådant får man väl inte bara stryka?

I alla fall är det just en parodisk biografi, en rolig bok, kvick och bildad, med mängder av referenser och gliringar till de olika tidernas litterära storheter. En konservativ kritikertyp, som oavsett när han lever tycker att det var bättre förr, tycks till exempel svår att skaka av sig genom århundradena. Ändå blir parodin på den långrandiga biografi-stilen, tja, just lite långrandig. Hela första halvan av boken, innan könsbytet och allt som följer med det, är jag faktiskt ganska måttligt fångad. Jo, det är ofta snyggt och smart gjort, men innehållet är helt enkelt inte särskilt intressant. Andra halvan tar det sig, men det är fortfarande framför allt på ett intellektuellt plan jag blir berörd. Problemet med att allt flyter blir ju lätt att det också för läsaren kan vara svårt att liksom få fäste.