Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789174610529 |
Sidor | 287 |
Orginaltitel | By nightfall |
Översättare | Leif Janzon |
Jag älskade Timmarna. Både filmen och boken. De fint skissade penseldragen, tempot, stämningen och den lätt surrande handlingen som löpte stilla – på ytplanet. Det var på djupet som det egentligen hände saker: dunkla textliga rum som gled in i varandra och överlappades.
Michael Cunninghams senaste bok När natten faller gör mig inte klokare. Och precis så förtjust som jag är i Timmarna, är jag i denna, lite halvt om halvt, svåråtkomliga bok. Den går inte riktigt att greppa. Och kanske är det just det som gör den så bra. Språket, karaktärerna, scenen – det fiktiva rum som Cunningham har skapat, befinner sig alltid en meter framför mig. Eller bakom mig. Eller vid sidan om. Det hade precis lika gärna kunnat bli pannkaka av allt (tänk er en grinig Woody Allen på gränsen till hybrisutbrott. Om han inte redan är där…) Men det blir precis tvärtom (en sufflé?). För trots att denna roman varken sprakar eller gnistrar, så glöder den, precis så där svagt, men ändå tillräckligt mycket för att jag ska gå runt med en känsla av olust-skratt-oro-förväntan, och längta efter att få läsa mer och mer och mer.
New York. Nutid. PULS! Nja… Puls på stagnation, snarare. Peter Harris är fyrtiofyra år och en rätt så framgångrik gallerist på Manhattan. Han är sedan många år gift med en rätt så snygg fru och lever i ett rätt så lyckligt äktenskap i en rätt så fin lägenhet. Livet är med andra ord (förlåt om jag är tjatig) rätt så bra. Läs: de här människorna har det jävligt bra. Men, (retorisk fråga:) är de lyckligare för det? Certainly not! I alla fall i Peters värld börjar allt bli lite mera grått. Han räknar sin frus gråa hårstrån, hennes allt växande midjemått, hans allt mer tilltagande ölmage och hänget under hakan (hur kom det dit?). Ni har säkert redan räknat ut vad jag försöker säga här: Peter vältrar sig i en uppgiven långtråkig medelålderskrisig likgiltighet.
Men så kommer Peters frus (som för övrigt heter Rebecca) bror Missen på besök. Han är en sladdis likväl som slacker och byter framtidsdrömmar lika ofta som tjejerna i Sex and the City byter kläder. I ärlighetens namn är Peter inte särskilt glad över besöket, men så händer något som ställer tillvaron på sin spets.
Motvilligt dras Peter till Missen. Han påminner om en ung Rebecca – eller är det minnet av den unga Rebecca som påminner om Missen? Eller om dottern Bea? Vem är kopia och vem är original. Precis som i Timmarna finns här en lek med tid och rum. Ett intrikat spel, finurligt och mästerligt utfört. Cunningham vänder ut och in på identitet och kön, ett genusglid som skapar en rik och spetsfundig tvetydighet.
Det är med bleka färger Michael Cunningham skissar sitt New York. Det är en stad i grått, i fult ljus, i trängsel och vinter. Allt har liksom vissnat lite, åldrats, lagt sig till ro och blivit bekvämt och medvetet. Draghästarna Död och Liv, det gamla välbekanta motsatsparet, strider i När natten faller om utrymmet och mot varandra både på det mest övertydliga likväl som subtila sättet. Kanske är det framförallt en kamp mot livet och åldrandet, en ovilja att dö men samtidigt ett motstånd mot att leva vidare. Just sånt som man hinner sysselsätta sig med om man är en välbetald gallerist in The Big Apple.
Slutar vi någonsin törsta efter passion? Jag kan inte glömma Virginia Woolfs längtan – både som den gestaltas i Timmarna, och som den går att spåra i hennes dagböcker – efter frihet. Hennes längtan in till staden, till konstnärlig frihet och skarpsinne. I När natten faller ligger passionen som ett ruvande urtidsdjur som väntar på att bli väckt (eller så dyker den bara upp). Och när den blir det springer inte bara alla förträngda spöken ut ur garderoben. I sinom tid, efter mycket om och men och sveda och värk, inser man kanske, trots allt, hur bra man har det.
Publicerad: 2012-02-05 00:00 / Uppdaterad: 2012-02-04 23:53
En kommentar
Väldigt fint skriven recension tycker jag! Du har snyggt språk, Ellie.
#
Kommentera eller pinga (trackback).